Förlossningsberättelser

Varsegod

Här är jag nu - MAMMA Sofia

Livet är bra underbart, jag har fått vara med om de mest fantastiskaste en kvinna kan uppleva - föda barn!
Och jag skulle gott kunna va med om det igen

Jag ska berätta lite hur allt gick till och hur de gick för mig att föda barn.

Tänka tillbaka och drömma tillbaka, jag va ganska drågad av lustgas, men jag har min journal och Johan till hjälp.

Jag gick och kände sammandragningar och tryck neråt i 2 veckor innan de va dags, jag trodde varje dag men alltid va de falsk alarm,
såklart, de va inte dags att föda barn än, de va inte dags för vår älskade flicka att komma till världen än. Folk på familjeliv som jag hängt
vid varje dag under denna graviditet sa att, Sofia, du vet den dagen du har riktigt värkar. Jag trodde inte på dom *haha* men nog förstod
jag sen vad som skulle komma, jag visste bara inte hur ont de skulle göra.

Den 29:e mars va jag inne i uppsala och fick massa mediciner utskriva för allergi och läkaren som promt skulle ha dit mig
kollade på mig och undrade va sjutton jag gjorde hos han på denna "undersökning" pust. Tur att johan va med. Träffade mamma på
Ikea och hon bjöd på lunch.. gick hela dagen och hade ont, tryckte på väldigt mycket neråt och jag kände tryck i bena. Minns att jag
hade mycket mera flytningar än normalt och va helt slut efter några timmar på stan.. men inte va de dags än!

Den 30:e mars, kom mamma med babykorgen och massa fikabröd, Jag satt i soffan mest hela tiden och hade samma tryck neråt,
nu så här efterhand kan jag avslöja att Mamma såg de på mig att lillan skulle komma ut närsomhelst. Mådde illa och hade mig på kvällen.
Verken johan eller jag orkade laga mat så de blev pizza. Johan som denna dag jobbade, blev hemringd tidigare, minns att jag hade ondare
förvärkar denna dag.. men inte allt för ont. Somnade som vanligt efter att ha legat och tittat på Johan som börjat riva ut hela badrummet
uppe och målat om. Så de såg ut! Vi gick och la oss som vanligt den kvällen... och somna gott. Dagen därpå skulle lillan beräknas födas....

Fredagen den 31 mars, BF, vaknade jag av att jag hade ont i magen vid 03:45, jag va på toaletten och gjorde nummer två ett antal X gånger, jag
försökte väcka liv i johan men de va förgäves, han va svårväckt. Jag kände detta onda 1 gång vart 30:e minut, så jaghann sova lite emellan åt.. vid
07 tiden så satte jag mej vid datorn, efter att ha tagit en varm dusch, panodil och legat med vetevärmare i nån timme, inget funka!
Jag loggade in på familjeliv och datorn och sa till mina vänner där att snart är de nog dags är de värkar jag har? Johan stannade idag hemma
ifrån jobbet, antog de då klockan närmade sig 06 och han inte åkte han brydde sig inte ens om att ställa väckarklockan.

Kl 08, hade jag "värkar" vart 7:e minut, jag beslöt mig då efter att ha varit på toaletten och sett lite rosa i slajmet, att ringa förlossningen.
Ett rätt så smart beslut så här i efterhand tycker jag! *haha*

Telefonsamtalet till förlossningen gick väl till så här: Ringde och sa att jag inte visste om de va förvärkar eller värkar jag hade,
att jag kände mig lite klyven, minns jag att jag sa. och att jag hade lite ont.. berättade att de rosa i slajmet och de tyckte de lät som
slemmisen och att de ville att jag skulle komma in på kontroll om jag ville. Hon sa oxå att vi skulle komma in eftersom vi hade en bit att åka
ca 6 mil. Johan sov än, lugnt lugnt lugnt, fick inte liv i han. Jag stormade sen upp och johan bad mig att jag skulle lägga mej och sova ett tag till. T
Jag sa: Jag har ringt förlossningen och de tyckte att jag skulle komma in för kontroll och de är nog bäst du kliver upp nu. De gjorde han.

Vi satte oss i lugn och ro och åt lite frukost, men vi satte oss snabbt i bilen då de onda i magen och ryggen, framför allt ryggen hade jag ont i kom
med 5-7 minuters mellanrum just nu. Hela vägen in till uppsala hade jag värkar, eller vad de nu var. Dom kom nu vart 5:e minut.

Kl 10 var vi inne på förlossningen, jag tänkte så här att jag tar bara med mig journalen, väskan kunde vi hämta senare eftersom vi inte visste
om vi skulle få stanna kvar. Men vi hade då med väskan i bilen. Jag kom in på ett undersökningsrum och barnmorskan började koppla massa
badn och grejjer på min mage, jag skulle vägas också, men de va svårt hade värkar OFTA!! Kände bara nu att dom kom ofta och gjorde ont. CTG
kopplades och barnmorskan lämnade rummet. Johan satt kvar och vi pratade lite... minns att jag låg och skrattade och trodde jag skulle få åka
hem... barnmorskan kom tillbaka och skulle då undersöka mig... hon undrade om vi inte hade någon väska med oss, och utefall journalen va de enda
vi tagit med oss, sen skratta hon lite, gjorde undersökningen.

Hoho sa hon. Inte får du åka hem du är öppen 6 cm sa hon, och tappen är helt utplånad.. du ska genast få ett förlossningsrum och så sa hon till
Johan. gå du ut och hämta väskan. Vi fick ett förlossningsrum och johan gick och hämtade väskan, vi gjorde oss hemmastagda och boade in oss
lite. Jag blev erbjuden att duscha och sen sätta på mig en sån där fin vit nattskjorta. Öppen 6 cm, tjhoo, de skulle bli bebis idag på BF dessutom.
Hoppades jag på. Ute snöade de minns jag, vart så arg så johan skruvade ner persiennerna... Efter duschen, fick jag ett gåbord och en
undersköterska presenterade sig för mig. Jättesnälla barnmorskor och underskötorskor fick jag.. undersköterskan som läst mitt
förlossningsbrev erbjöd mig senare värme, massage och allt vad de va, inget hjälpte så tillslut blev de ett bad
och nyduschad som jag va lunkade jag till badkaret. Hann pusta och känna på lustgasen innan vi gick iväg..

Minns hur skönt de var, och att va så uppassad, wow. Vi kom mitt i lunchen så de bytte personal ett tag medans jag låg i badkaret så de va rätt mkt
spring men men, fick ondare och ondare i badkaret, minns att johan givck iväg ett tag för att gå på toaletten.
Tillslut kände jag att de va dags att gå tillbaka, klockan va då 12 tror ja. Mina hjälpredor hade kommit tillbaka ifrån lunchen med,
minns att jag fick en jätteond värk då jag gick tillbaka, min undersköterska kom och hjälpte mig att andas rätt, jag kände hur benen vek sig
under mig och jag hängde över gåbordet. Hon hörde nog ifrån ett annat rum hur jag bröt ihop. Fick hjälp till sängen och la mig ner..

Kl 12 *nånting*
Sen har jag inte så mycket minne.. de gick fort.. använde lustgasen allt mer. Dags för undersökning IGEN, nu var jag helt öppen och redo, trodde
jag, frågade om jag skulle bli mamma idag eller på 1:a april, de sa att de inte visste, de kunde ta tid, de kunde gå fort. Minns hur jag mumla en
massa i lustgasmasken om att, är de så här en fylla känns, johan berätta att mina puppiler var så stora. Fick panik av att andas i lustgasen och
jag minns och kan höra mig själv än idag hur jag skrek. Såg en tavla framför mig på ett barn, hade den nog på väggen plus att de va en massa rosa
blommor, dessa såg jag åka karusell runt huvudet på mig och tapeten va så suddig. Ont hade jag, undersköterskan var med hela tiden och
puschade på mig. Johan va också ett helt underbart stöd och jag hade inte klarat detta utan han. Barnmoskan som någongång hade gått ut komtillbaka
och jag minns hur hon sa: Oj oj här hinner man bara vända ryggen till så har de hänt en hel del, jag tror de kom in flera människor också, jag tror
det var kvällspersonalen som kom och hejja på mig.

