Panikodalbanan, jag är inte redo!

haha, jag känner ju lugnt igen paniken. Första barnet, argh, detta klara jag inte. Och i nästa sekund, fan va härligt, jag ska bli pappa.
Det är en stor grej, hela livet förändras.
och till slut, grattis!

Jag håller med föregående talare.
Man får helt andra saker att prioritera.
Visst är det jobbigt ibland, men den tiden härdar man ut, för det är det värt.
Hoppas det löser sig för er.
Grattis och lycka till!

Det låter som du redan bestämt dig. Sen måste jag säga att du låter väldigt redig och klartänkt med tanke på den situation du hamnat i - snacka om överraskning! Grattis och lycka till!

En naturlig reaktion som jag tycker du verkar klara bra. Lycka till båda!

Man är aldrig riktigt helt och hållet redo oavsett om man är
20 eller 50 år. Det är liksom lite för stort helt enkelt, något som kommer att förändra ens liv. Man kan byta jobb, bostad, bil,
fru men sina barn har man livet ut.

Fort kan det gå! Min tjej käkade minipiller...UTAN slarv! Men det tog skruv en dag ändå!

Vi anpassade oss snabbt till situationen genom att fixa ett tryggare boende (inte lägenhet i andra hand). Annars hade vi turen att jag har bra jobb, men hon är inte färdigutbildad än. Men vi kommer att klara oss ekonomiskt ändå!

Klartänkt som du verkar vara så kan jag bara säga en sak. Carpe diem! För det kommer att gå bra. Ta ett djupt andetag och se efter vad du och hon vill göra. Det går att plugga och ha barn samtidigt. Man kan inte köpa den mest stylade innebarnvagnen för 10 000:-...men vilket barn blir lyckligare av det?!

Kör hårt och lycka till!

PS. Grattis!!! DS.

9 månader är en lång tid... o mycket känslor hinner komma o gå under den tiden. Känner igen mig i lite av det du skriver men jag kan bara säga att : "Dä ôrner säj!"
Stort lycka till! (Blev farsa till mitt första barn för 2 veckor sedan och numera har ALLT jag nånsin gjort och upplevt bleknat i jämförelse med känslan att vara pappa)

Låter som det kommer bli bra. Stor omställning men omställning till nåt underbart :) Lycka till!

Känner oxå igen paniken.
Dock hade vi tidigare pratat om att skaffa barn, men så blev det inget resultat och allt rann ut i sanden.
Helt plötsligt en JÄKLIGT tidig morgon så tändes lampan och hon höll upp nåt framför ögonen på mig. Tog en stund innan jag insåg att det var ett grav.test.
Först blev jag helt chockad, sen rädd. Shit, jag kan ju inte bli pappa nu, hela livet försvinner ju, eller iaf 18 år. Det var så jag tänkte.
Har alltid sagt att jag vill göra både det ena och det andra innan jag blir pappa. Men samtidigt så går åren och inget händer.

Ringde dock en gammal barndoms kompis och berättade. Han är 2 år äldre än mig och hade inte heller ha nåt barn. Tyckte han kunde ställa upp och göra mig sällis i barnkrisen.
Tog 2 dagar innan han ringde upp och frågade i vilken vecka damen min var i. V.6 sa jag, jaha menade han, min är i V.5.
Efter det så var det ganska lugnt. Tänkte på det i perioder.
Det jag tyckte var riktigt skoj var ultraljudet, och sen få köpa allt som man behöver.

Nu är grabben snart 2 år. Det är helt klart de lyckligaste, roligaste OCH jobbigaste åren i mit liv
Att inte säga att det kan vara jobbigt att ha barn är ren lögn
Men samtidigt så väger lyckan och det roliga upp 100ggr om. Ett barn skänker så otroligt mycket glädje.
Tänk dig när du kommer hem sur och grinig efter en skitdag på jobbet, så står din lilla son i hallen med ett JÄTTE LEÉNDE, och kommer springandes och ropar pappa och kastar sig upp i din famn.
Känner man ingen glädje då så är är det nåt som är fel.

TS, du har mycket skoj att se fram emot. Upplevelser du aldrig kommer att glömma.

LYCKA TILL.

Tusen tack allihop. Har varit grymt gött och läsa era svar. Milfen som jag numera brukar kalla henne bör vara i vecka 8-9 nu och hon har inte kännt av något ännu. Inte ens mått illa. Känns detta igen? Hon är bara väldigt känslig både fysiskt och psykiskt såsom temperament ut över det vanliga och ömma kroppsdelar. Jag ser henne i princip bara om nätterna nu för tiden då hon pluggar om dagen och jobbar på en bar om kvällen/natten. Hon verkar inte så intresserad av mig helt plötsligt. Hoppas det bara är tillfälligt. Panikodalbanan är aningen utjämnad :) Nu vill jag bara på ultraljud och höra från någon kunnig inom detta ämne. Hoppas det blir en liten Leiah.
Nu är det fanimej snart sommar och jag ska jobba, saatana :)
Kos er

