Är så ledsen och besviken över att vänta min tredje son.
Jag kan förstå att man önskar ett visst kön, det gör även jag. Men jag kan inte förstå hur man kan bli så besviken att det får ta så stor plats att man inte ens vill kännas vid det lilla barnet.. Blir ledsen av att läsa. Man vet ju att man inte får välja, varför är det ändå så svårt att acceptera?
Omgivningens förväntingar.. Ja, man kan inte leva upp till allas förväntingar och åsikter, allt ska kommenteras in i minsta molekyl. Ge omgivningen ett finger eller fråga vad det är för fel med triss i prinsar!!
Hade du väntat en tjej och alla hade sagt "åh, vilken TUR för er" och "äntligen en flicka!" så hade du säkert stört dig på det och tänkt att "vad är det för fel på pojkar då?", sådana är vi människor, aldrig nöjda.
Jag tror det lugnar sig med tiden. Prata med din bm, eller psykolog, smält nu detta så ska du se att när det väl är dags så kommer det att bli en enorm känsla när BARNET kommer upp på din mage -fast det har en snopp!
Visst, min erfarenhet är också att pojkar är lite vildare än flickor Men barn är olika. De kan vara sjuka också, och det är nog enklare att sköta om tre vilda friska killar än en multisjuk tjej. Klart man orkar, de flesta är friska och starka och vi orkar alltid mycket mer än vi tror! Några jobbiga år får man räkna med när man har småbarn, man fixar det -för man måste ju!
Grattis till pojken i magen o massa lycka till!