13:18 VATTENAVGÅNG!
Klockan gick, de kändes som en evighet, klockan blev 13:18 och då blev de mycket lättare... VATTNET gick... hörde barnmoskan, OJ där gick
vattnet, en annan kände sig som en fontän och trodde att tak och väggar va alldeles nersprutade, vilket tryck de var alltså då vattnet gick,
Ska jag beskriva känslan så kändes de som att se en vattenballong gå sönder när de nuddar, slår i marken och vattnet bara splaschar UT! Wow
säger jag bara vilken känsla, känns de så utefall man är hemma eller ute nånstans med och vattnet går. De va ett otroligt tryck, går inte att
beskriva mer än att de kändes som den där ballongen.

Sen har jag ingen tidsuppfattning, jag kramar johans hand hårt hårt hårt, och vill som alla andra som föder barn ÅKA HEM! Men barnmorskan
tyckte jag skulle stanna kvar. Vet att jag kramar om Johan med, han torkar pannan på mig och är så stöttande, helt underbar. Jag frågade
igen utefall jag skulle bli mamma idag, men jag kommer inte ihåg vad jag fick för svar. Tiden går, de känns som en envighet igen, men jag har
bara legat i 40-50 minuter då jag ber om att få krysta, jag kan inte hålla emot längre. Än en gång kommer frågan och de säger som svar att jag blir
mamma idag. De skulle jag bli trodde dom. Såg på johan och log, skrek som en tok i lustgasmasken och krystade för kung och fosterland.

Vår bebis skulle komma, vår älskade flicka skulle födas, jag fick lite mer energi och dom byttsa i mig vatten, päronmer och nyponsoppa..
hög av lustgas och ont ont ont, bad jag vid 14:20 tiden om att få nått för smärtan, i mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag va öppen
för EDA men de skulle va försent. Jag fick då bäckenbottenbedövning, pustade ut i lustgasen medans de la bedövningen, de blev lite lättare att
krysa, man kände ändå att de gjorde ont. Såg på Johan då de börja hålla på med nålen de skulle in på mig och han blekna till och va väldigt mån
av mig just då nålen fördes in. Såg riktigt hur han blekna. Undersköterskan bytte sida, johan ville ju stötta mig men såg att johan va på väg att svimma
Men de löste sig, jag fick ligga på rygg, sitta i sittande gynställning och ligga på sida. '

Någon gång under dessa minutrar (som för mig kändes som timmar) så satte dom elektrod på huvudet på bebisen.. Hur de nu fick till det?
Undersköterskan Ann-marie sprang fram och tillbaka och värmde en handduk och fixade så johans handduk som skulle va kall va kall..
Helt underbara människor, jag kunde nog inte få det bättre där på förlossningssängen.. vad skulle jag göra, vad skulle jag ta mig till?

Bedövningen hjälpte iallafall, helt plötsligt börjar jag känna huvudet, hur de vid varje krysvärk tar 1 cm frammåt och 2 cm bakåt, jag trodde
aldrig att bebisen skulle födas, vilken tid de tog.. jag såg johan titta neråt. Han sa, man ser huvudet älskling och jag kan nästan
säga att jag såg en liten glädjetår i hans öga. Själv fick jag känna, jag hade så ont. Aj aj aj, men nog kände jag huvudet och ah, bebisen va på väg,
ut till oss.

42 minuter låg jag där och krysta. Men för mig som sagt kändes de som en evighet. Tiden stod väl still då AnnMarie började knäppa upp mig skjorta och berättade att klockan
var ungefär tjugo i 3, och att jag skulle bli mamma närsomhelst och att jag skulle krysta allt vad jag kunde nästa gång..

En krystvärk kom och jag krysta tre gånger, Jag hörde bebisen skrika till och jag frågade: ÄR DET EN FLICKA? Ja de är de och hon fick komma
upp på mitt bröst. Jag bara pustade ut, kollade på johan och fällde en tår. Men jag var helt stum, inte fattade jag i denna stund att jag hade fött
barn, att våran bebis, våran efterlängtade lilla flicka hade kommit till världen. Hon fick ligga länge på mitt bröst och personalen, minns inte vem
de va som sa de men dom tyckte lilla tjejen va så starkt. Hon kravlade sig upp mot min axel och började snutta på min kind.. Jag fick inte amma de första
jag gjorde utan de tog en timme eller två. Minns inte alls jag, men de kändes som de. 1-2 timmar alltså. Själv kände jag att ska hon inte börja äta. Lillan
låg där och snutta, skrek och gnydde. Fick en liten mössa på sig.. ibland allt slajm, fosterfett, blod och allt så var vi SÅ LYCKLIGA! Äntligen
var vi föräldrar. Min älskade Fanny sa johan.

Jag blev medans vi myste och beundrade lilla familjen, blev jag undersökt. Började höra att jag skulle syss, ve och fasa tänkte jag men dom sa att jag skulle
koncentrera mig på bebisen och inte tänka på dom. Minns att de kom in någon fler medans vi log där och bara längtade till att bli ensamma.

Annmarie kom upp till ansiktet på mig och sa att jag skulle andas lite lustgas men att inte ha munnen emot bebisen medans dom sydde. jag gjorde
som de sa helt enkelt, och de va över.. Nu skulle vi bli ensamma...

Åh va mysigt. vår bebis va här. Äntligen var de bara vi i rummet, jag, johan och vår bebis.. Vi hade blivit föräldrar IDAG! De blev en marsbebbe.
De blev en Fanny.

Dom var urgulliga på förlossningen tycker jag och med deras stöd kan jag gott och väl uppleva detta igen..
Dom kom in med födelsedagsfika åt oss.. så vi fick i lugn och ro. Sen kom Annmarie in igen och barmorskan och lillan skulle vägas och mätas:

4040gr och 51 cm lång, Annmarie hade uppskattad lillan till typ 3700-3800 men de va ju knappt i närheten.. detta lilla underverk hade jag
gått och burit på i 9 månader. Känt sparkar ifrån och burit och väntat på så länge. Nu var hon här.

JAG HADE BLIVIT MAMMA, JAG VA MAMMA!!

Vi blev sen frågade om vi ville åka hem eller om vi ville upp på BB, de blev BB!

När Lilja föddes

Nu sitter jag med älskade Lilja i knät och tar sats för att berätta om hur det var när hon kom till världen...!

Först lite små-relevant bakgrundsinfo: I vecka 33+1 hade jag gått med smärtsamma sd i en vecka, som bm sade var bäckenuppluckring.
Men de sd i kombination med en plötslig störtblödning visade sej på sjukhuset vara förlossningen som hade satt igång...

Jag fick bricanyldropp, sprutor och sedan åt jag tabletter, låg sex dagar på sjukhuset.
Jag ville sluta med de tabletterna men varken bm eller sjukhuspersonalen tyckte att jag skulle sluta innan 37 fulla veckor, då barn räknas som fullgångna.

En gång drog jag ut på att ta en tablett, för att se vad som hände... Ett och ett halvt dygn tog det innan jag vaknade på morgonen med smärtsamma sd...

När jag efter 37 fulla veckor tog min sista tablett var spänningen olidlig. Skulle det sätta igång efter ett och ett halvt dygn...?

Nej, det gjorde det inte... Det tog ganska exakt två dygn...

Jag vaknade på morgonen den 18 juni av att jag hade sd som var ganska smärtsamma...
Läste lite i mina hundra gravid-böcker om hur förlossning startar och så...
Tog tiden på dem, mellan 5-8 minuter emellan - inte regelbundna.

Tiden gick, jag klockade sd och tiden emellan krympte sakta men säkert...
Jag kände inte för att göra så mycket, gick mest hemma och hade ont men trodde junte att det var nåt på allvar...
Vid halvfyra kom Robert hem från jobbet och jag talade om att jag hade himla ont.... Han tyckte jag skulle ringa förlossningen, men nej, nej, det är nog bara falskt alarm, tyckte jag...

