Skäms över min viktpendling

Tror faktiskt inte det har så mycket med hur mycket man äter o göra... förr i tiden kunde jag äta en chipspåse, godis varje dag (o jag har inte hög ämnesomsättning o tränar inte, är en lat människa) o ändå vara på exakt samma vikt oavsett om jag tränade eller inte.
Sen så kunde man gå upp 2 kilo på 3 dagar också...
Men nu när jag är gravid har jag gått upp ca 15 kilo o jag äter inte ens hälften så onyttigt som jag gjorde innan.....

tror det är väldigt många som känner igen sig i din historia. det är nog väldigt vanligt pendla så där... jag vet iaf. många. Själv har jag hållit min 10-15kg övervikt stadigt i flera år... önskar inget hellre än att jag skulle väga -15... men jag VET att jag kommer att gå upp de igen. Min kropp trivs med de 15 extra... men tyvärr inte jag

Det känns bara så hemskt..för alla de där positiva reaktionerna jag fick när jag gått ner i vikt, det visar hur mycket folk är medvetna om folks (däribland min) kroppar. Vilket innebär att trots att jag försöker ha på min döljande kläder, vet jag att alla ser det. Känner mig så utlämnad.

Tycker att min kropp är min ensak. Vill inte att mina personliga problem och kamper ska vara öppet för alla att se. Men just viktproblem är omöjligt att dölja.

Jag har lätt att gå upp i vikt. Men jag vet också att jag äter onyttigt och inte tränar. Det är därför jag är beredd att ge mig på det igen. För jag VET, att om jag lyckas få in en bra rutin på mat och träning, så kommer jag kunna hålla vikten. Det låter så lätt när man skriver det..

Men hur lång är du o vad väger du då?

Den frågan känns skitjobbig för mig att svara på. Vill liksom inte tänka på de där kilona själv. Men vi kan säga så här: från att ha legat i överkanten på det normalt BMI för ett halvår sedan, är mitt BMI värde nu i överkanten på överviktig. Suck.

Överkant på normalt BMI, typ 25.
Överkanten på överviktig, typ 28.
Det är inte mycket äändå tycker jag, beror ju på fördelningen i kroppen av muskler o fett. Jag har t.ex mycket benmuskler från cykling o magmuskler från dans men ändå ett högt BMI, så jag tror inte riktigt på den metoden med BMI. Har du nångång mätt musklel/fettmassa?

nu ska jag skriva ett inlägg som jag egentligen ogillar skarpt när andra skriver... men i alla fall, here goes: 10 kilo är egentligen ingenting. Det är lkart att du ska försöka gå ner dem! Själv väger jag 120 kilo och det känns bara hopplöst att gå ner dem, men jag försöker ju ändå. Jag skulle vara överlycklig om jag vägde som du... jag vet att det naturligtvis inte hjälper dig i ditt problem, men jag menar bara att du inte har något att skämmas vöer. det är bra att du tar tag i det NU och inte väntar tills du är som jag. Lycka till!

Du prickade in mitt BMI väldigt exakt. I mitt fall handlar det om 10 kilo. Har aldrig mätt fettmassan..men jag ser att det är fett som har lagts till på min kropp..tyvärr. Kläderna sitter inte snyggt längre, vill ABSOLUT inte visa mig i badkläder. Så att jag behöver gå ner i vikt är det inget snack om. Men hur lyckas man hålla vikten? Hur står man ut med vänner och familjs blickar och kommentarer?

Till "anonym": Håller med dig om att 10 kilo inte är extremt mycket. Men om jag går ner 10 kilo nu, kommer jag känna mig ok. Inte nöjd, utan ok. Det innebär att jag känner mig..väldigt stor nu. Kan lika bra "outa" min vikt. Väger 88 kilo (minst) till mina 175 cm. Innan min förra viktnedgång vägde jag upp 92-93. Så 10 kilo är väl typ..det minsta jag borde gå ner för att trivas med mig själv. Så jag skäms..och som sagt, det är alla blickar och kommentarer som gnager i bakhuvudet.

