Ett år av oändlig saknad...
Idag för ett år sedan dog min älskade pappa... 61 år gammal - på tok för ung! Klockan 9:35 höll jag hans hand när han drog sitt sista skälvande andetag (mer står på min sida). Livet är orättvist!!!! Varför fick han inte träffa min lilla dotter som just då låg i min mage, varför fick han inte njuta av sin pension (1:a maj skulle han ha gått i förtidspension för att äntligen få njuta), varför fick han inte finnas hemma i huset så mina söner glatt kunde skutta över till morfar och "fixa och dona", varför hann han inte få uppleva mina syskons ev bröllop, barnafödslar osv. Varför tvingades han sluta sina dagar som ett kolli - utan att kunna förmedla ett endaste ord, känslor, röra sig, äta eller dricka? När han var sjuk tittade han på mig med sorgsna hundvalpsögon och grät för att han inte ville dö... Varför, varför, varför???
JAG ÄLSKAR DIG PAPPA!!!!!!!!!!!!!!!!!!