Istället hoppade jag in i duschen för att lindra där jag störtgrinade, för om det gjorde SÅ ont när det inte ens var dags, hur FAAN ont ska det då inte göra när det är på riktigt?? Och jag som ville klara mej utan smärtlindring, det går ju aldrig!! =(

Ute ur duschen letade Robert efter värktabletter till mej, men hittade inga jag som gravid kunde äta...
Ringde förlossningen som tyckte att jag kunde komma in om jag ville, men jag avböjde, det är ju elva mil till sjukhuset, snål-Mona... =)

Tiden mellan sd var då ca 4-6 minuter... Alltså inte regelbundna...

Vid 19 gick Robert till ett par kompisar o kollade på film... Jag låg i soffan blickstill i 40 minuter och konstaterade att det nu var 2-3 minuter mellan sammandragningarna... Jag kände att det kanske kunde vara aktuellt att möjligtvis ta sej till sjukhuset för att kolla läget....

20.30 skrevs jag in och fick ligga med ctg i 40 minuter. Remsan visade fina, jämna värkar med ca 2 minuter emellan.
Vid kontroll visade det sej att jag var öppen 6 centimeter.
Vilken lycka, att det hade gått så långt redan!
Dock var jag fortfarande tveksam - ÄR det verkligen på G? Joodå!
Med hopp i rösten frågade jag om det var försent med epidural? Och det var det, tur, då skulle jag inte kunna falla för frestelsen...! =)

Men jag bad om lustgas, för det gjorde ooont....
Istället fick jag ett lavemang som gjorde att jag kreeektes....... Och jag som hade hoppats att det inte skulle hända, ”hellre sket jag på golvet!” hade jag sagt...!
Men då gjorde det mej såklart inget... =)
Jag var övertygad om att det var lavemanget som fick mej att spy, men både bm o Robert sade att det var för att barnets huvud stod vid den trängsta passagen...

Jag fick duscha, och efter ett tag där gick jag ut och tog på mej sjukhuskläder och fick komma in i förlossningssalen.
Lustgas!! ville jag ha...!!
Fick lägga mej i sängen och drog med ett djuuupt, förväntansfullt andetag in lustgasen och var spänd på hur det skulle kännas.

Den luktade illa.
Omedvetet höll jag andan.
”Andas djuuupa andetag” sade bm och jag tog trevande ett andetag till - och kreeektes. Eftersom i stort sett allt hade kommit ut en stund tidigare kom det bara galla.
Att kräkas upp galla mitt i en värk är inget jag direkt rekommenderar.... =/

Återigen var det, enligt bm o Robert, att barnets huvud stod vid den trängsta passagen som var orsaken, men ICKE sa nicke, det var lustgasen!! Enligt mej...
Och eftersom jag hatar att spy så vägrade jag befatta mej med den äckliga masken något mer, trots att bm försäkrade mej om att det inte var lustgasens fel att jag hade kräkts.
Jag erbjöds kvaddlar och Västerviksmetoden men de lockade inte.
TENS och akupunktur skulle inte funka på mej (Ontet på fel ställe och att jag var i fel skede)

Hon höjde huvudänden på sängen så att jag kunde stå mer upprätt, men efter en stund kände jag att det inte funkade bra alls, eftersom min ”filosofi” var andning och avslappning, oct slappna av kunde jag inte alls vid den höjda huvudänden - var ju tvungen att spänna både armar o ben för att hålla mej uppe så efter en stund vände jag på mej o hasade ner och halvlåg, halvsatt lixom.

I den ställningen höll jag mej genom resten av värkarbetet, jag tog mej blundades igenom värk för värk, och tänkte på att slappna av i hela kroppen.
Gick igenom och slappnade av tårna, fötterna, benen, och hoppade sen upp till att slappna av i fingrarna, händerna, armarna, axlarna, nacken och ansiktet.
Om och om igen, magen hoppade jag helt över, den fick arbeta bäst den ville.

Den enda kroppsdel jag medvetet spände, var vänsterhanden, som hårt, hårt kramade om Roberts pek och långfinger i värkarna.
Ibland kände jag att ”Neej, aaajjj...!!” och började krypa ihop i fosterställning, men då sade Robert till mej att slappna av, och genast ”lydde” jag. Vad skulle jag gjort utan honom...! =)

Mot slutet (visste jag junte då, men det vet jag nu) kände jag, mitt i en värk hur nåt lixom exploderade mjukt i kussimurran på mej och ~SPLOOOSH~ ut forsade massa ljummet fostervatten - superläskig känsla!! Nästan så att jag ryser när jag tänker på det, huvva...!

Efter ett tag var det dags att krysta...
Jag fick lägga mej på sidan, med ena benet på en sköterskas axel, och så satte jag igång och trycka och trycka och trycka...!!
Bm sade till mej att lägga hakan mot bröstet för att på så sätt få ännu mera kraft, och då tyckte jag att när jag gjorde så, då var det nästan som att jag rullade ihop mej lite... Ungefär som en kaviartub... Så från det ögonblicket var jag en kaviartub som rullades ihop om och om igen så att kaviaren skulle komma ut i änden... =)

Efter 20 minuters krystande och en liten, läskig stund då det gjorde ganska ont, för då var huvudet ”mitt i” och det kändes som att hela jag knakade, så kände jag hur det lixom lossnade oxh hur bebbens kropp sladdrade ut.
Då var klockan 23.43, och vi hade varit på sjukhuset i tre timmar och tretton minuter.... =)

Hon skrek direkt och när de tog henne och höll upp över mej sade jag ”Nämen OJ” och sedan sade jag förvånat ”Men det är ju en flicka!”
Jag hade varit så övertygad om att det skulle vara en pojke... =)
Nästa sak jag lade märke till, var fossingarna.
”Fötterna är sneda” påpekade jag och bm sade att de skulle titta på det.

Sedan lindades hon in i en filt och fick en ful mössa på huvudet och blev lagd på mitt bröst.
I början doftade hon choklad, sedan var det en klar doft av polkagris runt henne...!!
Efter 7 minuter fick vi ut moderkakan, och efter ytterligare några minuter blev jag sydd, två yttre och några inre stygn.

Efter många timmar kom de in till oss och frågade om jag vill duscha. Jag prövade att sätta mej upp och var alldeles yr....
Efter några försök att ställa mej upp gav vi upp, jag var svimfärdig...
Duschen fick vänta till nästa dag...

.........................

Mamsen hade rätt, fossingarna var alldeles sneda, så när Lilja var åtta timmar gammal gipsades hon upp till låren så att hennes klumpfötter skulle rätta till sej.

~SLUT~

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När Eskil föddes

Åkej... Då ska alltså förlossning nummer två sättas på pränt... Känns som att jag har ett digert jobb framför mig, jag vill ju inte glömma något, vill få med ALLT...! Gissar att det kan ta ett par dagar... =)

Jag kan ju börja med att säga att i vecka 36+0 sade MVC-läkaren med övertygelse i rösten att jag inte kommer att gå tiden ut...! Det var härligt att höra och jag blev överlycklig!
Lite skeptisk var jag dock, men hon sade det flera gånger så jag trodde på henne tillslut!

Från den dagen började VÄNTAN...

För varje dag som gick från 37+2 (Då Lilja föddes) kändes det som att jag var på övertid nästan... Bara väntade och väntade på den där Dagen då lillknyttet skulle komma ut... För varje dag som gick blev jag mer och mer irriterad på läkaren som kläcker ur sig lögner, för det kommer ju för fasen aldrig nån bebis!!!
Alla andra som var gravida samtidigt som mig (fyra stycken) hade ju för fasen värkar och förvärkar hela tiden, men själv hade jag haft förvärkar i en halvtimme en natt, samt EN förvärk en annan natt - that´s it! Så det enda jag önskade mig varje morgon när jag vaknade med tjock mage och ingen bebis, det var att få ONT...!

Min käre make jobbar 13 mil härifrån, och bor borta i veckorna, så vi hade kommit överrens om att mötas på Växjö lasarett om bebbe skulle behaga komma när vi inte var tillsammans, för att han skulle slippa åka 25 mil bara för att ta sig till Västervik.

Så kom den äntligen. Dagen D... Dagen då vår lillskrutt föddes...!
Inga som helst känningar innan, och just den dagen skulle jag med Lilja till just Västervik, för att kolla hennes ögon. Hade med andra ord ingen förlossning inplanerad....!
Men att bli väckt av känslan av knivar som orytmiskt huggs i min stackars mage, fick mig att planera om dagen...

