Hur är man en engagerad förälder?

Jag tyckte att Frösöblomsters beskrivning av en engagerad förälder var klockren.
Till Abnocto skulle jag vilja säga detta: Våra barn testar oss under hela deras uppväxt för att se var gränserna går och tänja på dessa. Att leva med tonåringar är inte alltid lätt. Vi hade en kort men intensiv period när alla gränser testades och situationen var mycket lik den du beskrev. Denna period var mycket jobbig men varade i ett halvår för oss. Idag är vi väldigt glada att vi inte släppte taget. Vi pratade och satte våra regler för tonåringen som himlade med ögonen och inte ville höra ( man kan inte blunda med öronen). Vi satt vakna när han kom hem, drog in tiderna och satte hårdare gränser när han strulade och inte respekterade de gränser vi laggt upp. Vi hade mattider när alla skulle vara hemma om inte någon speciell aktivitet krävde annat, han skulle dessutom laga maten en dag i veckan. Han var ofta väldigt tvär och sur på oss under denna tid- men vi kom igenom och har nog fortfarande samma regler. Men idag är de mer något självklart som bara finns där och som vi hjälps åt med utan att varken tjata eller bli osams. Det är mer en ömsesidig respekt som får våra liv att fungera och som är viktigt för att vi ska kunna umgås, samsas och leva tillsammans.

abnocto: det är absolut inte enkelt, det är nog bland det svåraste som finns att vara förälder och veta att man gör rätt. Var och en hittar sina vägar och sina regler för att göra allt så bra som möjligt för familjen och för att göra barnen till bra människor.
Hos oss har vi valt att vara vakna när vår ungdom kommer hem, vi har fått tänja på våra sovtider något på helgerna, och sonen har fått anpassa sina tider efter familjens behov också. Tex. när det är lov och vi arbetar så går det inte att vara ute länge- vi orkar inte och han måste anpassa sig till de han bor med. Sonen har en gång varit utsatt för misshandel av ett ungdomsgäng och den händelsen har format vår familj väldigt. Jag är aldeles för rädd att något ska hända honom för att kunna somna innan han är hemma.
Calles matte: jag tror barnens mamma är rädd att ert gemensamma barn tar för mycket tid och engagemang och att pappan får för lite tid över för de större barnen. Vet ni att det inte är så, ska ni inte ta åt er eller känna er träffade!

Calles matte skrev 2008-03-27 09:35:34 följande:

Tycker att ni resonerar sunt och klokt. Man kan aldrig eftersträva milimeterrättvisa, bara man ser allas behov och finns där för alla. Självklart är det inte bara ensamtid som räknas!