"Små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer"

Jag har alltid tänkt på det där talesättet ur barnens perspektiv. Alltså att små barn har små bekymmer av typen "Jag har tappat nappe" eller "Jag ser inte mamma" medans stora barn har bekymmer av sorten "Jag får inte vara med Olle och Kajsa" eller "Mina kompisar dricker och vad ska jag göra".

Tänkte på det senast härom dagen när sonen 3år berättade att han inte fick vara med de stora pojkarna på dagis och att de sa att han var ett småbarn (och han som tror att han är så stor, han är ju storebror ochg allt !).

Annars håller jag med om att dt än så länge (mina barn är 3 och 1) bara blir både roligare och enklare hela tiden. Men samtidigt är de ju fortfarande små. Det är väl egentligen tonårstiden man fruktar lite, precis som Lövet skriver. De första pojkvännerna, första fyllan och sådant där...