Jag är lycklig...men....

Precis så här är det, man bygger upp en fantasi ,hur man ska sväva fram med sin baby rosig av moderslycka!

Verkligheten blir ofta en liten chock med smärtande trötthet och såriga bröst och amma sova och när kvällen kommer undrar man varför man fortfarande sjavar runt i nattlinnet!
Hur kunde det bli så här??

Oj! minns så väl hur jag planerat innan min son föddes hur jag skulle fixa allt och bli en perfekt mamma.
Men kraven blev för mycket, jag hann ingenting utom att mata och stupa i sovställning med den lille och i bästa fall kanske fixa ihop nån middag.

Kände mig totalt misslyckad och var övertygad om att alla andra åxå tyckte det, jag hann ju ingenting, var bara lessen och kände mig instängd.
Amma amma amma varannan timme dygnet runt!

Jag ville vara lycklig och stolt promenera med barnvagnen där alla skulle stanna upp och titta på underverket och ÅHHHH!!:a sig.

Pratade med min vän om detta och hade tydligen sagt att jag var så värdelös så det var bättre hans pappa tog över....

Det tog väl en 6 månader innan det vände och jag hittat rutiner och inte behövde amma i hjäl alla mina dagar.
Sen blev jag en gladare och lyckligare mamma till min son.

Om jag skulle få en ny chans idag så kommer jag inte ställa några som helst krav på mig utan bara ta det som det kommer och bara njuta även om jag får amma dygnet runt

Ta det lugnt du. det är fler än du som känner att det inte blev som man tänkt från början.
Släng bort kraven och snusa på din baby och njut av den här tiden för den går alldeles för fort.
Kram/Gimmi

Va skönt att någon mer känner så här. Men hur ska man klara 6 månader utan att bli deprimerad?

Ja du, om sanningen ska fram så var jag nog lite deppig då.
Hormoner som sprutar i kroppen och dessutom nervös hela tiden för att göra fel, tänk om BM från BVC skulle tycka jag gjorde fel saker,
Minns när hon var hemma på besök första ggn och hon påpekade att en sladd hängde löst!
Jättenervöst...kändes som hon letade fel.
Samtidigt var jag arg för det begrep jag väl att när sonen väl började krypa så anpassade man lägenheten vartefter.

Precis som du hade jag blivit förlöst med snitt.
Hade jätteont i flera veckor och blev infekterad och fick antibiotika.
Kunde knappt ta mig ur sängen.
Tror det påverkar hur man mår åxå för man är ju inte lika rörlig.

Tror du inte du kan försöka släppa lite på dina krav?
Strunta i städningen och ägna dig bara åt den lille.
Prata med din man och be honom om hjälp med städning och tvätt o d.y.l
Handla tillsammans på helgerna eller låt honom sköta det.
Hoppas du har en förstående man och att han hjälper dig med avlastning för det behöver du verkligen.

Precis som du sprang jag o kollade hela tiden när han sov och stoppade om honom, han sparkade alltid av sig och jag var genast där!

Tittade på foton häromdan faktiskt och det är hemskt att se hur trött man såg ut på den tiden, känner inte igen mig själv.
Ser faktiskt yngre ut i dag...12 år senare

Ta det som det är, det är jobbigt i början, det är en jätteomställning för både dig o din man.

Allting kommer kännas bättre snart och det är inte säkert det tar 6 månader för dig, du kanske mår bättre om 2 eller 3 månader.
Det är så olika men om du känner att du skulle bli jättedeprimerad, vilket jag inte tror du blir, så prata med BVC sköterskan så kan hon ge dig hjälp.

Kram på dig/Gimmi

Det är inte ovanligt med depression efter förlossningen.
Dessutom, handen på hjärtat, när du kollar in dina vänner som nyss fått barn, ser de sprudlande och pigga ut? Troligen inte förutom på bio... För det är en stor omställning och massor av jobb. Sluta se dig själv utifrån krav och gör som du/ni tycker känns bäst. Ert barn har det med all säkerhet utmäsrk tillsammans med er!

Du har inte varit mamma så länge, det hörs :) Tror du är en jätte bra mamma, och vill säga att jätte många känner precis så här, kanske alla. Pratade de inte om detta på föräldrautbildningen? Att man inte ska förvänta sig att sväva på rosa moln, som nästan ingen gör i verkligheten. Min mormor blev så glad, hon försökte berätta detta för mig, och jag sa att jag redan visste och var beredd, och hon blev så glad att det är något som kommit upp till ytan. Hon mådde ju också som du nu mår och som jag mådde, men trodde att något var fel på henne....

Som sagt, detta går över, när du hittar dig själv igen och upptäcker att du är SAMMA människa som du alltid varit, bara det att du har ett barn också.

Massor av kramar och lycka till i framtiden