Särbegåvade barn

Jag fick ofta böcker från de högre klasserna/gymnasiet i grundskolan, men det hade varit helt fantastiskt om jag hade kunnat få en lärare också, och få vara med andra barn som var likadana...

Jag fattar inte varför de inför "elit-klasser" (gud vad jag HATAR det ordet) i gymnasieskolan, där det redan finns olika klasser och man tas in på urval osv, istället för att fixa klasser för särbegåvade i grundskolan, där man verkar "tappa" de flesta.

Anledningen till att det är ett jobbigt ämne är att jag själv har barn nu. Nu vet inte jag om han kommer bli som jag men risken/chansen är rätt stor eftersom hans pappa också är särbegåvad.

Jag med... gick inte 7an klass för alla ämnen kunde jag redan så fick läsa gymnasieämnen istället men inte hoppa över nån klass ändå

MIn son kanske kan läggas i den kategorin då.
Men han fick hoppa över åk 2 helt.
Nu går han i 4an och är fortfarande en av de duktigaste i klassen.
Men då har ju istället kompisbiten blivit lite jobbig
Alla hans vänner från sin egen åk går ju på lågstadie skolan, och F på mellenstadie skolan och han saknar dem nåt fruktansvärt.

Men nu är det strax sommarlov och sedan kommer den gamla klassen efter som tur är.

Så det är på gott och ont att de flyttar upp elever

Jo, det är klart.
Min bror blev ju klassens clown och gick inte ens ut gymnasiet för att han var skoltrött. Hade han fått fortsätta i sin takt kanske han inte hade tappat intresset för skolan.

Jag upplevde att det var fult att vara "intelligent" (i bemärkelsen ha högt IQ) redan på lågstadiet.
Jag intelligenstestades i första klass då jag ingick i en studie som utvärderade någon form av kosttillskott (vilken form av kosttillskott minns jag inte, jag var alltså inte ett utav barnen som tog kosttillskott) och beräknades ha en IQ motsvarande en genomsnittlig sjätteklassares. Vid elva års ålder beräknades min IQ ligga över en normalbegåvad 20-årings och vid arton års ålder fastställdes min IQ till 142.

Förutom att jag upplevt svagt stöd från skolan har jag också erfarit en slags misstroende från min omgivning när jag vid 13 års ålder insjuknade i en kronisk, psykisk sjukdom. "Du som är så smart kan ju inte vara sjuk", fick jag höra till leda, även från utbildad skolpersonal.

Jag skolkade flera gånger i veckan under högstadiet och fann att det accepterades utav samtliga lärare på skolan, då de visste att jag klarade mig utmärkt på proven utan att behöva sitta i skolbänken flera timmar varje dag. Idag är jag besviken för att ingen gav mig ett alternativ till att skolka, nya utmaningar, mer stimulans.