Han visar noll intresse i graviditeten, blir så ledsen. Fler som har det som jag?

Bryr han sig när barnet är väl född då?

Ja i barnen men inte i mig som jag hade önskat iallafall. han tar iof aldrig en natt eller ensam ansvar när dom är små men det blir bättre när dom är större. Han är en bra pappa till den vi har även om jag saknar nån att dela dom tyngre och jobbigare bitarna med, blir mest dom roliga som han tar.

Ingen annan? Känner mig så ensam.

Du kanske ska prata med honom och verkligen förklara att det sårar dig. För många män är det ju för overkligt, hela graviditeten. De kan inte alls förstå eller sätta sig in i kvinnans situation. Ända sättet för honom att förstå lite i alla fall är ju om du säger det klart och tydligt till honom. Hoppas det blir bättre.

Det spelar nog tyvärr ingen roll. Vill inte att han ska "bry2 sig för att han känner sig tvungen utan för att han verkligen gör det. Har sagt att jag känner mig så ensam och att han inte bryr sig och då svarar han bara att det gör jag visst men det märks då inte. Kom hem från en extra koll med order om vila men inte verkar det heller gått in. Visst jag kan vila ibland men det kräver ju att han tar större ansvar runt annt men det gör han inte så det känns som att han inte bryr sig.
Ville att vi skulle börja med bebisrummet men det kunde också vänta, han vill ingenting känns det som.
Kanske jag som är fjantig men det gör mig ledsen att se och höra andra som berättar om deras män.

Men det kanske verkligen är så att han bryr sig, fast han inte förstår att du behöver att han visar det mer. Det är skillnad på att säga till någon "Du bryr dig inte" och sen säger den andra personen "Jo, det gör jag" och sen säger man inget mer, och på att verkligen prata om det. Ni måste sätta er ner och prata lugnt tillsammans och du måste förklara jättetydligt exakt vad som du tycker är jobbigt. Män kan ju inte läsa våra tankar och de är inte speciellt bra på att läsa våra kroppsspråk heller. Försök prata.
Min man tar inte heller på min mage, om jag inte säger att han ska göra det. I början var jag lite ledsen för det och trodde inte han var glad för bebisen. Jag frågade varför han inte gör det. Han förklarade då att det är för overkligt för honom. Han ser magen, men kan inte riktigt förstå att det verkligen är en liten bebis där. Det hjälpte mig. Nu bryr jag mig inte, alltså är inte ledsen för det. Han följer inte heller med till BM, men jag tycker inte att det behövs. Han har varit med på ultraljuden, det räcker.

Du har säkert rätt.
Det är bara det att jag inte kan prata med honom. Han svarar inte och verkar bara bli irriterad när jag har försökt. Bryr mig egentligen inte speciellt mycket över att han inte följer till Bm utan tycker det är mest konstigt att han inte vill veta vad som sker och hur jag och bebisen mår. Har varit in nån sväng med prematura sammandragningar och han väljer att vara hemma med det andra barnet och låta min mamma köra in mig istället. Hade det varit mitt barn och min sambo så hade jag velat följa och vara delaktig. men vi är väl olika. Har frågat om han funderar på namn men han säger bara nej, vi hinner och han vill bara skjuta upp allt till den är född. känns som att han inte ens funderar på vad som ska hända.
vet att jag säkert låter knäpp och att det är mina hormoner som spökar men jag känner mig så ensam med allt.

Anonym (ledsen) skrev 2008-04-27 20:39:49 följande:

Jag tycker inte du låter knäpp. Men din sambo borde verkligen hjälpa till mer hemma verkar det som. Om han inte vill lyssna, så se till att han lyssnar, att han förstår allvaret i situationen.

Min man har inte heller tänkt på namn och säger också, att det hinner vi ju. Han vill helst se barnet först. Men jag vill drömma om namn osv. Men jag tror att det är ett mer kvinnligt drag.

Jag förstår hur du känner och lider med dig. Har samma "problem".
Min sambo bryr sig ingenting, att överhuvudtaget nämna ordet bebis här hemma är tabu. Jag gråter och känner mig ensam i graviditeten men vad hjälper det
Jag är i v.21 och han har inte visat något intresse alls hittills. Att ta på min mage skulle han ALDRIG göra, och om jag säger att den sparkar så bara fnyser han.
Han vill inte följa med till bm, inte på ul och inte på föräldragrupp.
Han borde bete sig mer moget, han är trots allt 38 år!

Måste tillägga att det var ett gemensamt beslut att skaffa barn och det är absolut inget "oplanerat olycksfall". Det var heller inga sura miner den dagen han fick veta att det blivit ett plus (men det var ju inte jubel och klackarna i taket heller)
Varför beter han sig såhär då?
Är han rädd att nåt ska gå på tok under graviditeten eller? Rädd att skapa en relation till ett barn som vi inte får behålla?