Jo men som sagt, tänk hur det är för oss andra. Eller, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva... men jag är hundra procent övertygad om att du överdriver din omgivnings "blickar och kommentarer" något alldeles enormt för att du själv känner dig ful. Jag tror faktiskt inte att de flesta bryr sig särskilt mycket, förstår du? Det är lätt att inbilla sig att alla andra bryr sig jättemycket om hur man ser ut, klär sig, går, talar, etc etc, men sanningen är att de allra flesta är alldeles för upptagna med att oroa sig för hur de själva ser ut och uppträder för att orka bry sig särskilt mycket om hur andra ser ut..

Till anonym: Jo, jag förstår hur det menar. Och jag ser också hur egocentriskt det jag skriver "låter". Vet att det finns de med mer övervikt än vad jag har..och jag vet att allt inte kretsar kring mig. Men jag har väl, liksom många andra, en förmåga att suga upp positiva och negativa kommentarer och göra en höna av en fjäder.

Skämmigheten ligger hos mig själv. Trivs inte med min kropp helt enkelt. Vet att jag kommer må bättre om jag gå ner kilona, sen får jag väl ta folks kommentarer.

Inte meningen att såra någon..jag förstår att det är en enorm kamp när man har många kilon att gå ner.

nej, jag förstår ditt problem också, det blir ju inte mindre bara för att andra är större... Men jag vet att för mig hjälper det att tänka på hur lite andra egentligen bryr sig. Det är väldigt lätt (i alla fall för mig) att gå runt och tro att man är lika viktig i andras universum som man är i sitt eget.

Men sen kanske du bör ta kontakt med en dietist, antingen nu, eller när du har gått ner i vikt, för att diskutera igenom hur du kan se till att hålla din vikt i framtiden? Jag förstår att du säkert vet vad du ska göra, men en dietist kan ju hjälpa till att se på saken med andra ögon.

Känns bara så hopplöst emellanåt..kämpat bort kilona två gånger nu..är så besviken på mig själv. Var så inställd på att fortsätta äta nyttigt, sen vet jag inte vad som hände. Känns bara som det krävs så mycket ork, energi och peppning för att orka hålla det uppe. Skolan och stress tar över, hittar tryggheten i mat och godis.

Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag äter nyttigt..kan framför allt kolla i spegeln utan att bli ledsen..

MEN..har inget val nu. Det är bara att bita ihop..ska på bröllop i september, vill absolut inte ha överflödiga kilon då. Så det blir att ta tag i livet nu efter tentorna "helt enkelt"..tack för era råd förresten!!

Du måste lära dig att lägga om kosten helt och hållet och motionera regelbundet...och ta hjälp av någon typ av terapeut att släppa det gamla osunda beteendet, börja tänka i nya banor.

Hur har du tappat tidigare... via VV eller nåt annat sätt???
Själv har jag oxå pendlat en del ..men jag har alltid kommit tillbaka till VV-tänket igen..ochh börjat gå på möten ,bara att inse att man kan aldrig bli riktigt fri från sitt matbegär ....

Tur att Viktväktarna finns säger jag...och GYMMET givetvis....

Ha det //P

ps.det finns inga genvägar utan man måste gå den tuffa vägen för att det ska funka.ds.

Det är det som är grejen..jag har inte tagit några genvägar de andra gångerna. Utan jag har lagt om min kost helt (nu sist med hjälp av GI) och det funkade jättebra. Men sen..ja, jag vet inte vad som hände..

Tror mycket att mina problem beror på att jag har en jäkligt snedvriden kroppsuppfattning. Trots att jag sist tappade ca 15 kg, såg jag inte en smalare kropp i spegeln. Och eftersom jag själv inte såg skillnaden, kändes det väl inte heller så viktigt att hålla vikten..jag vet inte. Nu när jag ser foton, ser jag ju skillnaden..

Den här gången ska jag absolut börja träna. Har en teori om..att om jag tränar, kommer det vara mindre risk att jag faller in i onyttighetsätande igen, eftersom jag då "förstör" träningen.

Precis som jag!! Jag har pendlat i vikt sen jag var tretton, tre månader är det längsta jag ståått still.
Det är ett rent helvete, du är inte ensam!!
Ska börja på Måndag för tusende gången, nu blir det viktväktarna fast hemma, och promenader om jag kan förmå mig till det......

Zacko: Det är verkligen ett helvete. Hoppas det går bra för dig!!!