4.20 vaknade jag - ONT...!
Gick upp, satte på datorn och skrev av mig lite: familjeliv.se/Forum-2-13/m22393551-1.html

De kom regelbundet var sjätte minut.

Precis som sist tvivlade jag på om det verkligen var på riktigt ("Man KÄNNER när det är riktiga värkar" - MY ASS!!") men ringde tillslut till Växjö Förlossning och talade om hur jag kände, som tyckte att jag skulle gå och lägga mig. Det kändes inte som nån ultimat idé eftersom jag ju hade klivit upp ur sängen för att jag hade för ont för att ligga där...
Gråtfärdig ringde jag efter en liten stund till Västervik istället, som tyckte att jag skulle komma in...

Ringde svärmor som lovade att dyka upp.
Har noll tidskoll, men jag tror klockan var runt 6 då... Som tur var höll sig Lilja sovandes, annars hade jag nog haft det jobbigare...

Svärmor undrade om jag hade ringt hem Robert, men det hade jag ju inte... för om det inte var på riktigt så vore det ju onödigt... Men så skickade jag halvt idiotförklarad av svärmor iväg ett SMS till blivande tvåbarnspappan där jag skrev typ "Godmorgon älskling. Tror jag har värkar. Puss!" eller nåt sånt, eftersom jag enligt henne uppenbarligen var i klockrent värkarbete...
Robert ringde snart upp och sade att han kommer hem. Så i den vevan sket vi i Växjö, och lika glad var jag för det...!

Jag hade piss-skit-förbannat-helvets-faaaaan-ont, och kunde inte ens vara upprätt, utan sjönk ner i en liten hög på badrumsgolvet... Andades duktigt men inte fan hjälpte det, kändes det som...
Lilja vaknade och traskade upp. Såg sin stackars mor sitta som en våt fläck på golvet och hänga med huvudet, och (underbara unge!!) tog mitt huvud i sina armar och tryckte det mot sin nakna mage...! Snacka om att kroppskontakt lindrar smärta...! Smärtan blev genast mer hanterbar, trots att det "bara" var en treåring som kramades...!

Svärmor kom och jag segade mig i säng. Hade tänkt duscha men insåg att det GÅR inte.... FÖR ONT... (Svärmor, du får hemskt gärna komma med lite input och komplettera min story!!)
Segade mig i säng medan den ofärdiga BB-väskan packades färdigt av svärmor...! Låg som en avsvimmad kalv i sängen och kved, samtidigt som jag fortfarande inte var säker på om det var på riktigt...

Robert kom hem, och vi ringde förlossningen... BM jag pratade med tyckte att vi skulle ringa ambulans... det kändes ju lite lagom överambitiöst, men hon tyckte att eftersom värkarna hade börjat så plötsligt, och redan var ganska täta (nu fem minuter emellan), och jag lät så ansträngd, plus att vi har 11 mil till förlossningen, så tyckte hon att det kändes säkrast så...

Så ambulansen ringdes in, och de kom i ett huj.
Ut på gatan, jag njöt av regnet, det lindrade känslan av värkarna, och jag satte mig på båren. "Nu får grannarna nånting att prata om" tänkte jag och stirrade ner i marken.
Skumpades in i ambulansen och fick en syrgasgrimma upptryckt i näsan... Svettades som en gris så de sänkte temperaturen i ambulansen till 16 grader, och det var mer överkomligt...

Varje gupp och varje liten pinne de körde över höll på att ta livet av mig, men jag andades och andades...

Så anlände vi till sjukhuset, och jag kördes in genom förlossningsentrén och vi tog hissen upp. Väl uppe på avdelningen fick jag kliva av båren och knalla in på ett intagningsrum för egen maskin, tack tack... kändes något corny att skjutsas runt sådär...

En barnmorska kom in och satte CTG-mojutter på magen och jag fick ligga på sidan. Minnet sviker, men jag hoppas jag inte glömmer nåt väsentligt... Klockan är ca kvart i elva på förmiddagen när jag skrivs in iallafall.
Jag mådde illa efter några värkar och bad om en spypåse. Värken efter att jag hade fått en påse i min hand, spyr jag som en bakfull Illern Göran... Stackars Robert får kväljningar när han ska slänga spypåsen, och när han får äran att torka mig runt munnen...

Barmorskan kommer in igen och tittar på CTG-kurvan som ser fin ut, och gör en vaginal undersökning - jag är öppen tre centimeter. Tre FUTTIGA jävla centimeter, vad faaan!! Efter allt det där ontet trodde jag att jag skulle vara öppen mer - med Lilja var jag ju för fasen öppen sex centimeter...! Jag blir lite tjurig ett tag och ser världens längsta förlossning framför mig...

BM frågar hur jag har tänkt angående bedövning och jag piper fram att jag hade tänkt försöka utan, men att jag inte tror att det går, det gör ju så ont... Men den underbara människan säger glatt att "Nej, det här ska vi nog klara av utan! Vad säger du om att ta ett bad?? Där finns det lustgas också, som du kan lindra värkarna med i badet." Jag tackar ja till badet, men grimaserar vid tanken på lustgasen, då jag spydde som en gris av den under de två ynka andetagen jag tog av den under Liljas förlossning.
Vi går in och tappar upp vattnet. Det blir väldigt hett, men det är sååååå skönt att sakta sänka ner kroppen i karet...! Det är alldeles ljuvligt och jag njuter! Dessutom sätter vi på radion och lyssnar på Mix Megapol - kan livet bli härligare!?
Blir sittandes på alla fyra länge och Robert smiter iväg ett tag och lägger i mer pengar i parkeringsautomaten.

Jag ändrar ställning i badet och sitter i skräddarställning med armarna över badkarskanten, hänger med huvudet och andas mig igenom de milda värkarna.
Så fort jag hamnade i badet ändrades värkarnas kraft och intensitet och de blev kortare och mindre smärtsamma. Inga problem över huvud taget att lugnt andas sig igenom dem, väldigt skönt!

Börjar bli väldigt varm, så jag hasar mig upp och sitter på kanten, men inser efter en stund att badet inte lockar nåt mer, och jag kliver upp. Satt i badkaret ungefär 1,5 timme. Genast blir värkarna mer intensiva, men fortfarande helt överkomliga.

Robert kommer tillbaka mumsandes på en fralla han har passat på att köpa, och jag blir lite sugen men vill ändå inget ha.
BM kommer in och ser att jag har gått upp och undrar om vi ska göra en vaginal undersökning. "Hur mycket kan ha hänt då??" muttrar jag lite uppgivet eftersom värkarna var så fisiga, men går med på en undersökning. Jag får sitta i fåtöljen jag redan sitter så skönt i och BM känner efter. "Sex-sju centimeter!" säger hon glatt och jag tappar hakan! UNDERBART, men hur i hela friden gick det till!?

Jag klär på mig sjukhussärken, knäpper ett par knappar, och så bär det av till förlossningssalen. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra när vi är där för att linda värkarna, men undersköterskan kommer med en gåstol och undrar om det kan passa. Det kan det nog absolut!

Under Liljas förlossning ville jag inget annat än att ligga ner i sängen, trots mitt fina förlossningsbrev där det bl.a. stod att jag ville bli peppad att vara upprätt och rörlig så mycket som möjligt... denna gång är det helt tvärtom. Att vara uppe och gå och vara upprätt är jätteskönt, vill absolut inte ligga orörlig!
Jag går runt runt runt i förlossningssalen med gåstolen och hänger över den vid varje värk. Tar ett par svängar till fönstret och kikar runt, går fram till ett skåp och kikar in. Är lite uttråkad mellan värkarna, och Robert underhåller mig inte så jag försöker roa mig så gott det går... =)

Barnmorskan kommer in då och då och kikar på oss och myser - "Det är så roligt med tjejer som vill ha naturliga förlossningar...!". Den barnmorskan var alldeles underbar, en riktig ängel...!