Man går igenom ett antal faser genom graviditeten som säkert är olika för alla par och personer.
I början var det ju "chocken"! Herregud, vi är med barn!!! Va härligt! Va fantastiskt! Va läskigt! Etc etc. Känslorna sprutade och vi visste inte fram eller bak.
När vi väl hade sansat oss och utan att blinka bestämt oss för att gå vidare kom insikten om hur stort det egentligen är... vi ska bli föräldrar! Helt plötsligt kastade vi oss in i att läsa om allt som har med graviditet att göra och stämde av vilken vecka vi var i och följde bebisens förmodade utveckling vecka för vecka, bla här på Familjeliv. Men samtidigt blev vi nog lite "dimmiga" och fundersamma, "gick in i oss själva" och kunde kanske verka lite frånvarande i andras ögon.
Min sambo var aldrig direkt arg eller irriterad utan snarare bara mer känslosam, hade lättare till både skratt och gråt.

Att hon inte verkar vara så intresserad av dig helt plötsligt kan säkert bero på mängder av skäl, vi passade på att ha det så mysigt det bara gick i början, byggde upp ett litet lager av närhet.
Enda tipset jag kan ge dig i det hela är att hela tiden ha en öppen kommunikation mellan er. Stötta henne allt du kan när hon är nere eller orolig. Allt det "arbete" jag lade ner under min sambos graviditet betalade sig verkligen. Förlossningen gick suveränt, amningen kom igång fort och hon har hela tiden känt sig trygg. Tryggheten gjorde mycket gott för oss i alla fall.

Som sagt, all lycka till er! Kämpa på även när det känns tufft för det kommer sådana stunder också. Men när väl barnet är fött är allting bara... underbart!

Som flera redan har skrivit så får de flesta panikkänslor när det går upp för dem att de ska bli föräldrar. Jag tror många ser hur det blir på film, där alla får tokfnatt när de får reda på att de ska få barn. Verkligheten är dock annorlunda. Har hört om fall där personer som försökt och försökt att få barn under lång tid utan att lyckas. När de sedan blir gravida har de fått panik.

Anledningen till att din tjej verkar frånvarande kan säkert vara för att även hon är orolig och känner lite panik. Du får försöka att ha lite fingertoppskänsla och ta det som det kommer. Det är mycket hormoner md i bilden som spökar.
Hursomhelst så är jag övertygad om att det kommer gå bra. På ett eller annat sätt. Ju längre tiden går desto bättre kommer det att kännas. Paniken kan senare bytas ut mot något som skulle kunna liknas vid eufori. Självklart är man ofta nervös och funderar mycket, men det hör till.
Lycka till!

Jag är också 20år, och ska nu få mitt allra första barn! :) Snacka om att man är nervös!

Jag fick reda på idag att jag ska bli pappa i februari - jag är trettio och har "velat" ha barn i hela mitt liv. Men är man redo när beskedet kommer? Nä. Så det du TS känner är nog fullkomligt normalt och du är ingen dålig människa för att du känner så.

Kom ihåg också att livet inte tar slut för att man får barn. Det är inte slutfestat för all framtid. Det är inte slut på kontakten med vännerna. Man kan utbilda sig, omskola sig eller jobba ett år i USA även om man är pappa. Den tanken hjälper mig i alla fall.

Slutligen - grattis!

Tja mannen!

Som alla andra skriver, dina känslor och reaktioner är helt normala. Du kommer förmodligen om några år när knodden springer runt och totalt skiter i vad du säger till honom/henne, att fråga dig själv VARFÖR. Men när ditt lilla bysfrö senare kommer och sätter sig hos dig i soffan eller lägger sig hos dig/er i sängen och kramas, då kommer du att undra:hur kunde jag ens tänka tanken.....
Närheten man får av sitt barn kan inte ersättas av något annat i hela världen.

Grattis, lycka till och hälsa "milfen" .

En sak jag tror är viktig är att man sörjer livet man hade. En vän beskrev att bli förälder som "inte bättre, inte sämre men jävligt annorlunda". Det är vad som väntar, ett jävligt annorlunda liv. Gäller att omfamna det, vilket inte är så himla lätt, speciellt om barnet inte var planerat. Vi planerade vårt barn, men när han väl kom och det visade sig att han hade kolik och skrek hela tiden, de var det stunder jag faktiskt önskade att vi hade väntat med barn. Men det ger sig, som Johnny skriver. När ditt barn ler sitt första leende mot dig eller skrattar för första gången. De små ögonblicken gör allt värt det.

Ja jag känner samma sak. Ska bli pappa till mitten av September och känner "Fan, detta kommer gå åt helvete" samtidigt som jag känner "Whooaaaa underbart", och mitt i allt detta "Hmm, kommer jag få se barnet eller ska jag bara betala underhåll och hålla käft?".

Men tror allt reder ut sig när barnet väl visar sig och det ska bli grymt spännande.