Det finns ju en tråd här om positiva förlossningsberättelser och jag öppnade glad i hågen den för att bli lite peppad. Men det blev precis tvärtom. Det står om folk som inte hinner andas mellan värkarna, om ofattbara hemska smärtor, om "utan min partner hade jag ALDRIG klarat det" (jag då, som inte ska ha nån partner med mig, vet inte alls vem jag ska ha).
Är inte ett dugg peppad 
det positiva är ju ofta upplevelsen.. man vet ju att de gör ont.. men inte hur upplevelsen är
det där med ett stöd.. har du inte någon sambo så har kanske mamma eller någon nära kompis!?! ananrs tar du hjälp av bm
Förstår dig ts håller själv på nu med att försöka förbereda mig mentalt på att jag faktiskt måste föda ut ett barn har lärt mig att se en light video tror inte att den direkt tagit bort skräcken en sån förlossning sker nog bara i sagornas värld men från början klarade jag inte av att kolla på den ens utan att hålla för ögonen.
Reklam förlossning
">
Duger den här, TS? 6:e barnet i förkortad version:
Vi hade lite bekymmer med barnvaktsfrågan inför förlossningen. Mina föräldrar var inte friska. Då lovade min lillebror att ställa upp - bara jag inte fick för mig att föda barn tidigt en söndagsmorgon! 
9 dagar före Bf var jag pigg, glad och energisk. Bakade och stod i. 8 dagar före Bf (en söndag förstås) kl 05.00 vaknade jag av kraftiga värkar - gissa om min bror blev glad! 
Jag är ingen morgonpigg person, och jag behöver frukost inom en kvart på morgonen, för annars förvandlas jag till ett monster. Nu hade jag rätt häftiga värkar var 5:e minut och skulle ringa en massa telefonsamtal. Det blev ingen frukost! En hastig kaffekopp med 5 sockerbitar i, var vad jag hann med.
Taxichauffören var en polare till mig. Vi satt och diskuterade namn till babyn, och han ville att babyn skulle uppkallas efter honom om det blev en kille (vilket jag var övertygad om).
Jag kom fram i samma skick som jag for - av någon anledning har värkarna alltid lugnat sig lite i taxin! 
Kopplades till CTG i en skön fåtölj, sedan Bm kollat och sett att jag var öppen 7 cm. Där i fåtöljen kom morgonhumöret ikapp mig ....
Jag gnällde oavbrutet; "Ingen frukost har jag fått minsann!", "Jag har ingen lust att föda barn vid den här tiden på morgonen - jag far hem igen!", "Finns det inget kaffe på det här stället?", "Jag fryser - har ni inte råd med uppvärmning?". Det värsta är att maken hade tagit med vår nya videokamera, så mitt klagande finns bevarat för eftervärlden ....
En sköterska kom med en glassdrink och en kopp kaffe, och det var rena dunderkuren! Jag blev som en ny människa och tog mig upp stående för att underlätta värkarbetet lite. En gåstol var perfekt att luta sig mot. Synd att jag aldrig prövat det tidigare!
Det dök aldrig upp minsta lilla problem, utan när krystvärkarna kom behövde jag bara lägga mig i sängen och krysta.
Kl 09.00 föddes en förtjusande liten pojke! 
Maken blev så rörd för att Storebror äntligen fick den Lillebror han önskat sig varje gång, att han inte kunde filma mer. Han bara satt där och stirrade på babyn. Och ja, sonen fick namn efter taxichauffören!
Tycker alla de där "utan min sambo hade jag aaaldrig klarat graviditeten/förlossningen/livet" kan dra... Måste man så kan man, så det så. (Hoppas jag iaf) Många kvinnor som HAR partners föder ändå med "enbart" barnmorskor med sig och tycker det är det bästa eftersom de har mer erfarenhet och kunskap än en rådvill karl som står och trycker.
Doula annars?
Jag tycker inte att läsa massa förlossningsberättelserna hjälper mig ett dugg! Man kan ändå inte bestämma hur ont man kommer ha eller hur lång tid förlossningen kommer vara. Jag har tänkt på smärtlindring och att syster ska vara med - att sedan titta på "Barnmorskorna" kan vara kul för att det är nära som ämne, men inte för att jag tror mig kunna lära mig någonting.