Detta blev långt, men ts, du ska veta att jag känner med dig

Min man var likadan.
För han var allt overkligt.Det Är overkligt för många män,de upplever inte heller samma känslor som vi gör.

Min man följde bara med första besöket hos bm och ultraljud.
Han älskade vissligen ultraljudet..men allt annat var ointressant.Han tog nästan aldrig på min mage,han frågade heller inget.Jag däremot malde på och han lyssnade på det viktiga mest.

MEN jag hängde inte läpp.
Jag delade min gravidtet med vänner som ochså var gravida.
Och när bebisen föddes,samma sekund så smälte han direkt för sitt barn.Då växte han in i papparollen och fick starka känslor.

Du är inte knäpp.
Men detta är inget konstigt.När det gäller prat om namn så låt det vänta tills bebisen fötts.Sängen kan köpas men vänta med att monteras kanske...ni har tid sen att ordna allt och gör det med lite trötthet blandat med glädje.
Så gjorde vi..efter att bebisen kommit så fixa mannen allt sånt.

Sen vågade han inte vara för glad heller,erkände han.Han var orolig att bebisen skulle dö i magen eller missfall..så han höll allt på det lugna och jag lät han göra det.

Tror också att det ligger rädsla bakom till viss del men den bör ju även jag på. Jag vet att han kommer smälta direkt för det gjorde han när sonen föddes men det hjälper inte när man vill ha nån att dela allt med. Har inga vänner heller som jag kan dela allt med.
Har sen (kanske lite barnsligt jag vet) bestämnt mig för att frågar han inte vad BM eller läkarna säger tänker jag inte tala om det heller bara för att se om han alls vill vet nåt och det är inte ofta han frågar heller.
Jag vet att namn och sånt kan vänta för man vill ju ända ha sett den lilla innan man bestämmer sig men prata och fundera kan man ju ändå göra.
Visst att han inte upplever samma känslor som jag gör som bär på den lilla men han borde väl åtminstone bry sig om mig och hur jag mår. Kan ha dagar då allt känns för mycket och jag bara gråter över allt och inget + all värk men han skulle inte ens prova komma och ge mig en kram och säga att allt ordnar sig och jag förstår att det är tungt just nu utan han bara ger mig blickar som o jag var ett ufo och enbart är jobbig och säger gå och lägg dig om du är så trött.
Är det mig han är less på men inte törs erkänna för sig själv eller är han han bara sån, den tanken kommer allt oftare och jag vet inte hur länge jag orkar."

min var ungefär likadan. var helt ointresserad, tyckte det var ointressant att känna sparkar och följa med till BM gjorde han bara för att jag så gärna ville.

Andra gången var väl något bättre men bara marginellt.

däremot bet han ihop och masserade mig och så när jag behövde. Men förtjust var han ju inte.

jag vet inte vad jag ska säga. andra gången kändes det lättare för då visste jag mer vad jag hade att förvänta mig, och att det blev annorlunda när barnet pressats ut. Han tyckte det var jobbigt då jag var gravid, men kunde inte prata om det då verkar det som.

Skönt ändå att läsa att man inte är den enda med såna män. Visste ju vad jag hade att vänta nu med andra men innerst inne hade jag väl hoppats att han skulle ha insett vad han missade med första och visat mer intresse nu men jag tycker det bara blivit mindre.

han kanske insåg att han inte missade nåt utan blev varse om att det intressanta börjar när barnet är utknölat

Hmm, fast nog missar dom ju en hel del genom att inte delta alls.

Pratade ni igenom att ni skulle bli gravida innan ni blev det? ang förväntningar osv? Det gjorde jag med min man jag berättade hur jag kände o om minna förväntningar han berättade om sinna förväntningar, jag kan förstå att det är mer verkligt för oss kvinnor att vi har ett barn i magen, men skulle min man vara helt ointresserad så skulle jag bli jätte ledsen för det är ju så mkt som rör sig i huvudet o i ens kropp o så är man två om att skaffa barn, man behöver stödet från sin man iaf jag behövde det. För lite mer än ett år sedan hade jag o min man en kris i förhållandet vi hade kommunikations problem jag tog kontakt med en familjeterapeft min man var inte stormförtjust men han följde med efter några träffar med henne tyckte till o med han att det hjälpte oss till det bättre, nu har vi precis blivit föräldrar o vi har fått verktygen att kommunicera med varandra o det har hjälpt oss jätte mkt. ett tips till er. Lycka till

inget dom tycker är viktigt tydligen

jag vet det är tufft när man är mitt i det, men när ungen ramlat fram och graviditeten är över så tänker man inte så mycket på det längre.

men visst är det tråkigt att se män som är alldeles galna i sina fruars magar och pratar och gosar med magen. Men när man tänker efter är det samtidigt ett ganska löjligt beteende (ifall man ska tänka positivt)