Efter ett tag (en timme kanske...???) börjar det bli jobbigt att vara uppe och spankulera, så jag sätter mig i sängen. Sitter i skräddarställning med rak rygg och andas och andas... Efter ett tag i den positionen kommer BM in (en ny BM f.ö. då det har varit skiftbyte) och kör en CTG-kurva. Hon tycker att bebbe verkar bli lite för påverkad av min upprätta ställning, att det verkar trycka för mycket på den, så hon vill att jag ska lägga mig ner.
Då börjar de verkliga smärtorna...! Usch, det var INTE kul att behöva ligga ner, värkarna blev genast jobbigare, och jag började med en snabbare andning ganska snart. Dock lyckades jag ändå slumra mellan massa värkar, drömde massor och vaknade abrupt upp när nästa värk började...

Det gjorde ont ont, och I min journal står det vid den tidpunkten "Status quo" eftersom jag länge hade stått på ca 7 cm öppen, utan att nåt mer hände förutom att jag hade så ont.
Efter ett tag började det diskuteras att fosterhinnorna skulle tas hål på eftersom det kunde vara det som stod och spände och orsakade smärtan...
Jag tvekade eftersom jag visste att värkarna oftast blir mycket mer intensiva och kraftfulla efter vattenavgång, och detta sade personalen med. Det dröjde ett tag (upplevde jag, jag vet inte alls hur lång tid det tog från första funderingen på hinnsprängning til att det skedde...) och det var ett väldigt velande mellan att fortsätta kämpa på eller att ta vattnet...

Jag var rädd för den omtalade smärtan som troligtvis skulle komma, så jag bestämde mig efter noga övervägande att testa lustgasen... Det tog ett par värkar med masken i handen innan jag vågade prova, men tillslut gjorde jag det ändå. Dock andades jag lite för svagt, för det var nån pump-pryl som skulle väsa, som inte lät något... så jag försökte andas lite djupare (fortfarande livrädd för att börja må illa som sist) men jag kände inte så mycket, dock ingen smärtlindring heller...
Testade en gång till under nästa värk, men då kom yrseln och illamåendet men ingen smärtlindring och jag bestämde mig för att lustgas ÄR verkligen inte min grej...! Bort med den och fortsätta andas och lida...!

Jag blir tillfrågad om jag vill ha en kanyl satt men jag avböjer.

Vi bestämde oss för att ta hål på hinnorna och plötsligt säger det SPLASCH!!! och massa vatten forsar ut och smärtan jag har känt sedan jag lade mig ner nästan, försvinner direkt!! "Åååååh, så skönt...!!!" utbrister jag, för det är verkligen såååå skönt..! Tydligen hade hinnorna stått och spänt därnere så att det bara gjorde ondare och ondare...
I samband med att BM tar hål på hinnorna passar hon även på att töja lite därnere, och det gör skitont...! "Ajj! Vad gör du!?" skriker jag och hon förklarar.

Sedan går det fort.

Efter fem minuter börjar jag panikslaget känna krystvärkar, och jag hör att de talar om att jag har en kant kvar... Vet att med en sådan kant får man inte krysta eftersom den svullnar då, så jag börjar flåsa och skrika för att låta bli och det känns som att jag sitter i en liten kringfarande tunna mitt ute på ett stormande hav, helt utan koll på nånting... Allt känns bara hysteriskt och hetsigt... Vet inte varför, kanske för att krystvärkarna kom så plötsligt och så snabbt efter hinnsprängningen...

Barnmorskan säger åt mig att sluta skrika och att försöka krysta tyst och koncentrerat istället, vilket gör mig förvirrad, eftersom jag ju trodde att jag hade den där kanten det surrades om nyss... men uppenbarligen hade de bara trott det eller nåt, eftersom de tyckte att jag skulle ta i och krysta...

Så jag stänger käften och trycker på och trycker på och trycker på...! Det känns fortfarande rätt hysteriskt och förvirrat och jag känner inte riktigt några riktiga pauser mellan värkarna, men det går bra ändå med hjälp av barnmorskan.

Det börjar göra ONT och den smärtan känner jag inte igen från förlossningen med Lilja... Jag krystar och krystar och det gör ont och ont... Minns så väl att smärtan sådär typiskt "bara försvann" när Lilja hade fötts, och jag väntar på den känslan igen, men den kommer inte. Det känns som att jag krystar i en hel evighet och jag vill bara ha ut ungen...!
Det gör som sagt oerhört ont och jag kan inte låta bli att skrika igen, inte av "Kraften" denna gång, utan av smärtan! Det känns som att hela jag knakar sönder och det känns som att jag inte krystar ut barnet, utan som att barnmorskan KARVAR ut det men tillslut känner jag äntligen den där lättnaden som kommer då barnet är ute...!

All smärta försvinner såklart direkt och jag får upp bebben på bröstet och pustar ut...! En filt sveps om lilla underverket och jag kikar på vår bebis... Letar oroligt efter tecken på att den ska vara inte-som-alla-andra, men ser ingenting av dragen som Lilja hade som nyfödd...
Frågar efter fötterna - är de normala som UL:et hade visat och det var de! LÄTTNAD!

Han skriker ilsket, satte igång med det i samma sekund som han kom ut.
När navelsträngen ska klippas har han tystnat och jag talar om för honom vad som ska ske, och han ligger tyst även under klippet. (Har hört att många barn skriker just när navelsträngen klipps, men att de barn som blir förvarnade om att det ska klippas, oftare ligger tysta och nöjda)

Efter en stund frågar Robert om det blev en pojke...! Då kommer jag på att det hade jag inte haft en tanke på! Flicka eller pojke, inget kändes mindre viktigt än det just då, men vi kikar och jag konstaterar triumferande att jag minsann hade rätt! (...den här gången, haha...)

Moderkakan krystas ut sex minuter efter pojken och är hel och fin. De vill ge mig syntocinon för att livmodern ska dra ihop sig lättare, men jag vill absolut inte det, eftersom sprutan ska sättas i en blodåder i handen eftersom jag ju inte ville ha nån kanyl satt... De låter mig slippa och livmodern verkar klara sig bra utan syntocinonet. Kanske mycket tack vare att bebbe hittar tutten fort och ligger och snuttar i en timme efteråt...!

Barnmorskan tar en titt down under och konstaterar att rätt mycket är sönder... Lillpojken kom nämligen ut med handen uppe vid ansiktet och även axeln uppdragen (därav min känsla av att barnmorskan karvade ut honom - han satt fast och hon var tvungen att typ lirka-slita-dra ut honom...!) så det måste sys mycket.
Läkarjouren kommer och syr en del (tack och lov klarade slutmuskeln sig...!) och barnmorskan syr färdigt.

Vi ringer runt, käkar smörgåsar och njuter av vårt lilla underverk!

I skrivande stund, nästan fyra veckor efteråt, har vi fortfarande inget namn till honom... Men det lutar åt Alfred... =D

P.S. De evighetslånga krystvärkarna som var som ett enda långt inferno i min värld - varade bara i tio minuter...
så från hinnsprängning till att han är född, tog det en kvart.

Och nu heter han Eskil!

Några stolpar i väntan på bebisen.

15/1 fick jag veta att jag va gravid

.
18/4

ultraljud. fick veta att de va en liten Thindra som skulle komma i mitten på september.
16/5

var ledig från skolan så jag var hemma i vänersborg. börjar få värkar på mordonen men tänker bara att de e förvärkar.
17/5

äter tacos med johan på kvällen då jag har haft värkar sen dagen innan, de börjar komma tätare å tätare och gör ondare och ondare. åker in till förlossningen på kontroll och blir genast inlagd med brikanyl sprutor och dropp.ligger inne i en vecka,
15/6

bestämmde hon sig ännu engång för att komma ut. denna gången samma sak sitter å äter tacos med johan och får en massa värkar. sätter mig i badet för att lindra smärtan med varmt vatten när jag känner att de rinner lite längs mitt ben. fuck vattet går tänker jag. va ju livrädd de va ju ändå 3månader kvar. åker in blir inlaggd med full övervakning och med en massa mediciner och dropp för att stanna upp de hela. får veta att de inte gått nått vattten. men att livmodertappen är mycket förkortad. ligger inne en vecka och blir ordinerad att vara sängliggande framtills i september. (vilket inte går så bra, ska ju flytta å allt.) tog de relativt lungt under hela sommaren.
30/8

går vattnet. men inga värkar så långt ett öga kan nå.åker in på kontroll för att se hur bebisen mådde. hjärtljuden va något låga men de va inget att oroasig över.
31/8

ny kontroll. dom säger att om de inte kommer igång själv innan söndag så skall jag sättas igång på söndag morgon.
1/9

ny kontroll fortfarande inga värkar. dom väljer att flytta fram igångsättningen tills på måndagen då förlossningen är överbelagd.
2/9

ny kontroll, hjärtljuden är väldigt dåliga så jag blir inlaggd med förberedande medicin inför igångsättning.finns fortfarande ingen plats på förlossningen så kan inte bli igångsatt. får veta att om hjärtljuden sjunker mer så blir de kejsarsnitt.

