Jag är hemmafru

Här är en till hemmafru!! Jag är 21 och min son är 2 månader . Men jag har varit hemmafru i två år, för jag HATADE att jobba, varför vill man göra det? Jag trivs med att gå hemma och plocka och tvätta och ännu mer nu när jag har min underbara bebis också. Det enda som har varit tråkigt med att vara hemmafru är att jag har varit lite socialt isolerad då vi bodde ute på vyshan förut, nästan, och jag hade inga kompisar. Men det blir ju lättare nu för vi har flyttat in till stan, och här kan man träffa andra mammor och ha nått gemensamt med dem .
Klart att det finns saker jag vill göra också, jag är t.ex. jätteintereserad av kost och vill bli dietist, men det hinner jag ju med sen när barnen börjar skolan. NU är jag mamma och fru till en liten bebis som behöver mig, och kommer behöva mig i flera år framöver, och jag känner mig stolt som tar hand om min familj!
Ekonomiskt är det ju lite jobbigt, min man tjänar inte så bra för han pluggar, men jag får å andra sidan (snart) vårdnadsbidrag som (här i Australien där jag bor) är ca 4500 kr i månaden. Hade det inte funnits hade jag inte kunnat vara hemma alls, f-penning finns ju inte här. Men istället kan man få vårdadsbidrag om man är hemma fram till barnet fyller 6! Så det fungerar om man snålar lite, vi har inte en speciellt dyr livsstil men det är helt okej. Det som kostar är att resa till Sverige ibland och hälsa på, men det får blir kanske varannat år (tills maken pluggat färdigt och tjänar multum istället ). Men jag tycker i alla fall det är jättehärligt att vara hemmafru!

Oj, såg en liten groda i mitt förra inlägg. Fru och mamma till en liten bebis skulle det stå, inte fru till en liten bebis .

Hur många barn har ni allihopa?

Härligt med många barn . Jag vill också ha ett par till, när jag hämtat mig från den här graviditeten .

Gör ni allt hemarbete också eller delar ni på det? Ja känner att jag inte hinner allt så maken får diska och dammsuga för det mesta, och så delar vi på matlagningen. Förut gjorde jag allt men nu finns det ju 100 mer grejer med lillpluttis som tar tid .

Oj här har det blivit debatt helt plöstligt.

lärjunge: Vi är i nästan samma sits! Fast här är det jag som har flyttat, till Australien. Min syster (som bor i Sverige) ska precis få barn också, bara två månader efter mig! Och det är hennes första också. Då börjar man få lite hemlängtan. De kunde ju växa upp nästan som syskon, men nu är det en halv värld emellan! Men skulle vi flytta hem så skulle det ju bli samma sak på andra sidan, då får han ju inte lära känna farmor, farfar och alla kusiner på makens sida av familjen (han har snart 5 kusiner här!). Det blir liksom inte rätt hur man än gör känns det som. Men det blir helt enkelt att lägga alla extrapengar på resor.

tyrililu: Din svenska är bättre än min .

Nu vaknade lillgrodan .

Jag känner lite som hewa. Att vara mamma och fru är inte det ENDA jag är. Dock känns det i alla fall räii just nu att vara hemma på heltid. Sen vet jag ju inte hur länge jag kommer känna så, ett år eller 15! Men valet borde i alla fall alltid finnas där, utan fördommar åi något håll, så alla får göra det som känns rätt för DEM och deras familjer.

tyrlily: absolut, visst är det så! Men jag tycker att det är synd. Både alternativen borde ju vara lika accepterade!

En hemmafrus våndor:

Min tvättmaskin, som gick sönder för två och en halv vecka sen, har fortfarande inte blivit utbytt (har garanti, den gick sönder efter bara 2 månader). VAD ska jag göra?! Tvätten hordar sig och varje tvätt tar typ en halvtimme för hand!! Och det är jättejobbigt (jag förstår varför tvättmaskinen uppfanns). Jag är faktiskt hemma för att ta hand om min son och INTE för att tvätta en massa! Jag är jättearg på tvättmaskinsföretaget nu, har ringt olika ställen minst 12 samtal, och väntat och varit väldigt tålmodig men nu är mitt tålamod slut! Stackars mig .

Spomenka: Jag tror det är tills man är ca 13 år, sen blir det svårare att lära sig.

Vi har svenska som familjespråk (maken lär sig just nu så det blir lite blandat men tanken är att vi ska prata svenska) och sen kommer nog han att prata engenska med sonen när de är själva, samt att alla andra pratar engelska . Håller med att det är tråkigt att gå miste om ett språk! Hade en skolkompis som var halvsvensk och halvamerikan som lärde sig svenska som tonåring (som andraspråk) och hon var ledsen för att hennes pappa inte hade lärt henne sen hon var liten. Så det tänker jag inte göra mot min son!

Vi köpte en ny tvättmaskin förresten så nu är jag glad igen . Ska lämna tillbaka den gamla och få pengarna tillbaka. Skrot!!