Är vi de enda som gör så här?
Vi ser det som självklart att uppmuntra kreativt tänkande, nya idéer och påhittighet. Vilket innebär att vi ofta uppmuntrar vår son när han är "olydig".
Till exempel om vi har sagt att det inte blir någon mer kaka. Och så ställer vi undan paketet. Om han då listar ut ett sätt att komma åt kakorna fastän de står i ett skåp, så får han 1-2 kakor till. Eftersom han har varit kreativ och tänkt till.
Så gör vi när det gäller det mesta. Kommer han med en bra förklaring eller ursäkt eller bortförklaring till något, då uppmuntrar vi det och struntar i det han har gjort (förutsatt att det inte är något allvarligt)
De flesta vi umgås med tycker att vi är helmärkliga, men vi tycker att vi är helt sansade. Så jag tänkte mest höra efter ifall någon annan gör som vi?
Och bara för att det här är familjeliv: Nej, är det riktigt allvarligt så uppmuntrar vi självklart inte "olydighet". Men i de flesta fall.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-10 08:09
Jag kan ge ett väldigt konkret exempel på hur jag menar, från några veckor sedan:
Vi vill inte att vår son (han är 3 år förresten) ska äta ostbågar. Det är inte bra för honom. Han kan få lite glass, så äter jag ostbågar istället. Precis som att vi dricker cola, kaffe och vin, medan han dricker vatten. I alla fall: han började mata mig med ostbågar. Sedan började han slicka på varje ostbåge. Sedan började han nafsa lite på varje ostbåge. Till sist gick det så långt att ostbågarna han matade mig med var halvt avgnagda. Då kunde jag inte hålla mig längre utan frågade vad han höll på med. Han vet ju att han inte ska äta ostbågar. Han svarar då:
"Det är bajs på dem. Jag slickar bara bort bajset. Så att du inte får ont i magen".
Och då tyckte jag att det var så finurligt uttänkt att han fick fortsätta med några till innan jag tog bort dem. Istället för att från början säga att "Jag har ju sagt nej!".
Hänger någon med lite mer nu?
