Nån mer med bonusbarn? Som det inte skiljer många år emellan?

Jag har ganska lika. Är snart 28 och min sambo är 41. Vi har inga gemensamma barn än, hans flicka är 11 och pojken 12,5.

De bor halvtid hos oss, två veckor i stöten.

Jo jag har ju sagt att jag vill ha åtminstone ett eget barn. Och han är öppen för det, men vi har inte pratat om när. Han funderar dock mycket på hur det kommer påverka barnen han har nu så det kommer nog ta lite tid innan vi kommer till skott. Men jag har gjort klart att jag inte kan tänka mig att avstå från barn, det är icke kompromissbart för min del.

Låter positivt och hoppfullt för min del! Och min älskling har ju dessutom sagt att förutsatt att det funkar i vårt liv och med barnen så JA då finns det med på framtidskartan. Önskar bara att det vore nu men vill samtidigt inte tjata...

2,5 år snart och har bott ihop 1 år i sommar. Så det är ju inte så jättelänge. Ärligt talat så tror jag mest han är lite rädd för att "våga språnget", och har pratat en del om att skilsmässn lärde honom att man även måste ta hand om sig själv för att kunna vara en bra pappa, sambo etc. Hans ex var rätt krävande på så sätt att han inte "fick" göra så mycket på egen hand och hon var väldigt bra på att blåsa pengar så det fanns heller inte ekonomiskt utrymme för honom att göra sina egna grejer. Kanske är han lite rädd att hamna där igen när vi får barn, att jag ska förbjuda honom att åka till golfbanan en gång i veckan typ... Vi får väl sätta oss ner och prata om det helt enkelt men det är SVÅRT att prata om sånt som verkligen är viktigt för en, det är väl nån rädsla kanske att inte få det svar man vill ha...

Glömde - vad barnen skulle tycka - jag är säker på att de skulle tycka det var jätteroligt. De är båda väldigt barnkära och förtjusta i småbarn, kan leka med sina småkusiner i timtal utan att tappa tålamodet med dem. Så det känns inte som nåt hinder alls.

Ja och det är lätt att glömma, när man själv gått igenom livet tämligen osargad... När man tänker efter så kan man ju ha förståelse för att man är mer försiktig när man gått igenom en skilsmässa. Man är givetvis väldigt mån om att verkligen försöka få allt att funka den här gången och att allt ska falla på plats innan man skaffar fler barn. Jag skulle kunna tänka mig att man nog är rädd för att utsätta ett till/fler barn för en skilsmässa med allt vad det innebär.
Jag tycker det känns bra, han är helt klart öppen för det så småningom, och vårt förhållande är kärleksfull och lyckligt. Det är bara lite tålamod, sen så.... blir det säkert en bebbe vad det lider!