Jag tror blint på att allt löser sig när jag väl kommer dit. Det är ju liksom ändå naturligt...
Jag tror att det är helt omöjligt att försöka föreställa sig hur förlossningen kommer att bli. Jag ska snart ha nr 2 och trots att jag redan har fött ett barn så känner jag mig inte särskilt förberedd. Fördelen är att jag vet att det gör ont, men att smärtan går över. Och att EDA:n var min bästa vän förra gången, så om det funkar denna gången också ska jag absolut ha det igen! Lycka till alla! 
Hejsan!
Jag kan förstå din oro och när jag väntade mitt första barn så undvek jag förlossningsberättelser just pga. att alla upplever saker så olika. Så man kan aldrig gämföra sig med någon annan endå. Mitt tips är att läsa fakta om det olika stadierna i en förlossning så du kan känna dig trygg i det olika skedena i förlossningen och är det någon del man undrar över så fråga barnmorskan eller en vänn som kan ge en neutralförklaring.
Jag var orolig för att man skulle åka in till BB för tidigt (man vill ju inte att "tanterna" där skulle sycka man var mesig förstfördeska) Men nmin sysster gav mig orden "du kommer ha så ont att du inte kan prata och då är det långt kvar" De orden satte sig på hjärnan så jag var hemma ALDELES för länge istället, eftersom man uppfattar ju smärta så olika.
Så jag säger bara lyssna på kroppen och inte på alla andra :0)
Du känner din kropp och de som gällde för andra gäller inte dig, alla är olika och du känner dig själv bäst!
När det gäller stöd under förlossningen så tror jag att det är bra att ha det. Men samtidigt så tror jag man kan klara det sälv om man vill det. Men jag skulle rekomendera dig att ha med dig en vänn eller släckting som själv kanske fött barn som kan hålla handen och stötta :0)
Tycker som du, även de positiva är vidriga..
Ska snittas i augusti.
Att föda barn var inte alls som jag tänkt och föreställt mig. Annan smärta, annan upplevelse av allt. Att fråga andra om smärta etc är dumt för det är så individuellt. Förbered dig istället genom att skaffa kunskap om de olika faserna, ställningar, smärtlindring, etc. så du förstår/vet vad som händer med dig. De ger trygghet i situationen.
Min upplevelse av förlossningen var positiv förresten.
Gjorde det ont? Ja!
Var det outhärdligt Nej!
Var det skrämmande? Nej!
Var det utmattande? Ja!
Vill jag göra det igen? Ja!
Skrek jag? Ja, jag vrålade i lustgasmasken för allt jag var värd. För att få utlopp för smärta, men framför allt pga KRAFTEN!!!!!!
Det tyckte jag med. När det väl sätter igång har man fullt upp med att föda barn och då förändras plötsligt alla ens tidigare uppfattningar om kroppen, vad som är äckligt etc. Man är bara mitt i nuet och bryr sig bara om sig själv och värkarna. Då är det skönt att veta vad som händer (tyckte i alla fall jag, trygghet).
Nu har jag skrivit min Förlossnings berätelse år 2005
Förlossnings berättelse år 2005
Fick olika Bf dagar att jag inte visste när mitt barn skulle komma men jag berättade för dom att jag vet när jag hadde min sista mens men som visste inte själva.
Jag fick 4-6 maj men barnet kom inte tyvärr.
Jag fick en ny tid hos min Barnmorska och dom kom på att det kunde komma 3-6 juni istället.
Jag var hemma hos mamma i två veckor åkte ingen stanns inte änns mamma ville släppa mig iväg för att jag kunde få barnet när som hälls.
En kväll så var jag med mamma och vi pratade om allt när natten kom gick mamma och la sig i sängen och jag stannade kvar för att kolla på en film som gick på tv då.
Klockan blev 11.30 när jag insåg att något inte stämmde.
Jag satt i soffan och kännde känna att det blev blött i byxan.
Jag trodde ju att jag kissade på mig så jag gick till toan och kissade och bytte trosor och byxor och satte mig igen på soffan för att kolla på filmen.
Men plötsligt kommer det igen och jag började tänka att det det kunde inte vara kiss för jag var inte kissnödig jag gick till toan igen och toa av mig trosora och luktade det luktade inte kiss det var blött och lite geggit.