3/9

johan kommer till mig vid
10,00,

de harlugnat sig lite med bebisen óch även inne på förlossningen. får en kräm som ska mjuka upp livmodertappen.
12,00

går vi in till förlossningen och hälsar på personalen som känner igen oss efter de andra två gångerna vi varit inlagda, haha.
13,30

får vi ett rum sitter och snackar och bestämmer oss för att gå ner till kiosken då jag är godissugen :P inga känningar alls.
14,00

är de lunch som smakar fan. äter en knäckemacka och lite sallad.
14,40

får jag värkstimulerande dropp. som ska starta själva värkarbetet.
15,30

värkarna har startat och börjar bli lite mer intensiva.kör utan bedövning än så länge.är bara öppen 2cm.
16,00

kommer Johans mamma min mamma är på väg.börjar använda lust/syrgas då värkarna är intensivare och jobbigare.
16,30

min mamma kommer och värkarna är stup i ett. får bara några enstaka pauser.
17,00

jag är öppen 3cm barnmorskan antyder att de kommer bli en lång kväll. Den kommande timmen är de värkar utan pauser.
18,00

ber jag om ryggmärgsbedövning. vilket de viasr sig vara försent för att få.jag är öppen 10cm 18,02 börjar krystvärkarna 4st senare är hon ute.
18,06

inget skrik!! hjälp tänker jag. lever hon är min första fråga.inget svar, Lever hon? skriker jag. - ja hon lever hon är bara nöjd. min lilla flicka läggs på mitt bröst. vi gråter av lycka. De var den lyckligaste minutrarna i mitt liv.hon är tyst i över en timme innan hon börjar gny lite. Vi hade värdens bästa barnmorska, Helen Edwardsson.(ska du föda på näl fråga efter henne.)

Thindra Viktoria Evelina Gunnarsson. 3 September 2007
2560g 47cm
hon föddes med hjässbjudning.
jag använde syr/lustgas och en morfin spruta som bedövning. (tuppade av 3g för jag blev så hög på lustgasen)
hela förlossningen tog 3timmar 20 minuter.

Ja, då var det dags att berätta hur det gick till när lilla Lucas kom till världen.
De sista 3 veckorna av graviditeten hade jag haft högt blodtryck och även äggvita i urinen vid något tillfälle. De började misstänka havandeskapsförgiftning och jag skulle höra av mig om
jag fick huvudvärk eller märkte av ögonflimmer. Det var så det hela började.

26 Mars: Ringde förlossningen kl 11, då hade jag haft huvudvärk en timme. Dom ville att jag skulle komma in direkt, så jag fick ringa Emanuel o be honom komma hem så han kunde köra dit mig.

Klockan 12 kom vi in till förlossningen o mitt blodtryck ligger då på 150/105 med 1+ i äggvita. De börjar prata lite om att lägga in mig för observation, som de gjort en gång innan. Men så undersöker en barnmorska mig nertill och upptäcker att jag är öppen 4 cm, så hon frågar om jag vill att dom ska ta hål på hinnorna så att det hela sätter igång. Behövde inte ens fundera på det, klart jag ville! Men samtidigt kom det ett rus av fjärilar i magen när jag fick frågan, o Emanuel blev likblek ;P

Jag blir inflyttad till en förlossningssal kl 13.20, mitt blodtryck ligger då på 140/95 och huvudvärken har gått ner något tack vare alvedonen jag fick.

14.40 kopplar de CTG och tar lite blodprover.
14.45 tar de hål på fosterhinnorna, kände absolut ingenting av det förutom när vattnet forsade ut, det var lite läskigt faktiskt. Nu slog det mig också att det faktiskt var dags, nu fanns ingen utväg. Vilar en stund efter det.
15.25 sätter jag mig på en s.k bobatboll som hjälper barnet att tränga ner. Sammandragningarna börjar öka något.
Kl 16.15 går jag runt lite på avdelningen o nu börjar det göra lite ont.
Vid 17.30 hade jag ätit lite och en barnmorska kommer in för att undersöka mig igen. Är nu öppen 5 cm. Får akupunktur för att slappna av lite o lindra smärtan. Men tyvärr blev jag bara avslappnad.
17.40 kopplar de CTG igen och kopplar på dropp för att förstärka värkarna.
18.15 provar jag TENS-apparar istället mot smärtan. Lite obehaglig, men hjälpte iallafall lite.
19.00 är jag öppen 6 cm. CTG var bra så den kopplas bort igen. Sätter mig på bobatbollen igen.
20.00 börjar det göra riktigt ont, får prova lustgasen, o den var verkligen rena himmelriket!
21.00 är det 2-3 minuter mellan värkarna och jag är öppen 9 cm. Då är det snart dags tänkte jag, jo säkert..
Går upp och kissar, o det var inget kul alls. Ingen lustgas på toaletten inte! ;( Får nöja mig med min profylaxandning som faktiskt funkade ganska bra ändå.
22.05 kopplar de CTG igen.
22.20 sätter dom en elektrod på bebbens huvud för de märkte att hjärtljuden gick ner lite under mina värkar.
Efter det går tiden riktigt snabbt, värkarna kommer tätt och lustgasen är min bästa vän. Emanuel börjar bli lite tjatig när han frågar om jag vill dricka hela tiden. Känner mig så hög på lustgasen att jag inte ens orkar öppna ögonen.
00.15 har bebben äntligen sjunkit ner tillräckligt så att jag får lägga mig på sidan och börja krysta, o det var verkligen skönt på något vis. Hade haft krystvärkar i en halvtimme, jätteläskigt, kroppen krystade liksom av sig självt så jag låg typ dubbelvikt under värkarna. Men som sagt, skönt att få krysta, tills huvudet började tränga ut. Ajj vad det sveed, men jag va tyst ändå :P När de sa till mig att det var sista krystningen tog jag i för kung och fosterland! O ut kom en välskapt liten Lucas kl 00.40. 3800 gram och 51 cm lång.
En dag jag kommer minnas hela livet. Helt underbar personal. Det bästa var nog när man låg där efteråt och hade blivit sydd med några stygn, Lucas låg på mitt bröst, Emanuel satt bredvid, mysbelysning i salen o allt var bara underbart.

Storasysters förlossning:

Måndagen den 14 november 2005 såg Emilia dagens ljus. 10 dagar före beräknat datum valde hon att komma till världen, på sin egen namnsdag. Namnet var bestämt redan i somras om det skulle bli en flicka.

Då jag inte haft minsta förvärk var jag var säker på att det skulle vara långt kvar till förlossningen. På helgen hade slemproppen börjat läcka, men jag hade inte haft så mycket som en förvärk! Efter kontrollerna hos BM var bebisen fixerad men då jag var beräknad till den 24/11 trodde jag inte att det skulle vara dags ännu. Dessutom har man ju hört att de flesta förstföderskor går över tiden.

Det hela började på morgonen måndagen den 14 november 2005. Eller såhär i efterhand visade det sig att det nog var på G innan…
I dagsanteckningarna har jag skrivit följande:

12/11
Sov dåligt i natt, blodblandade flytningar under dagen. Sammandragningar under hela dagen, dock ej smärtsamma.
Aktiv bebis hela dagen! Fars-dags-fika hos Jonas morföräldrar.

13/11 (Fars dag)
Kissa 04.30, inget slem. 11.00 kom det en större slemklump, lite blodblandad.

14/11
Kissade 03.40, kändes som om det sipprade lite, ingen direkt flytning.
9.30 Stor slempropp! VATTNET GÅR (?) Pratade med förlossningen ca 10.00.

