Särbegåvade barn
Jag upplevde att det var fult att vara "intelligent" (i bemärkelsen ha högt IQ) redan på lågstadiet.
Jag intelligenstestades i första klass då jag ingick i en studie som utvärderade någon form av kosttillskott (vilken form av kosttillskott minns jag inte, jag var alltså inte ett utav barnen som tog kosttillskott) och beräknades ha en IQ motsvarande en genomsnittlig sjätteklassares. Vid elva års ålder beräknades min IQ ligga över en normalbegåvad 20-årings och vid arton års ålder fastställdes min IQ till 142.
Förutom att jag upplevt svagt stöd från skolan har jag också erfarit en slags misstroende från min omgivning när jag vid 13 års ålder insjuknade i en kronisk, psykisk sjukdom. "Du som är så smart kan ju inte vara sjuk", fick jag höra till leda, även från utbildad skolpersonal.
Jag skolkade flera gånger i veckan under högstadiet och fann att det accepterades utav samtliga lärare på skolan, då de visste att jag klarade mig utmärkt på proven utan att behöva sitta i skolbänken flera timmar varje dag. Idag är jag besviken för att ingen gav mig ett alternativ till att skolka, nya utmaningar, mer stimulans.