Dalmatiner?

Dalmatiner är väl inte att betrakta som ngn särskilt lätt ras, många har stor vaktinstinkt och bits. Jag har en ilsken dalmatiner som granne, han har bitit fyra grannbarn så det gått hål.

Sen har jag träffat endel väldigt trevliga dalmatiner, genomsnälla. Man bör nog vara noga med valet av avelsdjur. De fäller massor.

Det är ju ingen riktig tävlingshund om du skulle vara intresserad av det, dvs lydnad, agility. Det finns ett och annat exemplar som klarat sig en bit.

jag har hört detsamma som ovan skriver ,,

Kräver enormt mycket motion och stimulans (gamla vagnshundar), ganska skälliga, väldigt vaktiga, gärna enmanshund.

www.vovve.net

Tack för svaren, jag har väl också hört att de kan vara lite "knasiga", men tänkte kolla med verkligheten... Min moster hade en genomsnäll tik när jag var liten, hon fick en valp som var snäll men nervös och inte så kul faktiskt. Att de fäller mängder av små stickiga hår minns jag tyvärr. Vi har hästar i familjen, stämmer det att de brukar funka bra ihop med kusar? Fler som har åsikter om denna ras?

Dessvärre har rasen blivit hårt avlad de senaste åren då deras populäritet steg enormt vid PONGOs genombrott...
Känner ingen Dalmatiner personligen men jag har hört folk som haft rasen tidigare har bytt ras då den har utvecklas åt det negativa hållet...

När jag bodde hemma så tog min familj över en gammal Dalmatiner från min moster.
Verkligen härlig hund som tyvärr drog alldeles för mycket i kopplet och som inte kunde bli släppt för då smet hon sin väg. Fäller något fruktansvärt....men vill du ha hår överallt så är det rätt hund för dig
trots att hon var nästintill både blind och döv på slutet så var hon jätte snäll.

Jag har haft en dalmatiner, och min erfarenhet är att dom behöver MYCKET motion, mycket aktivering, men är rätt ovilliga att göra som man ber dom om. Dvs det duger inte med vilken aktivering som helst, det ska vara nåt som faller hunden i smaken.
Våran dalmatiner tyckte om att bada i gyttjediken (fast lorten rann bara av, hon var ren när vi kom hem sen), hon var väldigt matglad, grävde dagligen upp sorkar stora som marsvin som hon i princip svalde hela. Lydde när det passade henne, men var huuur snäll som helst. Fällde oavbrutet små korta hårda strån som var omöjliga att dammsuga upp och helvetiska att trampa in i fötterna. Hon jagade inte rådjur längre än att dom skuttade in i skogsbrynet och försvann utom synhåll (ca 20 meter, max).
Älskade att ligga nära,nära, kunde krypa upp på en när man låg i soffan och svälla ut som en manet, med hennes snarkande i örat och hennes varma mjuka kropp över sig så somnade man på 2 min.

Men, man ska inte skaffa dalmatiner om man inte är upp över öronen blint förälskad i rasen, för dom är vääääldigt speciella!