Psykiskt sjuk anhörig.Orkar inte!

Men din mamma kan ju få hjälp från kommunen så att ni inte behöver åka dit varje dag och hjälpa henne... kanske kan underlätta något iaf. Verkar jättejobbigt! Du är dock inte ensam.

jag vet inget om att var utbränd men jag vet hur det är att må psykikt dåligt. kan ni inte få någon hjälp alls med eran mamma från kommunen ? låter ju lite jobbigt för er att ha allt ansvar för henne.

styrkekramar

Det är på gång med hemvårdare som ska komma 2 gånger per dag och jag hoppas det inte ska ta så länge att få igång det. Sen är ju frågan om hon tar emot hjälp-att det kommer främmande personer till henne...

Hon är knappt fyllda 60 år så alltihopa är så sorgligt.Och jag orkar inte längre nu. Hon har varit sjuk flera år men inte så här.

Usch jag känner igen mig i dig, TS. Min mamma är också psykiskt sjuk, och gissa hur trött jag är på att ständigt vara mamma åt min mamma - som snart är 60 år fyllda?? Hon skulle inte klara av ett eget boende, hon är helt inne i sin psykotiska schitzofrena dimma.. nu lever hon med min far, men skulle inte han orka - ja vem skulle då orka?

Jag blir så mentalt trött efter varje gång vi varit på besök hos dem. Orkar liksom inte. Psyket kan inte vårda patienter mot deras vilja heller, så där har man inte mycket till hjälp. Mamma vägrar än den ena medicinen och än den andra. Och läkarna kan inget göra. De har antagligen gett upp också, eftersom de tycks anse att hon är "stabil" just nu. Lätt för dem att säga - de lever ju inte med henne dag ut och dag in!!

I julas gjorde jag ett ryck och drog in psykvården (akutteam/jourteam) eftersom läget med mamma blev försämrat. Hon var helt inne i sin dimma och påstod en massa absurda saker... Vi fick en läkartid med kort varsel, hon ombads bli inlagd - men vägrade. Det framkom att hon under en lång tid inte tagit sin medicin också, utöver de injektioner hon får kontinuerligt..
Hon fick annan medicin och jag tyckte att det kändes bra. Min far var med på noterna också - trodde jag.. Men - vi bor en bit ifrån mina föräldrar, och så fort vi åkt hem till oss efter julhelgen så var allt detsamma igen. Mamma vägrade sin nya medicin och pappa sket i det. Jaha tänkte jag. All energi jag lagt på detta för absolut ingenting!!!

Jag höll på att gå in i väggen själv på kuppen. Så nu har jag faktiskt - hur taskigt det än kan låta - börjat strunta i hennes sjukdom, jag orkar inte kontakta psykvården, orkar inte dra i trådarna. Om inte min far är med och hjälper till på hemmaplan så funkar det inte. Jag skiter i det - för min egen familjs skull. Och, efter att ha kommit till insikt om det så känns det faktiskt lättare. Även om jag fortfarande blir stressad och uppe i varv av att umgås med min mamma...

Hon har varit sjuk i 16 år nu (vad vi vet). Och hon kommer säkerligen aldrig att bli frisk.

Oj vad långt detta blev, ber om ursäkt för det. Orden bara rusar ur, man har så mycket inombords..

Hoppas det ordnar sig.

Jag har haft det precis som du i många år. Nu bor min mor på ett demensboende men jag har ändå inte kunnat släppa "kontrollen". Nu anklagar hon personalen och får aggressiva utbrott när jag är där. Får dåligt samvete om jag inte åker dit.
Jag vet hur du har det om det kan vara till någon tröst. Du måste sätta den gränsen nu innan du själv falleratt det får vara nog. Så tänkte jag i alla fall. Jag blir ingen bra mamma själv om jag ska ta hand om min egen mor. Se till att kommunen tar över ansvaret för nu har du gjort tillräckligt!
Styrke-kramar till dig!

du måste se till att dina mamma får hjälp från kommunen, de har "psykteam" som är inriktade hemsjukvård.
Du orkar inte ta hand om dig och din familj om du ska ta hand om din mamma också, går inte vet av egen erfarenhet.

Förut har vi kunnat "skylla" hennes mående pga att hon totalvägrat att ta sin medicin eftersom hon inte har någon som helst sjukdomsinsikt. Nu har hon ju varit på psyket,har tagit medicinen regelbundet i åtminstone 2 veckor men är i ännu sämre skick än hon någonsin varit! Hoppet vi haft att bara hon skulle ta medicinen skulle hon vara i bättre skick är borta nu.

Hon bor ensam nu sedan några veckor tillbaka,sambon orkade inte längre och det har jag full förståelse för.

Jag skulle ju helst vilja att hon skulle få bo på något boende men vägen dit är säkert lång,hon visar ju inte utåt hur sjuk hon är. På sjukhuset klarade hon av att hålla upp en någorlunda fasad,demensen går ju inte att dölja men misstänksamheten och fantasierna visade hon inte åt någon fastän vi anhöriga informerade läkaren om det.