När jag reste mig ur sängen där på morgonen trodde jag först att det var slemproppen som släppte, men då det fortsatte att rinna och droppa på golvet förstod jag att det var vattnet som gått. Jag ringde Jonas på jobbet och sa att "vattnet har gått, men du behöver inte ha någon panik hem." (He, he, hade velat sett hans min då!)
Därefter ringde jag förlossningen för att höra mig för om man skulle åka på en gång eller om jag skulle invänta värkar. BM tyckte att jag kunde ta det lugnt och äta frukost i lugn och ro för att jag skulle behöva krafterna, men att vi skulle komma in under dagen för kontroll. Smått förväntansfull och nervös inför vad som skulle komma satt jag och försökte peta i mig lite frukost samtidigt som jag skrev ett handskrivet brev där jag försökte komma ihåg vad jag skulle ta med i mitt personliga brev. BB-väskan var packad sedan länge.

Så klart (?) måste man ju duscha innan man åker till förlossningen. Sagt och gjort, jag ringde Jonas innan för att tala om varför jag inte skulle svara på telefon och ställde en plastpall i badkaret för att Jonas skulle slippa lyfta upp mig från botten om jag fick värkar. När jag duschat klart och Jonas kommit hem tog kroppen över!

Nu var klockan strax före 11 på förmiddagen.

Det var ordentliga värkar från början! Jag blev genomsvettig men tänkte att nu ställer jag mig inte i duschen igen. En kort stund mådde jag lite illa, vilket nu i efterhand kan ha berott på trycket på spineataggarna.
Jonas fick hjälpa mig på med kläderna medan jag stod där lutad mot köksbordet under värkarna. Då tänkte jag att nu är det säkrast att komma iväg, då jag inte såg fram emot att ha värkar i bilen. Jag sa lite sammanbitet till Jonas att om jag i vanliga fall tycker att han ska ta det lugnt när han kör så uppskattade jag väldigt mycket att han tog det extra lugnt i kurvorna. Stackarn, han körde väldigt fogligt! Vi tog gamla vägen till Uppsala, dels för att vi inte hade någon brådska och dels för att det kunde vara vägarbeten.

Vi var på förlossningen i Uppsala 12.30. Då jag var så gott som säker på att allt skulle dra ut på tiden och att vi eventuellt skulle bli hemskickade igen så lämnade vi kvar BB-väskan i bilen. (Vi tog iaf med oss bilbarnstolen i bilen.) Vi ringde på klockan och en sköterska kom och tog emot oss och visade oss in i ett undersökningsrum där jag blev inskriven, fick på mig ID-band och blev invägd.

Först satt jag på kanten på britsen, men när värkarna kom ställde jag mig och lutade mig mot armstöden på en stol som stod framför britsen. När värkarna nu tilltog ordentligt ställde jag mig på knä på stolen och lutade mig över bänken framför. Nu efteråt förstår jag att jag fick en krystvärk redan här, för den äldre BM som befann sig i rummet (hon hade tagit emot mitt samtal när jag ringde då vattnet gick) sa att ”nu trycker hon neråt”.
I detta läge, halvt uppkrupen över deras skrivbord, hade jag inte så stor koll på vilka som befanns sig i rummet, men en ny BM kom fram och tog mig i handen och presenterade sig. Detta visade sig vara Susanne som skulle komma att förlösa mig. Hon hjälpte mig att komma in i rätt andning, vilket gick förvånansvärt lätt. Innan höll jag nog andan lite när värken kom. Då de ville sätta fast CTG-dosorna på magen blev jag hjälpt till att lägga mig på britsen. Sköterskan och Jonas fick hjälpa mig av med kläderna och dra på sjukhusrocken.

Den äldre BM sa åt mig att inte krysta utan andas mig igenom värkarna för om jag krystade för tidigt skulle jag inte ”göra det lätt för mig” om livmoderhalsen skulle svullna upp. Hon tyckte att det egentligen var alldeles för tidigt att undersöka hur öppen jag var, men efter en del stånk och stön över att sängen inte gick att reglera i höjdled och att hon skulle få stå i en obekväm arbetsställning, kunde hon undersöka och upptäcka att jag var så gott som helt öppen. Endast kanterna var kvar av livmoderhalsen.
Något förvånade förstod de att det var dags att flytta till ett förlossningsrum, så sköterskan frågade om jag skulle klara av att gå 20 meter till salen. Det kändes inte som att jag skulle klara av det så de fick köra in sängen istället. Tack och lov fick jag nu Susanne som BM, som hade en klart positivare inställning än den äldre kvinnan.

13.50
Väl inne på förlossningssalen blev jag tillfrågad om jag ville använda lustgasen, vilket jag tackade ja till. Det var lika bra att lära mig hur den fungerade innan det gjorde riktig ont, tänkte jag.
Någonstans i detta blev jag tillfrågad om jag kunde gå och kissa, så jag pallrade mig upp när en värk var på gång att klinga av, och gick på toa. Fick en värk därinne och kände att jag behövde göra nr 2, men att det inte var läge just då, så jag skyndade mig tillbaka till sängen igen. BM sa nånting om att nu ska vi se hur det ser ut, ”nämen huvet är ju på väg ut.” Så hon fick trycka på larmknappen för att få assistans samtidigt som hon utbrast att ” nu ska vi föda barn!” Ja, vad är jag annars här för? undrade jag, jag förstod nog aldrig hur nära det var att krysta ut barnet.
Barnmorskan sa åt mig att försöka hålla kvar och pressa i en krystvärk om jag kunde, och när hon sa att nu kan du känna huvudet om du känner efter, så blev jag glatt överraskad men samtidigt förvånad. Det skulle ju ta lång tid att föda barn! Minst 10-15 timmar ska det ju ta för en förstföderska tänkte jag. Iom att jag aldrig hade några direkta förvärkar, så kändes det nästan likadant hela tiden. I journalen står det att jag hade krystvärkar från 14.45.
Det brände rejält när huvudet stod i kröning, vilket barnmorskan också sade, och då var jag tacksam att jag hade lustgasen. Jonas satt hela tiden vid min sida och jag höll honom hårt i handen hela tiden. BM frågade om han ville titta, och han har berättat för mig i efterhand att huvudet var jättespetsigt när det var på väg att tränga fram.
Efter en intensiv brännande känsla gled kroppen ut och vår dotter var född kl 15.08.

En kort stund låg hon på bädden innan hon äntligen fick komma upp på min mage. Hon skrek nog ganska direkt från det att hon kommit ut. När vi konstaterat att det var en flicka sa jag att då var det en liten Emilia. Pappa Jonas fick klippa navelsträngen och Emilia fick pusta ut på min mage medan moderkakan skulle pressas fram. Jag fick en liten bristning som BM ville sy, och det är nog det jag tyckte var mest obehagligt med hela förlossningen när de skulle bedöva i bäckenbotten. Själva sy-arbetet var helt smärtfritt men det kändes att hon ”drog” i tråden. Då jag inte kunde kissa innan Emilia var ute så valde de att tömma blåsan med kateter, och det var inte heller skönt! Emilia lades till bröstet och barnmorskan sa att ”där ligger hon och suger som om hon inte gjort något annat”. Hon förstod direkt från början hur hon skulle göra och lyckades fatta rätt tag direkt.

Känslan är obeskrivlig när man för första gången ligger där i ett lyckorus med sin Bebis på magen och sjuksköterskorna kommer in med en jättefint dukad bricka med fika till den nyblivna mamman och pappan. Ingen Hollywood-film kommer ens i närheten!
Efter vår vilopaus blev jag uppmanad att gå upp och duscha, vilket var jätteskönt! Under tiden fick pappa Jonas ta hand om Emilia, bland annat ta på den allra första blöjan och de allra första små kläderna efter att sköterskan vägt och mätt.
3890g och 51 cm stor var vår prinsessa vid födseln!

Jag och Emilia fick åka på sängen upp till BB medan pappa bar packningen. Vi låg kvar i två dygn på eget rum, mamma, pappa och bebis, för att vara säkra på att amningen fungerade som den skulle. Allt gick jättebra, lite öm efter stygnen och brösten kändes av rejält i början, men vad gör väl det när vi äntligen fått träffa den som boat i min mage.

