Någon svensk som är tillsammans/gift med en arab??

Jag hade de lättare än andra att komma loss. Han slog mig ofta för jag ringde honom och frågade vart han var när han inte varit hemma på flera timmar utan att höra av sig- i ett normalt förhållande brukar man veta vad ens partner sysslar med liksom. Men icke, då fick jag stryk direkt. Men det blev mer och mer intensivt. När jag sa något fel eller gjorde fel på något sätt så slog han mig jättemycket. En gång mitt i stan också.. jag gick runt med näsblod.

Han tryckte ner mig så mycket eftersom jag var överviktig då så jag trodde det var vad jag förtjänade. Att jag skulle få ha ett sånt förhållande för ingen annan ville ha mig. Under tiden gick jag ner i vikt eftersom jag mådde psykiskt dåligt och började se rätt bra ut. Min killkompis som jag var tillsammans med i gymnasiet och var super kär i  då ringde mig och frågade hur jag mådde en dag. Jag sa att jag var ok men att de va jobbigt med min kille osv. 

En dag så slog han mig så mycket att jag inte kunde gå ut eller träffa ens min egen mamma för jag såg så hemsk ut. Då frågade jag honom efter han slagit mig, "när ska du sluta slå mig?har du sett din pappa slå din mamma nån gång eller??"  Då svarade han "Den dagen du är lika bra som min mamma ska jag sluta slå dig" 

Det berättade jag för min killkompis  och han sa GÖR SLUT NU, RINGER DU INTE POLISEN SÅ GÖR JAG DET JAG KOMMER INTE TILLÅTA DIG ATT VARA MED HONOM JAG HAR ALLTID ÄLSKAT DIG OCH JAG ÄR REDO NU! (Jag hade alltid velat vara med honom men han ville inte ha förhållande)  

Jag sa åt mitt ex att ge mig nyckeln till min lägenhet, han kom hem till mig.. kastade bordet över mig, sparkade mig blodig och sen kastade han nyckeln på mig och gick.

Enligt vad jag hör i andras historier så hade jag det lätt att avsluta det hela. Jag polisanmälde aldrig honom för jag ville inte ens ha med honom att göra. Nu har jag varit tillsammans med min älskade kille sedan han sa åt mig att jag förtjänar allt fint i världen och vi ska ha bebis till sommaren.. 

Jobbiga saker kan också sluta på ett bra sätt. Tack och lov har jag aldrig sett denna hemska människa igen..

Sitter du själv i samma sits??  

Jag var ihop med en iransk tjej och hon var ganska okej. Delar ungefär dina erfarenheter, det var som andra förhållanden man haft. Hennes föräldrar som också bor i Sverige var supertrevliga och bjöd på kycklingrisgryta varannan dag. Föräldrarna var mycket mycket bättre än svenska kvinnors föräldrar jag har upplevt. Svenska tjejers föräldrar är ofta rena skiten i jämförelse.

Det finns anpassade och icke anpassade araber (gäller många andra etniciteter också). De anpassade är ungefär som svenskar - en del är stolpskott men de flesta är helt OK, relativt jämställda, hyggliga etc.

De icke anpassade är dem man ska akta sig för. De som lever kvar i sin patriarkala kultur och egentligen "ser ner" på svenskar. De brukar oftast bara attrahera tjejer som inte tror att de kan få nåt bättre (som TS beskriver) eftersom andra tjejer oftast inte är intresserade av dem.

Nu åsyftar jag alltså dem som helt eller delvis har vuxit upp i Sverige eller övriga västvärlden och i vilken grad de har anammat det västerländska synsättet. Träffar man någon född och uppvuxen i ett arabland, får man nästan räkna med kulturkrockar. Men träffar man någon som är uppvuxen i väst, beror det på.
 

Åh TS, jag lider med dig! Vad konstigt det måste kännas för dig att skriva i den här tråden... Tänk om du hade lämnat honom redan i maj 2008, vad mycket elände du hade sluppit! När började varningssignalerna komma och vad var det som fick dig att stanna så länge, trots grov misshandel? Var det din dåliga självkänsla?

Skönt att du har det bra idag i alla fall! Alltid något. 

Nja, problemet är snarare att dessa stolpskott till män, anser sig ha rätt att göra vad de vill (dra ut när som helst på dygnet, är inte sällan otrogna etc) men deras flickvän ska helst sitta hemma, sköta hushållet och på sin höjd träffa någon väninna. Han får göra nästan vad han vill, men inte en chans att hon får gå ut och roa sig eller ha killkompisar. Även om hon inte "flörtar".

Det är inte psykisk misshandel att kräva jämställdhet i ett förhållande och lika spelregler.

Men som sagt - dessa män attraherar oftast bara tjejer som redan har dålig självkänsla, eftersom de flesta andra inte skulle ta i dem med tång.
 

Hmm...sånt här blir man ju påhoppad för men wtf..