Jag kan ju förstå hur hemskt och ångestfyllt det måste vara att tro att hela världen är emot en eller att man själv gjort något hemskt....

Jag vill vara en bra mamma åt mina barn men det fungerar inte som det är nu.

Hon klarar av att hålla fasaden för att ni hjälper henne!!

Låt bli så hon får konsekvenser av sitt drickande å att inte ta med.

Du måste först å främst ta hand om dig själv å dina barn,om det finns krafter kvar så kan du ödsla dom på din mamma.

låter jätte ego ,men om du stupar så finns det ingen hjälp åt henne ändå. å inte barnen heller.

Om ingen täcker upp för henne så kommer personal lättare kunna hjälpa henne.

tycker jättesýnd om dig å vill inte låta hård, men du måste ingenting förutom att ta hand om dig själv!! å det är jättesvårt, jag vet, men ändå.

Din mamma e vuxen å får den hjälp hon behöver om hon tillåter sig att be om den.

För å döva samvetet kanske du kan ringa ist??

hoppas det löser sig för dig å va rädd om dig dina barn har bara en mamma !!

Leende guldbruna, håller helt med dig i ditt inlägg.

TS, bestäm dig för om du har dygnetruntjour, om din mamma alltid ska få nå dig oavsett tidpunkt. Det låter verkligen som om du behöver din nattsömn, för att kunna orka med din familj på dagarna. Slå av telefonen. Skaffa en extra mobiltelefon med kontantkort och dela med dig av numret till dina syskon. Om det skulle inträffa något kan de alltid nå dig.

Önskar dig all lycka! Vet hur svårt det är med dementa (träffar en del i mitt yrke). *kram*

Min mamma hade precis samma bekymmer med sin mor - dvs min mormor. Mormor fick någon form av demens i 55 årsåldern (antagligen pga av en propp) - men ingen märkte det i början. Mormor blev allt mer paranoid - anklagade grannar och familj för att stjäla pengar från henne och att min far hade försökt förgifta henne.
Min mor sökte hjälp för mormor, men ingen trodde på henne riktigt. En gång när mormor hade ringt till polisen för att hon menade att det hade stått en främmande karl i hennes badrum hela natten, så kom det dit en jourläkare. Mormor satt då snyggt klädd i soffan och löste korsord och var kristallklar - så jourläkaren menade att det nog var min mor som skulle söka hjälp.
Det tog flera år innan mormor och min mor fick hjälp. Min mor fick gå ner i tid på arbetet för att hinna med att hjälpa mormor, eftersom mormor vägrade släppa in hemtjänsten.
Inte förrän mormor började gå ut i nattlinne på vintern mitt i natten, fick hon plats på demensboende.
Mina föräldrar säger att hade detta hänt idag, så hade de varit mycket tuffare mot kommun och krävt hjälp genast. Funkar det inte med hemtjänst, så får kommunen hitta på en annan lösning. Visserligen har man ansvar för sina anhöriga, men kräver de anhöriga vård man inte kan eller har tid att ge - så skall kommunen ge den.
Du och dina syskon måste få hjälp av kommunen - ni har först och främst ansvar för er egna familjer.

Anonym (anhörig) skrev 2008-03-30 13:56:42 följande:

Min mamma har sådana fantasier som om man inte känner henne verkar helt logiska,just nu ser lägenheten välstädad ut (hon byter dukar varje dag osv men tittar man noga så ser man dammtussarna och oredan-men ytligt så ser allt bra ut), hon satt i en fin blus med nykammat hår och verkade fullkomligt klar i huvudet.

Bara det att jag vet att hon sitter och väntar på sin "nya karl" som hon "träffat via internet",hon som varken har en dator eller ens använt internet någonsin. De skulle ut på resa sa hon och hon hade resväskan packad....

Sen vet jag att om 1 timme kan hon ringa i panik och fråga vem det är hon har mördat.

Mina barn är ensamma hemma på eftermiddagarna då jag jobbar och jag hoppas de slipper få ett sånt telefonsamtal från sin mormor.

Det verkar som att läkarna inte kan tro att hon är så sjuk/dement som hon är eftersom hon knappt fyllt 60!

Tack för boktipset leende guldbruna-jag ska gå och låna den såfort jag orkar.

Min mro har både psykisk sjukdom och demens och de var absolut säkra på att detta inte var en demens. Inte förrän på en vårdplanering på psykavd fick vi psykiatern att skicka en remiss till CT skalle. Dn visade att flera delar av parietalloberna var skadade av proppar. Hade jag varit som er så hade jag försökt locka med henne till psyk. Vi fick till sist ta till med att polisen skulle komma om hon inte följde med oss.

Hej...Usch jag känner så igen mig i det du skriver...Inte ett dugg skoj!!