Kan man fâ 'fel' barn?

Min. 2 veckor. Max. 2 âr.

Troligtvis fâr vi barn i âr, men vi vet inte alls när....

Jo, det är jättesvârt för man kan inte planera nâgonting... och när barnbeskedet väl kommer sâ blir det till att hämta barnet direkt! Känns som om mitt liv stâr pâ 'stand by'. Vill inte boka in nâgon längre resa, har svârt för att veta hur jag ska bäst sköta jobbet med tanke pâ att jag kan försvinna frân en dag till en annan, vi planerar att bygga hus men vet inte om vi vâgar börja nu eller om vi ska avvakta eftersom vi inte kommer att ha mkt tid när barnet kommer osv. osv.

Barbamamma - vilken söt tjej!

Intressant att läsa vad ni skriver.

Men jag förstâr mycket väl vad Xinyun menar ocksâ. Det verkar som om det är är tabu att kritisera inom adoptionsvärlden. Men att inte skriva om svârigheter betyder inte det att de inte finns....!! Och det är lustigt att sâ mânga hänvisar till bio-barn, när trâden handlar om svârigheter med a-barn.... bara en tanke...

Ibland fâr jag känslan av att alla negativa tankar kring adoption mâste sopas under mattan. Men de finns där ändâ. Inte alltid. Inte för alla. Men för mânga. De flesta adoptioner startar ju trots allt med ett trauma för bâde föräldrar och barn. Barn som blivit övergivna och föräldrar som ofta gâtt en lâng och svâr väg för att bli föräldrar.... Varför vâgar sâ fâ prata om det? Är det för obehagligt?

Tack. Jag tror att det var just det här jag var ute efter att fâ höra.... Att allt kan kännas 'fel' när man fâr bb, men att det faktiskt är helt ok om det skulle kännas sâ, och att jag inte behöver bli rädd om det inte känns bra frân första stund. Den negativa känslan övergâr i nästan 100% av alla fall till den där gränslösa kärleken man kan känna som förälder.

Bemma/Cerdrica - jag tänkte inte alls pâ handikapp när jag skrev om 'fel' barn!

Bemma - men de där kommentarerna du fâr... om att det kan bli jobbigt i tonâren och sâ.... de gissar jag att du fâr av folk som inte själva har adopterat? Det är DET som är grejen.Vad vet de om hur det är att vara a-förälder? Inte mycket... Men a-föräldrarna själva hör man sällan prata öppet om svârigheter och gör de det sâ blir bemötandet frân andra a-föräldrar inte speciellt givande dâ fâ vâgar/vill prata om de negativa känslor som man eventuellt kan ha rörande sitt barn...

Skönt att höra. Tror att det faktiskt kan vara lite farligt att gâ omkring och tro att mötet med barnet automatiskt kommer att bli sâ där fantastiskt som a-föräldar ofta beskriver, Dâ finns nog en risk att man blir besviken och t.o.m fâr skuldkänslor.

Sâ jag inställer mig pâ mötet kommer att bli en besvikelse... ful unge som bara skriker, jag som är trött och har huvudvärk, en sambo som jag just grälat med och inte unnar att bli pappa till mitt barn, otrevlig personal osv. osv. och sedan âterkommer jag här för att berätta, med överraskning i rösten, hur underbart fantastiskt mötet blev och att vi (ocksâ) fâtt världens bästa barn.