OROLIG ?

Anonym (Orosmoln)

Äldre 19 Apr 14:07
8 svar

Återställ Anmäl

OROLIG ?

Visste inte vilken rubrik jag skulle välja riktigt, men jag tänkte att oro hör till tankarna, hjärnan och även kroppen med tanke på ångest osv.

Mina frågor är:

*Är du orolig av dig sedan du fick barn ? Vet du varför-komplikationer efter förlossning eller annat...

*Var du orolig innan du blev förälder ?

*Vad exakt är du orolig för ? Vad tror du kan hända och hur stark är oron för detta ?

*Är din oro verklighetsförankrad eller inte enligt dig själv ?

*Får du hjälp att komma över din oro/ångest?

Tacksam för svar
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden OROLIG ?
Anonym (Orosmoln) Trådstartaren

Äldre 20 Apr 09:38
#2

Återställ Anmäl

Kanske ska svara i min egen tråd...

Jag var orolig av mig innan jag fick barn, men sedan jag fick mitt första barn har oron förvärrats. Dels för att jag nu är förälder för första gången och med allt vad det innebär, dels för att bebisen kom i v. 34-35. Var inlagd för tidig vattenavgång en vecka innan förlossningen, sen kvar två veckor för observation och för att mata på bebis. Allt gick bra, men bara av att vara på sjukhus kan få den bäste på fall...

Jag är orolig för allt möjligt. Allt ifrån att bebis ska få RS-virus till att bli kidnappad av en galning. Är också orolig för att nåt ska hända mig och pappan eftersom hon är helt beroende av oss. Ekonomin är också ett orosmoment. Ingen av oss har nån hög inkomst. Pappan har fast jobb men inte jättebra betalt, inte dåligt heller, men...och jag hade bara vikariat och lär få vika igen när jag ska ut och jobba igen...det är stressigt och otryggt ekonomiskt. Vi klarar oss, det vet jag. Jag är utbildad inom läraryrket, så det är inte så svårt att få vik. jobb, men fast jobb är svårt att få, och vi vill ju att bebisen ska ha så bra som möjligt, och vi vet att kärlek och trygghet är viktigare än lyx, men ändå...man vill ju ge allt man har och kan och mer därtill, hon är ju vårt allt!

Jag vet att vissa bitar av min oro inte är realistiskt och vissa är bra att vi är oroliga över då vi är extra försiktiga, t.ex. att inte umgås med förkylda/sjuka personer när det går att undvika.

Jag får hjälp att komma över min oro, men jag är orolig att det inte kommer gå så bra.
Anonym (Orosmoln) Trådstartaren

Äldre 20 Apr 22:14
#5

Återställ Anmäl

Millimani skrev 2008-04-20 21:41:44 följande:
Hej orosmoln!Känner igen mig på allt det du beskriver. Jag blev sån efter mitt 2:a barn. Därför förstod jag tidigt att det inte var "normal oro för nybliven mamma". I mitt fall började det när min dotter var 4 veckor och fick RS, samt att min man var med om en olycka och jag trodde att han skulle dö. Efter det fick jag överdriven oro/ångest. Fick förklarat av en psykolog att som nybliven mamma är man extra känslig för hemska saker som händer så de kan leda till depression/ångest/oro. Tyvärr sökte inte jag hjälp förrän min flicka var 8 mån. Då fick jag Citalopram och blev bättre på bara några veckor. Ångrar att jag inte sökt hjälp tidigare.I ditt fall spelar det säkert in att bebis kom för tidigt med all oro det innebär. När man är så känslig som nybliven mamma, kan man braka ihop för mindre. Gå inte och lid i onödan. Börja med att prata med BVC så får du prata med deras psykolog. Det gjorde jag!Kram och Lycka Till!
Tack för ditt svar. Jag får hjälp redan. Går hos psykolog genom BVC, men inga mediciner. Vill helst inte ta något om inte det skulle bli absolut nödvändigt. Känner mig för det mesta glad trots min oro, för när jag är med mitt barn är jag lycklig. Hon är så glad ofta så det smittar av sig.
Men som sagt, får ser om samtalen leder nånstans.
Anonym (Orosmoln) Trådstartaren

Äldre 20 Apr 22:17
#6

Återställ Anmäl

Anonym (Ja me) skrev 2008-04-20 21:57:53 följande:

Jag är fortfarande orolig som mamma för mina barn, fastän dom är 18 och 19 år nu,det tar nog aldrig slut.. Vill alltid att dom ska ringa när dom kommit fram, dit dom ska,hämtar dom ofta när dom ska hem på kvällar/nätter om dom är själva, jag undrar själv när jag ska lugna ner mej.Det är ganska frustrerande att hålla på så.. Men gör man det inte så vet man ju aldrig vad som händer..Jag måste ALLTID säga "ta d lugnt, ring om det är nåt bla bla" innan dom går hemmifrån. Bara måste.
Ja, jag förstår att min oro är bara början. Det kommer alltid finnas nya saker att oroa sig för när det gäller sitt/sina barn.
När hon börjar krypa kommer jag väl bli orolig om hon stoppar nåt olämpligt i munnen osv. När hon börjar gå måste man vara med varje sekund så hon inte bara springer ut i vägen...puh.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden OROLIG ?

OROLIG ?

INNEHÅLL