Aktiv och passiv dödshjälp!

Åh, va överens ni är....hade tänkt mig lite mer diskussion!
Uppdaterade därför TS.
En viktig fråga för alla att tänka igenom.
Hur tänker ni när er egen anhörig ligger där? Kanske med svåra plågor i livets slut?

Meeeeen, om man ger morfin till en patient som har ont och är frisk för övrigt så klarar dom ju ofta dom doserna utan större biverkningar. Men en döende patient är ju så försvagad och allt vad det innebär att dö, så där kan en inj morfin leda till andningstopp. Eller hur!

Morfinet ges ju för att lindra smärta, ångest och oro. Sen kan man ju aldrig säga vilken dos som är lethal. Därför får ju läkaren utgå ifrån att pat ska ha så mkt morfin så att den inte har ont eller har ångest. Hur pat tolererar doserna är ju mkt individuellt och hänger ihop med ålder, grunddiagnos, vätskebalans mm mm.
Jag anser ju att läkaren i ett sånt läge inte får vara feg och ge en lägre dos än vad pat behöver pga rädsla för att pat ska dö

Men då har vi lite olika erfarenhet av att vårda palliativa människor.
Det är inte alltid så att den döende människan är ganska klar och ganska lugn, tyvärr. Beroende på orsak till varför människan är så sjuk att döden är nära förestående så ger detta olika symtom både fysiskt och psykiskt.

Ang näring. När jag jobbade på avdelning hade vi ibland "anhörigdropp". En liter vätska som fick droppa långsmt långsamt. På så vis fick ändå anhöriga inte känslan av att vi "övergav" patienten men ändå visste vi att vi inte förlängde livet, utan kroppen fick själv avgöra när det var slut. En annan aspekt är ju att en döende människa inte har behov av vätska på samma vis. När hjärtat sakta men säkert sviktar mer och mer finns ju risk för ex lungödem om man man ger för mkt vätska.
För att slippa uppleva törst räcker det med att regelbundet fukta munnen. (sas det då, en föreläsning av en känd dr inom palliativ medicin, kan han ha hetat Eckerdal? beskrev detta ingående och övertygade mig). Men som sagt det var ganska länge sen jag själv vårdade döende, även om jag hann med många under den tid jag gjorde det.

*puff*

Vet du vad Ärla Minou.
Jag är teoretiskt sett för aktiv dödshjälp. Men jag är inte säker på hur den ska genomföras.
Det handlar ju inte om att vi ska ha ihjäl varenda cancerpatient som ligger på sitt yttersta.
Nej, jag ser på nåt vis nån form av klinik där det krävs en hel del förberedelser mm för att komma intill. Det jobbar personal som är noga utvald osv. Är inte insatt i hur det funkar i ex Holland, men det är ju nåt som ska ske under noga kontrollerade former.

Men det är klart att en sån lag kan misstolkas och det ges lite för mkt morfin här och där. Å andra sidan kanske det får vårdpersonal att känna att man verkligen vågar smärt och ångestlindra palliativa patienter fullt ut. Och inte behöver vara rädd för att det ska bli "för mkt". Äsch det här ska vi diskutera över ett glas vin, istället för så här i skrift.

Men skriv gärna mer om din egen syn på saken.

Jag kanske missförstår dig, men visst ska väl 0 HLR beslut tas i samråd med anhörig? Eller menar du när det inte har diskuterats alls innan och bara händer? Att man i den akuta situationen väljer att inte påbörja HLR?

Jag har själv funderat en del. Det händer, ganska ofta, att man får köra palliativa patienter från vårdhem till akutsjukhus. Pga att personalen inte "vågar" vårda, att anhöriga inte fått tillräcklig information och tror att sjukvården kan "rädda" deras mamma eller pappa. I flera fall har ju pat avlidit på akuten. Men vad gör jag eg om det händer i bilen? Det skulle ta emot nåt grymt att starta kompression på dessa ofta tunna små kroppar, som levt ett långt liv och hade haft det bäst hemma i sin egen säng. Fasa att ringa dr och be om lov att inte börja, och stöta på fel dr...för dom finns ju därute...tyvärr.
Men det är ändå jag som ska välja att ringa om att inte behöva påbörja. Annars ringer man för att få avsluta icke framgångsrik HLR....svårt helt klart! Eller eg inte, det är svårt att ta med dessa pat i bilen öht.

Ja du menar i akuta situationer.
Jag tänkte mer på patienter som ligger på vårdavdelning sen en tid tillbaka och man ser att det inte finns så mkt mer att erbjuda. Alltså dom är inte direkt palliativa men ändå kommer dom inte att bli bättre. Länge sen jag höll på med det där märker jag. Men nyttigt att tänka till lite.