hjälp, jag har fått kärringsjukan, vad ska jag göra för att besegra hormoner/snuskryck med förnuftet?

Nävisst, jag och 21åringen har inget gemensamt. Han är osäker på sig själv. Han har varken hunnit skaffa gubbmage eller översittarfasoner än. Det att vi inte har nåt gemensamt är rätt lockande. Det är ju inte pratet som jag (eller snarare min kropp) är ute efter med 21åringen, om jag säger så. Med honom är det bara skamlöst sex som flimrar förbi. Har inga som helst visioner om livet (eller ens stunden) efteråt tillsammans med honom.
Om det fanns någon kvinnlig motsvarighet till gubbsnusk i media kanske inte min revolt mot "fina-flickan-syndromet" skulle kännas lika skamligt och abnormt.Tänk om det var lika vanligt med gamla tanter och unga killar som det är med gamla gubbar och unga tjejer i erotiken/porren t.ex....

Jojo, men som man har du fantasieggare överallt i media. Och en fet, gammal gubbe har nog lättare att skaffa ung, snygg älskarinna än en kvinna har efter 30 och barn.

Finns det nån kvinna härinne som haft en yngre älskare och kan berätta lite om det. Vad fick det för konsekvenser? Var det värt det? Var det lika härligt som i fantasien? Utvecklades det? Eller gick det över direkt? Blev allt normalt sen igen?

Patetisk efteråt. Ja, det är väl det där syndromet av fin flicka som man vuxit upp i, som typ tvångströja...
Eller var det nåt annat? Hur gick det sedan? Fick det några konsekvenser, sågs ni igen, fick någon veta, är du glad åt minnet idag?

Klamydia kan man skydda sig från. Värre med skilsmässa. Beklagar verkligen!

Lite uppdatering om läget för min del:
Första gången vi sågs sa den unga hunken att han var 25. Senare när vi pratade om födelsedagar råkade han försäga sig och avslöja att han egentligen bara är 21. Lite barnsligt men hur som helst skumt. Varför ljuga om sin ålder? Han vet att jag är 37.
Igår var jag på föreläsning. Jag är noga med att sätta mig så att inte han kan sätta sig bredvid. Vill inte förvärra läget, uppmuntra något eller sätta igång snack. Men han tittar på mig och ler. Ofta. Hjälp! Varför? Han vet att han kan få ALLA andra tjejer. Han ser verkligen helt galet bra ut.
Inatt drömde jag om honom. Rodnade när jag vaknade. Han var ömsint och verkligt intresserad av MIG. Min man är jättefin mot mig. Men när det kommer till sex får jag BE honom ha fukos på mig emellanåt(så som jag ofta har fokus på honom), annars händer det inte. Visst kan jag ta för mig om jag vill det. Det är bara att berätta för min man exakt hur jag vill ha det. Men det känns liksom inte lika kul att få något när man BETT om det (och måste tjata om varenda gång att smek är avgörande för min lust) som det vore om han gav det spontant och på eget initiativ. Min(och många kvinnors kring 40 som äntligen upptäckt att vi har en egen sexualitet) frustration kanske handlar om att vi inte får det vi vill ha. Jag är som kvinna uppfostrad att behaga och gör det per automatik. Men mannens duglighet som älskare handlar mest om att få upp den eller inte (alltså, HANS lust).
Måste man gå i parterapi även med Mr Right (min man) för att få honom att vara lika lyhörd i sängen som han är utanför? Min lust dör av att behöva instruera honom varenda gång att tillfredställa mig. För mig är det ju en självklarhet att alltid tillfredställa honom. Men jag blir trött i längden på att ställa upp bara för honom. Då blir sex en trist handelsvara till slut (om jag varit grinig måste jag kompensera med sex, om han tagit disken blir det sex...) Men det kanske bara är jag som är gammalmodig och har en missuppfattning om det där?
Har ni det jämställt i sängen eller måste kvinnan BE om utrymme?

Snälla svara, innan fantasierna tar över och gör nåt dumt. :-/

Hallå, någon.

ArneAnka: patetiskt att vilja ha något man lider brist på hemma?
Jo, så såg jag det också förut. Beror väl lite på hur det tar sig uttryck också. Är man runt hejsan hoppsan med alla och varenda helg i liksom ångestdämpande syfte och låter andra lida av det kanske man ska försöka göra nåt åt själva ångesten istället. Att paja sitt liv lär ju knappast hjälpa. Nu när jag kommit på var min frustration kommer ifrån funderar jag mer på vad jag ska göra åt det. Och mina funderingar är som sagt bara tankar och försök att lösa det än så länge. Fixar jag det inte så kanske jag ändå får skäl att bli "patetisk".