Jag ses som ett j-vla ufo i vår bekantskap. Högutbildad som hellre är hemma med barn. Våra dagar är extremt inrutade eftersom jag tror att barn under 4-5 år inte behöver så mycket mer än vad jag kan erbjuda. Våra barn är 3 år, 1,5 år och 3 mån.
Jag har precis rannsakat mig själv i ungefär samma funderingar du har. Våra vänner (vars största barn är lika gammalt som vårt äldsta) har årskort på Junibacken och Kolmården. Skansen har de slutat gå på eftersom flickan varit där så många gånger att det är tråkigt. Hon är tre år. Fick så riktigt dåligt samvete eftersom vår son aldrig ens varit på Skansen och det känns som vi understimulerar honom.
Så jag satte mig ner och funderade på vad som är viktigt. Sonen, född feb -05, går visserligen på dagis ca 20 timmar/v (började aug förra året, alltså 2,5 år då) men får sällan göra "andra" saker. Eller? Nä, vi är ute i skogen/parken/cyklar flera timmar om dagen. Han har en grovmotorik som inte är av denna värld. Vi bakar/ritar/pusslar/bygger lego etc då vi är inne. Han får av MIG, mig. Det är det viktigaste för honom nu och inte en massa upplevelser som kanske ger behållning för stunden. Han får mig - han behöver inte tjata för att någon vuxen ska se honom - han får vuxenkontakt (liksom mina andra barn 
)
Jag undrar ibland vad han kompis som redan hunnit Kolmården, legoland, Astrid Lindgrens värld, mumindalen och diverse jag inte ens minns ska få uppleva då hon är 14-15 år om allt redan är sett?
Ja, jag tycker att utvecklingen är lite tokig. Barn (och vuxna) behöver ha tråkigt för att kunna ha roligt. Det blir ju en knasig upptrappning om man jämt har roligt och gör skojiga saker. Tycker mig märka att kreativitet skapas och växer i lugn relativt händelselösa miljöer. Men vad vet jag? Jag är ju liksom du märklig som förverkligar mig själv genom mina barn 
(som ju så många sagt till mig - jag vill ju snarare hävda att var sak har sin tid...)