Aktiv och passiv dödshjälp!

Jag är EMOT aktiv dödshjälp men för passiv dödshjälp. Ni som är för aktiv dödshjälp, vem är det som ska "döda" er? Varför inte suicidera? Vad är det för situationer ni ser framför er?

Jag ser ibland diskussionen om eutanasi mest som en intellektuell övning i etik. I praktiken är det ett litet problem tänker jag men viktigt ändå förstås.

Det är ju påtagligt vad många unga friska människor som säger att deabsolut skulle vilja dö om de blev förlamade tex men sen när det faktiskt händer. När de är sjuka så flyttas fokus, de uppskattar fortfarande livet och vill inte alls dö. Konstigt ibland hur hårt människor klamrar sig fast vid livet fast hoppet är ute och det för utomstående är mycket svårt att förstå varför de och anhöriga fortfarande kämpar och insisterar på full behandling. Dödsångest finns säkert med i många fall iofs. Sedan är det ju också mycket vanligt att de gamla känner att de inte orkar och vill mer och ger upp och dör bara därför. Utan att någon aktiv dödshjälp behöver tas till.

Jag tänker att det eg inte är rimligt att lägga på männsikor att avsluta andra människors liv. Hur många pat kan det röra sig om som är sjuka och INTE kan suicidera själva istället utan måste ha "assisterat självmord"? Å andra sidan är det kanske så att folk inte vågar ta sitt liv själva men skulle våga om de fick be någon annan göra det...
Att det skulle ske på särskilda kliniker känns som en självklarhet iså fall, eller en förutsättning. Patienter och anhöriga får inte hamna i sådan sits att de misstror vårdpersonalens vilja att bota, lindra, trösta. Det är också jobbigt nog i de fall som redan förekommer där anhöriga har upplevelsen att sjukvården vill patienten illa eller att pat ska dö. Om vi på vanliga sjukhus skulle bdriva eutanasi undrar jag om inte sådana tankar hos patienter och anhöriga skulle bli vanligare. Och utan förtroende är det jättetungt att bedriva bra sjukvård.

Nu ska jag skriva något som jag kanske inte borde, just för att det kan rubba förtroendet men måste ändå.

Det känns lite paradoxalt att aktiv dödshjälp som är olagligt har rätt starkt stöd hos befolkningen medan 0 HLR skrämmer mycket mer fast det tillämpas dagligen. Kanske för att 0HLR ligger bortom ens inflytande och kontroll som anhörig och patient medan aktiv dödshjälp ju är höjden av kontroll och autonomi. Att välja själv när man ska dö.

Man väljer ju redan på akm om man har tillräckligt på fötterna om det ska vara HLR eller inte och anhöriga får ju inte reda på det förrän senare. Ibland tycker vi nog att det är självklart och tänker inte på att anhöriga inte vet. Ibland skyndar man ju mycket långsamt till någon med hjärtstillestånd när man tycker det skulle vara oetiskt att återuppliva, även om det inte står 0 HLR.

När ambulansen kommer in med någon som dött (ja det är ju just vad de gjort) i hög ålder men HLR är påbörjat avblåser man ju snabbt det hela så fort man lyckats orientera sig om patientens ålder.

Och visst är det jobbigt att man så ofta ute på boenden inte tagit diskussionen om åtgärdsnivå. Hur lyckat är det att dö på akutmottagningen eller efter ett par timmar på vårdavdelning. Hellre få sina anhöriga ditringda och dö i egen säng med sällskap kan man ju tycka.

Ja men jag menar de som läggs in på vanlig vårdavdelning där man redan på akuten ser att det inte är aktuellt med HLR OM de skulle dö uppe på avdelningen. Även om de inte är moribunda när de läggs in. Så det där med att förankra hos anhöriga kan det vara si och så med, hos gamla pat vill jag understryka. Yngre sjuka har man ju alltid en dialog åtminstone med anhöriga. Att ta diskussionen med patienten själv vet jag inte om jag tycker är etiskt rätt faktiskt. Har jag funderat länge på och måste fortsätta. Vad ska jag säga? "Om du dör vill vi inte försöka återuppliva dig"...? Även om jag inte skulle uttrycka mig så krasst och rättframt så är det ju det som är andemeningen... Behöver man veta en sådan sak?