Vi fick ett dödsbud i familjen igår. Jag vet inte riktigt hur vi ska berätta det för vår 4-åriga son. Saken är ju inte mindre jobbig i och med att det var en person som vårt barn tyckte mycket om och ofta pratade om ... och att det är fråga om självmord gör det ännu jobbigare.
Vad säger man? Tar man med honom på begravningen (som kommer att bli väldigt tårfylld...) ?
Jag skulle inte ta med min son på begravningen men jag skulle berätta att personen dött.
Inte hur om det handlar om självmord. Kanske skulle säga att han blev väldigt sjuk istället, min son skulle nog förstå vad död innebär då han förlorade sin farfar för nåt år sen och även en hund. Har din son aldrig kommit i kontakt med döden innan kan det kanske vara svårare att förklara.
*beklagar*
På Fonus finns en jättebra bok som förklarar döden på barns sätt, ring dit så får ni säkert köpa/låna den....
Huruvida barnet ska vara med på begravning eller inte är upp till er... Ni kanske ska vänta med det beslutet tills ni läst boken för honom och se hur han reagerar på döden...
Nej jag har i mitt stilla sinne kommit fram till att det nog är lika bra att han slipper se alla sina nära och kära bryta ihop på begravningen.
Tack för tipset om boken, jag ska försöka hitta den. Du har inte namn / författare till någon sån bok?
Skulle inte tagit med hnm på begravningen & såklart ej heller talat om att det var självmord. Däremot måste man ju vara rak & säga att personen är död. Och så kan man berätta vad som händer när man är död , om man vill dra himmel/gud-varianten eller inte bestämmer man själv men trots att jag inte är aktivt troende så har jag just tagit den typen av historia för mina barn när anhöriga dött.
Värsta dödsbudet fick vi för 2 dagar sedan, barnens kusin son skulle kommit om 8 veckor dog i magen DET är bannimej inte lätt att förklara 
börja prata lite om döden, gör det enkelt, inte så komppilcerat, ,säg inte att det var självmord,,,kommer säkert många frågor
Min pappa dog ifjor somras och barnen (mina bonusar) var då 4 och 7 år. Jag sa som det var. "Min pappa har dött. Och vi kommer inte komma träffa honom mer nu. Men han är i himlen och tänker på oss alla. Jag kan bli lite ledsen ibland för att jag saknar honom och det är inget farligt. "
Då sa 4-åringen, - Men Maja, det är sånt som händer...
Hon är så cool. Och det är ju så klart alldeles sant.
Sedan var det inte mycket mer med det. De visste liksom redan innan vad död betyder. Katter kan dö då de blir påkörda och det händer att figurer i böcker dör eller är döda. Eller så har de sett en död mus eller fågel.
Min erfarenhet är iaf, att de förstår så mycket mer än vad man tror och de är jättekloka. Men såklart så får man prata med dem om att de får vara ledsna och att det då är bra att berätta om det.
Jag tror att det är bra att barn får följa med på begravningar, det visar ju hur det är i verkligeheten och att folk är ledsna.
Beklagar sorgen, jag tror också att du ska visa honom boken.
Jag är inte det minsta religös eller ens troende men har förklarat för min dotter som iofs var yngre än ditt barn(2½) att gammelmorfar åkte upp till himlen till gammelmormor och Zorro(en hund) och aldrig mer kommer tillbaka.
TS, det finns en bra bok som heter "Adjö, Herr Muffin". Den handlar om ett gammalt marsvin som dör. Väldigt fin bok, helt fri från religiöst dravel.
Tack "Tecken", den boken fanns på vårt bibliotek. Jag reserverade den genast.
En bok som man kan få på begravningsbyrån är "Morfar och lammen" (eller något sådant. Gå in på en begravningsbyrå och be om den.
Min syster fick den till sina barn när våran mormor hade dött. Jag fick en också (hade dock inga barn då).
Kanske kan kyrkan ha information också.
"majamaria79" har gjort precis som jag gjort. Bara så där lite i förbigående förklarat att någon dött och är i himlen och att man kan vara lessen för det. Att det är sånt som händer och nu var det X tur coh det är inget kontigt. Inga ingående detaljer och långa berättelser utan ta den kort och enkelt. De ser sällan saker på samma sätt som oss. Har de frågor så låt dem ställa dem coh svara efter bästa förmåga.
Mina barn var på begravning två gånger och jag försökte förklara under ceremonin varför vissa vara lessna coh att jag även var det och att det var helt okej om man ville gråta lite. De fick prata tyst coh fråga hur mycket de ville och jag svarade efter bästa förmåga. Andra gången var dottern 7 år och hon bröt totalt ihop då hon såg alla gråtande människor. Inte för att hon var lessen över döden utan av omgivningen. Hon förstod det inte själv utan bara grär så jag fick trösta henne bäst det gick och vi pratade mycket efteråt om att det nog var chocken av alla andra.
