Så besviken på min vuxna dotter
Jag är så besviken på min 22-åring. Hon flyttade hemifrån för ca 2 år sedan, vilket var rätt så skönt eftersom hon ville leva sitt eget liv och ta mindre hänsyn till oss andra i familjen.
Förhållandet vuxen dotter/Mamma trodde jag skulle bli betydligt bättre när hon flyttade, men även om vi nu inte kliver på varann varje dag så är det ständiga konflikter och hon gör mig så ledsen och besviken.
Hon mer eller mindre "kräver" att jag ska ställa på på henne jämnt, vad det än gäller. Pengar gäller det ofta då hon själv är dålig på att hushålla, skjuts hit och dit, hon vill övningsköra med mig, hjälpa henne att handla, åka och hämta ditt och datt.
Nu försöker jag få henne att klara sig själv i största mån, och vill inte att hon ser mig som någon privat obetald betjänt eller privatchaufför.
Vad som händer är att hon blir jättarg och sur på mig, kastar luren i örat på mig så fort jag säjer nej. Hon är oförskämd och får mig att få dåligt samvete med sina påhopp.
Jag känner mig utnyttjad och överkörd.
Nu har jag sagt åt henne idag på skarpen att kan hon inte bethandla mig schysst och lägga av med att kasta på luren när vi pratar, så behöver hon inte heller ringa mig.
Jag har inte hört ett ljud sen det SMS-et. Nu är hon väl verkligen sur..
Vet inte riktigt vad jag vill med inlägget - skriva av mig kanske - någon kanske har något klyftigt råd ?
