Kan man fâ 'fel' barn?

Hej!När man läser mângas inlägg här pâ trâden sâ hör man ofta(st) att alla som adopterat fick "världens bästa barn" (tydligen finns det flera upplagor av dessa barn och det är ju underbart att höra! Men jag undrar om det ocksâ kan kännas som om man INTE fick rätt barn? En kompis till mig till exempel höll pâ att brista ut i grât av besvikelse när hon fick se första bilden pâ deras barn, för hon tyckte att hon var sâ FUL. (Fast idag är den lilla tjejen en jättesöt tös och mamman tycker uppriktigt att hon är 'världens absolut vackraste barn'!)Blir det automatiskt sâ när man blir förälder genom adoption, att man tycker att ens eget barn är det 'bästa' barnet man kunde fâ och att man är som gjorda för varandra? Eller finns det en risk för att allt känns fel? Att man inte tar sig till barnet som man blivit tilldelat?Ibland smyger den där lilla oron pâ mig. KAN det hända att det INTE känns rätt när man fâr barn, som om 'matchningen' blev fel? (det finns ju de som fâr baby-blues med biobarn ocksâ...)Skulle vara intressant att höra era tankar, även om de inte alltid är rosenröda...

Nej, jag tror inte att det är ovanligt alls att man känner att oj, är detta mitt barn, barnet ser inte ut som jag har tänkt mig eller liknande. Det är nog en rätt normal reaktion. Sedan när man får barnet är det inte helt ovanligt att det inte "klickar" direkt, man känner inte varandra och det är väldigt omtumlande att bli förälder och att få nya föräldrar. Men oftast så dröjer det inte särskilt länge innan man "blir ett" och det känns så där fantastiskt rätt och bra

Tycker det är lite löjligt att prata om att man kan få "fel" barn. Jaha..skulle ett annat barn varit bättre då kanske? Det tror jag faktiskt inte..Därimot tror jag att det finns föräldrar som inte klarar av vissa barn....och i fallet med det sexuella barnet så handlar det ju inte om att barnet var fel utan att det mådde bättre i en annan situation helt enkelt!Så nej.....man kan inte få fel barn....men vissa föräldrare kan nog få barn med svårigheter som de inte är kapabla att klara av. Och då kan det vara bättre för barnet att byta miljö eller familj....det händer ju som sagt i alla möjliga familjer..Tycker det var smart av dens mamma som sa att man inte väljer sina barn heller....inte r bioföräldrar mer förberedda eller lämpade för svårigheter. Kanske snarare at de tär tvärtom eftersom adoptivföräldrar alltid får inpräntat att de ska räkna med att någon kommer bli "fel" eftersom adoptivbarn alltid har ett bagage!Det som kan kännas "fel" är nog att det (som många skrivit) tar ett tag att komma ikapp med känslorna! Jag har vänner som fått biologiska barn och det har tagit upp till ett halvår att få mamma-känslor för dem också! Det är en nog en liten chock oavsett HUR man får barnet!!

Fast nu citerade du bara en bit av mitt inlägg. Jag håller inte med dig om att man kan få fel barn men jag tror att man kan få ett barn som man inte har resurser att klara av. Hur mycket man än kämpar. Då kan nog barnet må bättre av komma till en annan familj.Förstår inte hur det kan vara ett slag i ansiktet på folk som har kämpat. Jag sa aldrig att det var deras fel....men det beror knappast på att de fått fel barn...Jag gullegullar inte heller och säger att det alltid är lätt att få barn...knappast att det är lätt att adoptera ett barn..vägen dit är lång, väntan är lång och det kanske inte alltid blir så underbart som man tänkt sig. Jag sa inte heller att barnet fått fel föräldrar men att föräldrarna inte har resurser att klara av barnets behov! Det beror definitivt inte på barnet.....sen tror jag nog inte man önskar sig ett annat barn men kanske att barnet vore annorlunda!Ja...vad modig du är! Tror ingen här har sagt att allt är rosenrött kring adoptioner och att inte hålla med om att man får fel barn är inte samma sak som att säga att allt är enkelt!Är det några som är förberedda på att det inte är enkelt att få barn så är det adoptivföräldrar...! Men man kan inte dra saken till sin andra spets heller och säga att alla adoptioner är jobbiga!!

Nej, jag har förstått det nu. Eftersom jag inte fått bb på det viset de flesta får så kan jag inte riktigt svara på frågan så som du menar den. Men jag vet att reaktionerna när man träffar sitt barn första gången är väldigt blandade. Vissa känner den enorma lyckan och kärleken direkt men för många måste den växa fram. Vi kände mest oss omtumlade och...tja trötta. Beskyddarinstinkter kom direkt och vi tyckte det var fantastiskt att han äntligen var hos oss (vi hade väntat fem långa månader på resebesked) men kärleken tog tid innan den växte fram på riktigt. Om man har en jobbig resa och ett besvärligt överlämnande kan jag tänka mig att det är ännu mer känslor som kommer ivägen för just lyckokänslor och kärlek den där allra första tiden. Och då kan man nog känna att alltihopa är fel.

Det var verkligen inte jag som började referera till handikappade barn, det var ju bara det jag reagerade mot. Det verkar dock inte som att det jag menade gick fram..,..i vanliga familjeliv-anda. Trodde inte det var vad du menade heller......Men jag tyckte vi kom in på det ämnet ...typ att man önskar ett annat barn för att barnet är handikappat. Men vid BB tror jag det kan kännas allt annat än rätt! Nej..jag pratade om hur det pratas om adoptionen i adoptionssammanhang....alltså på kursen pratas det mycket om problem kring adoption eller som kan uppstå runt adopterade. Jag har aldrig fått känslan att det bara varit "rosenrött" prat men det kan ju skilja sig från kurs till kurs...!Dock har jag inter hört "problemet runt anknytning" diskuteras så mycket bland föräldrar. Det tycker jag behöver diskuteras helt öppet så att inte föräldrar till a-barn ska behöva känna skuld för det!!