Man vet aldrig hur barn reagerar på en begravning men om barnet ska följa med gör det lätt. Låt han/hon ha vilka kläder han/hon vill och gör det mer till en "rolig" sak där vänner träffas.
Är däremot du väldigt dyster tycker jag inte du ska ta ett barn med dig för då får du kanske inte ork med han/henne och det blir en förskräckt upplevelse.
Det blev långt, hoppas du förstår.
Vi läste boken om marsvinet Muffin för honom och berättade sedan att den här personen var död. Han sa inget och vi trodde att han inte alls förstod. Sedan började han prata om nåt helt annat.
Men sen ½h senare började han fråga saker.. och frågorna kommer nu och då o vi försöker svara på dem så gott vi kan.
Så det gick ganska bra.
Angående begravningen så kommer han att få vara hos mormor under tiden.
Jag kommer att ha en 2 veckor gammal bebis då, som jag måste ta med och nysnittad som jag kommer att vara då så tror jag inte att jag orkar hålla båda barnen under en sån jobbig grej.. och hans far komer att vara bärare för kistan.. så det finns eg ingen som kan ta hand om honom o då är det bättre att han är hemma tycker vi...
Jag känner med dig och hoppas att du får tröst i din vardag nu när du ska igenom din sorg (det finns bara den vägen att ta).
Barn sörjer på ett helt annat sätt än vuxna. Det tog ett år för min nu 6-åriga dotter att helt smälta att hennes morfar dog. Men jag tror inte hon fällde en tår. Vår familj är fler kulturell och vi har inte gett våra barn några svar - dem får de hitta själva. Att få vara med och hjälpa till är bra för barnen.
Min andra dotter hade en klasskompis som dog när de gick i 2:an. Hela klassen var med på begravningen och sjöng vid den öppna kistan.
När min pappa dog hade vi inte öppen kista så jag och mina barn och man begärde bisittning. När 5-åringen såg morfar ligga där gick hon fram och sparkade på kistan så det dånade i kapellet. Men han vaknade ju inte...
Mina söner var med o bar och när döttrarna la i blommor la sönerna varsin skopa jord och 5-åringen protesterade högljutt tills hon också fick skopa i jord.
Alla barnen hade varit med vid dödsbädden och min äldste son hjälpte mig tvätta och göra vid kroppen. Min pappa dog av ålder och alla barnbarn var ofta samlade runt sängen och satt och pratade minnen och far log ofta.
Nu ska min yngsta börja skolan och på första inskolningsdagen räckte hon upp handen och berättade om morfars död när de pratade om naturens kretslopp...
Även om barn tar allt mycket naturligt (om de får möjlighet) kräver det en hel del av en själv att gå med sitt barn till en begravning. Man vill ju inte överföra sina egna känslor.
Min mamma dog plötsligt och min äldste son (då 8) ville inte vara med på begravningen då. Så det måste få vara olika från gång till gång och från barn till barn. Känn inga måsten...
En person i min närmaste familj dog när jag var 3½ och jag tror att de vuxna resonerade så att barn inte ska behöva vara med på begravningar, som ju är rätt jobbiga. Jag har aldrig riktigt förlåtit dem för det... barn sörjer ju de med, även om de gör det på sitt eget vis. Att få vara med på begravningen, se alla människor som är där för att visa att den döda var viktig för dem, höra prästen, musiken, se alla blommor och få säga hejdå - det är viktigt! Även om man inte förstår allt när man är fyra år är det en upplevelse som säkert kommer finnas kvar och barnet kan bearbeta det i sin egen takt.
Med den upplevelsen i ryggsäcken har jag alltid propagerat för att barn ska få vara med på begravningar i min familj. När de är lite äldre kan de välja själva, och flera av mina syskonbarn har t.ex valt att stanna hemma när gamla släktingar de inte stått så nära har dött (gammelmormors syster, typ). Jag har inte upplevt att vi vuxna behövt vara tappra och bita ihop för att det varit barn med - snarare tycker jag att det är rätt skönt att barnen får vara med och se att vuxna också kan vara riktigt ledsna, och söka tröst hos varandra. Och alla har hjälpt till att hålla "ordning" på småttingar som varit med, utan några större problem. De får springa av sig lite på fikat efteråt, typ (själv brukar jag med lättnad smita ifrån kaffe-pratet för att gå ut och klättra i träd eller nåt!).