Jag är ihop med en nordafrikansk (arab) kille sen 10 år och vi har barn ihop och är gifta sedan flera år. Han var urgullig och charmig och väldigt angelägen om att jag skulle känna mig vacker som en prinsessa det första knappa året? Därefter tog han sakta med säkert över mitt liv. Blev sur om jag umgicks med dem, sur om jag gjorde si och sur om jag gjorde så. Jag anpassade mig sakta till allt för att jag inte orkade bråka och hade ganska låg självkänsla. Jag har de senaste åren lidit av panikångest och stress symptom pga hans bemötande mot mig. Jag går och pratar hos psykolog och arbetar med detta....men jag har inte vågat berätta allt om hans sätt mot mig  När jag försöker prata om det säger han att jag är provocerande och därför exploderar han på olika sätt mot mig. Det funkar bra så länge jag höjer honom till skyarna, inte skrattar och pratar med andra män, inte visar urringning offentligt, inte umgås med vänner (jag har nästan ingen kvar, han blev sur till o med över en tjejmiddag men skyllde alltid på nåt annat)... Han är "försvenskad" och ofentligt är han världens gulligaste mot mig och andra, umgås med svenskar endast eftersom han inte "gillar araber" och väldigt charmig. Om o om igen har han lovat att sluta vara aggressiv men han ber aldrig om förlåtelse förrän han märker att det är enda sättet att få mig att sluta vara "kall" efter hans utbrott. Han är en extremt duktig kameleont, till omed så att jag i skrivande stund är medveten om hans sätt mot mig. Han kan till o med säga "vi måste få umgås med andra utan svartsjuka". Han gör mig förvirrad och nästan galen eftersom det ju är HAN som satt upp alla regler från början. Och jag känner fler araber i hans släkt som neter sig likadant mot mina svägerskor. Sååååå trevliga och charmiga utåt sett. Denna jävla fasaden alltså. Tro inte på den förrän du sett insidan ordentligt!!!!!!

Sant! De beter sig väldigt belevat utåtsett och höjer sin kvinna till skyarna, så länge någon annan ser det. Men på hemmaplan beter dem sig inte så. Jag är också gift med en arab, som är född och uppvuxen i sin kultur. Vi har enorma konflikter som beror på kulturkrocken här hemma. Ibland vet jag inte varför han reagerar så starkt på något som jag säger och ibland vet jag med mig att han kommer att reagera starkt på vad jag ska säga/göra, men jag gör det ändå. Han har aldrig slagit mig, men använder psykisk misshandel, uteslutning och trycker ner mig för att få sin vilja igenom. Ibland lyckas det och ibland är jag tillräckligt stark för att stå upp för mig själv. Mina vänner avskyr honom och anser att han är lismande och falsk. De har genomskådat honom i tidigt skede, medan jag varit blind för det. Sakta sakta förändrade han mig och fick mig att anpassa mig efter hans krav. Han kollar mig alltid när han är ute, kollar var jag är och vad jag gör, medan om jag fårgar var han är eller vad han gör så får jag sällan svar. Jag är ute, svarar han. Vardå kan jag fråga. Ute i (vår stad). Han blir irriterad om jag kräver samma sak och ibland ids han inte svara när jag ringer. Det är inte lätt att dela vardag med en man som har en stark kultur och min man är väldigt kultursbunden. Men allt är inte bara svart. Han har ljusa stunder också. Det är väl därför som jag är kvar med honom. Väljer man att leva tillsammans med en man/kvinna från en annan kultur så får man försaka mycket, men man vinner också mycket. Allt beror ju på hur man själv uppskattar saker och ting. Jag uppskattar verkligen andra kulturer, mat och högtider, deras vänlighet och öppenhet. (nu pratar vi om deras familjer och vänner)  Det finns stunder då jag ångrar vår relation (när vi är ovänner), men i det stora hela så har både han och jag vunnit mycket med varandra. Vi älskar varandra, trots alla skismer som vi har.

vilka skräckexempel.. jag är gift med en arab (född och uppvuxen i ett nordafrikanskt land) sedan några år tillbaka och jag har bara bra erfarenheter (lite smågnabb såklart, men vem har inte det)! Långt ifrån alla är "stolpskott". Tycker det är illa när man drar alla över en kam, många svenska män misshandlar sina svenska fruar/sambos, men då talas det helt plötsligt mer om skilda individer..

Fast många kvinnor misshandlar sina män och då börjar vi snacka om "mäns våld mot kvinnor". Helt idiotiskt.

Men nu gällde ju frågan just arabiska män eller hur? Hade hon frågat om svenska män hade jag svarat på den frågan. Hade hon frågat om skilda individer eller om genusskillnader så hade jag svarat efter det.
Givetvis kan man inte dra alla över en kam men INGEN RÖK UTAN ELD! Det finns många klyschor om folkslag och ofta har de en grund i kulturen.

Jag svarar utifrån min livssituation och det gör jag för att jag vill att folk faktiskt ska vet att det FINNS skillnader och att de kan komma fram efter 1 år! Som i mitt fall. Jag tänkte i början att "näää han är annorlunda" när folk varnade mig för kulturkrock. De hade rätt!