Jag fick denna gång sätta på mig nya trosor och öppnade dörren till mammas sovrum.
Jag sa till mamma att jag tror vattnet gick men mamma va så trött så hon bad mig gå lägga mig istället och vänta och se.
Men jag va så närvös och jag ringde min ex.
Han var ute och festade så jag berättade för honom att vattnet hadde gått.
Han fick panik och bad mig Ringa an Ambulans eller taxi.
Jag skrattade ch sa '' Äh ta det lungt jag väntar och ser efter vad som händer därefter''
Jag tittade på klockan och den närmade sig 3.
Allt var lungt jag gick och la mig hos mamma och somnade till.
På morgonen åt jag macka och drack Te.
Klockan 10.00 tiden började jag få värkar och det blev tätare och tätare jag ringde min Pappa och min andra mamma och bad dom komma för att jag behövde snart åka till Huddinge sjukhus.
Klockan 11.00 Ringer jag Förlossningen och berättar att det började vara dags att åka hadde fått värkar och dom var tätta.
Pappa jag och mina mammer åkte iväg mamma va lite närvös och hennes ben skackade *hehe* Äntligen var vi framme inne i bilen höll jag på att dö pappa körde ju jätte lungt men jag kännde av varenda liten väg gropp Iaf.
Mamma och min pappas fru fick hålla i mina armar för jag inte orkade ta mig ur bilen till BB dörren.
Där inne så fick jag visa ID och Förlossningspapper.
Fick ligga på en brits och Barnmorskan satte på massa ploppar och bälte runt magen och bad mig ta en bida från toan.
Efter en halvtimme så var det dags att köra mig till avdelningen till Förlossningsrummet Satte mig i Rullstol och åkte med hissen upp till Avdelningen.
Det var ett stort rum med toa och fönster det var så myssigt och det var dära jag skulle födda.
Jag fick ta av mig kläderna och fick ta på mig BB förkläder och låg i sängen Tog lustgass för värkana blev tätare och tätare och tiden gick fort.
Fick ryggbedövning det var UNDERBART Härligt.
Klockan närmade sig kväll och inget hadde hänt ännu hadde öppnat mig 2-3cm bara och jag fick dropp som skulle sätta igång värkarna snabbare.
Hela jag var fullt med blåmärken för dom inte hittade ådrena.
Klockan blev 00.00 och jag fick nya Barnmorsker och önskade mig lyckatill.
Äntligen var det dags krysstade allt jag kunde och var Otroligt lungt ingen skrik alls kom från min mun.
Jag började bli trött av all krystande så jag orkade inte med och hadde tagit så mycket med Lustgass så jag såg min kropp ligga i sängen men Läkarna som kom in väkte mig igen.
Mina mammor höll i mina armar medans jag krysstade och dricka saft och fick en blöt trasa på huvet det var skönt det var varm i rummet.
Barnmorskena var jätte bra med mig och var trevliga.
Klockan blev 01.30 dom insåg att om inte barnet kommer ut nu så kommer vi att få ta Kejsarsnitt akut.
Dom fick ta fram Sugklocka och jag krystade sammtidigt medans dom jobbade med sugklockan.
Plötsligt kommer en bebis ut och ingen skrik eller nått fick jag höra och hon hadde två varv runt halsen och var blå som havet.
Klockan 01.47 Föddes min dotter.
7 juni..Föddes hon min Ängel.
24 timmar tog det totalt.
Hon vägde 4140gram och 52cm
Födde henne vecka 14 en vecka över tiden.
vecka 41 ska det stå hehe
Jag tycker att man som gravid överöses med fakta ( alltså kunskaper) om att föda å vara gravid...
Det e ju bra.
Men man kan aldrig läsa sig till upplevelsen- man kan bara uppleva det genom att föda det själv.
Smärtan, glädjen- ibland paniken.
Jag gillade att föda men det gör satans ont.
2 barn nu och funderar starkt på att ha en till. Men får vänta 2-4 år, min yngste, sonen bara 4 månader
Däremot ska man ALLTID våga fråga personalen om råd-hjälp under förlossningens gång för det blir sällan som man tänkt sig. Se bara inlägget ovanför. Vissa föder ut på 4 timmar, andra på 1 timme. Å vissa på 2 dygn...