Om jag visste att alla mina förlossningar skulle gå som denna skulle jag aldrig tveka att skaffa fler barn!

Tar väl och berättar om min senaste förlossning, det går ganska fort

Vaknade 5 den 16/7 och kände att något kanske var på gång. Fick några sammandragningar, men det gjorde inte ont.
Eftersom mina andra förlossningar gått väldigt fort tog vi det säkra för det osäkra och bestämde oss för att åka till förlossningen med en gång.
Kom iväg ca 5.30 och på den halvtimme det tog till förlossningen fick jag inte en enda värk och då var jag ganska övertygad om att vi åkt i onödan.

6 var vi inne på förlossningen och medan vi väntade på bm så fick jag en säng att ligga i och jag tog min medhavda tidning och läste lite.
Bm kom in och skulle kolla hur mycket öppen jag var, 6 cm så falskt alarm var det inte i alla fall
Vid den här tidpunkten står det "totalt avslappnad patient" i min journal
ctg kopplas och den visar fina regelbundna värkar fast jag inte känner nåt.

vid 7.30 får vi komma in på ett förlossningsrum och värkarna känns fortfarande bara som lindriga sammandragningar. Vattnet har fortfarande inte gått.
Bm säger att de ev. tar hål på hinnorna senare om jag vill det.

8.20 får jag ett par rejäla värkar och jag känner att det trycker på ordentligt nedåt.
Ringer på bm och hon säger att om jag vill så tar de hål på hinnorna.
Självklart vill jag det, så kanske det händer nåt.

8.30 tas det hål på hinnorna och vattnet går

8.31 får jag en krystvärk

8.32 är Ella född

Vilken härlig tråd! Här kommer mina två bidrag då. Två snabba och enkla förlossningar.

Storebror:

Lillebror:
Å han flög ut!
För ta en kort historia ännu kortare då...

Hade svårt att känna skillnad på en hel veckas förvärkar och de riktiga värkarna till att börja med. Men nu i efterhand tror jag att det började vid 15-tiden i torsdags. Det gick från 8-10 min emellan till 3 min emellan på en knapp timme. Vi ringde till mamma vid 16. Packade i det sista. Var på toa och då var det blodblandat i trosorna, men inget vatten. Åkte 16.15. Dålig tid, mycket trafik, var nog framme vid 16.30. På vägen in lugnade det ner sig och var nog hela 4 min(!) emellan och helt smärtfritt i pauserna. Jätteskönt! Lugnet före stormen, tänkte jag... Från att jag klivit ur bilen var värkpauserna knappt definierbara. Uskan som mötte oss undrade om jag orkade gå ända bort till 7:an. Jag tittade upp, och det var verkligen en mil till 7:an... Hon ropade till kollegorna att förbereda på 5:an istället. Jag fick ett gåbord att hänga på. 16.35 var klockan då. Väl inne på sal 5 kom första krystimpulsen. Uskan hörde det på mig och ropade på bm. "Det är nog bäst att du kommer direkt!" Hon kom, frågade om en bm-student fick vara med. Visst, visst klämde jag ur mig (studenten visade sig vara en klasskompis från ssk-utb). De drog av mig byxorna, provade att kolla CTG, men fick bara min puls. Fick frågan om jag ville lägga mig, men det ville jag inte. De lägger en madrass på golvet för säkerhets skull. 16.40 går vattnet, litet splasch på golvet, klart och fint. BM vill undersöka mig och ber mig sära på benen. Men då kommer nästa krystimpuls och jag har inte en chans att stå emot den. Känner huvudet halka ner, tar ett nytt andetag, klämmer lite till och huvudet är ute. Direkt efter kommer nästa impuls och slurp så åker hela bebisen ut. 16.43. Fångas upp av tre personer som trängs runt mina ben. Skriker direkt. Stort splasch av vatten och blod på golvet och längs mina ben (jag har fortfarande stödstrumporna på, skitsnygg! ). Jag pustar ut och M sitter i sängen mittemot mig och skrattar, "Du är helt otrolig!!!"
Får lägga mig i sängen och hälsa på bebben, en pojke med jättepung och massor med mörkt hår.
Edvin föddes den 27 december 2007 efter precis 40 veckors graviditet och 1,5 timmes förlossning.  Han var 51 cm lång och vägde 3860 gram

den 30/3-07 vaknade jag halv sex på morgonen när johans mobil ringde då han skulle upp å jobba då hade ja ont i magen men ja trodde de bara var förvärkar så ja försökte somna om när han gick till jobbet men d var lättare sakt än gjort fick ondare å ondare men även då anande jag inte att de var värkarna som hade satt igång för ja hade ställt in mej på och gå över tiden. så ja la mej på soffan vid 7 tiden å kolla på tvn för och se om värkarna avtog men de gjorde dom inte blev bara allt starkare. Ringde Johan vid 12 snåret på dan och sa att ja tror vi får åka in för ja har värkar som är med 5-7 minuters mellanrum. han gjorde sej klar för och åka hem men jag ringde till honom och sa att han kunde jobba till 16 iaf skulle försöka hålla ut så länge som mjöligt iom med att man inte ville bli hemskickad. jag gick över till min kära moster vid 13 tiden för att jag inte ville vara ensam nu n'r jag hade värkar och om de skulle gå rysligt fort. Johan ringde men en gång i halvtimmen sen ifrån jobbet och fråga hur d va om han skulle komma hem men jag sa att de behövde han inte. gick iaf över till moster och la mej i hennes soffa för nu var värkarna ännu starkare andades igenom dom , dom va ännu kontoller bara.

16.30 kom iaf johan å hämta mej hos moster vi åkte då hem till kolsva men sen vid halv sex ringde ja in till förlossningen för nu va värkarna med 1-2 min mellanrum och hade så ont så ja visste inte vart ja skulle ta vägen halv sex åkte vi iaf in på förlossningen å dom satte ctg- kurva på mej vid 18.30 tiden undersökte dom mej å konstatera att jag nu var öppen 5 cm så vi fick ett förlossningsrum på en halvtimme öppna jag mej dom resterande 5 cm å de va väldigt fort öppningskede för en förstföderska sa dom fick lustgas då när ja skulle öppna mej dom sista fem cm sen slängde jag iväg lustgasen för orkade inte tänka på hur man skulle andas i den så ja körde bara på andningen sen. hade krystvärkar i nästan 4 timmar dom fick ta hål på hinnorna dom fråga vilken bedövning jag ville ha och ja valde då bäckenbottenbedövningen som jag fick i utdrivningsskedet efter 4 timmars krystarbete så kom vår underbara prinsessa ut i vida världen och fick träffa mamma å pappa för första gången och vi fick äntligen träffa vårt lilla underverk vår lilla felicia var 50 cm lång och vägde 3410 gr en rätt så snabb och inte så jätte smärtsam förlossning kändes skönt och sprack ingenting men hade fått två små bristningar invändigt som dom fick sy syddes med 2 stygn.

Lite förkortade versioner (längre finns i min blogg)

24 maj 2006 : Tuva kommer till världen med planerat snitt (egen önskan)

Inte så mkt att orda om egentligen. Vi kommer in på förlossningen på Sunderby sjukhus kl 06.45 , avtalad tid, 5 dgr innan BF. Har väl sovit ca 30 min under nattens lopp, bäbisen har levt rullan i vanligt ordning och jag har jordens nästäppa. Får sjukhuskläder  och de sätter dropp och kateter. Vi ligger inne på ett rum och väntar på att snart få träffa vårt första barn! Vi rullas in på OP ca 07.30 , narkosläkaren sätter ryggbedövningen och allt går väldigt snabbt. Det är glad och skämtsam stämning - det är nämligen min svämors arbetskamrater som ska plocka ut vår tjej! Alla är jättegulliga och berättar noggrant vad de gör och vad som kommer hända. Niklas mamma (min svärmor alltså) är också på plats, hon har kompat ut men ska finnas med innan de lägger snittet...hon har haft lite ångest över att fråga om hon får vara med men jag tycker att det är helt OK. Hon är nog den som är mest nervös, sitter på en stol i ett hörn, helt likblek.

Efter att bedövningen lagts så tar det inte alls lång stund innan jag är riggad med alla dukar och den där "bågen" som spänns upp framför anisktet. Niklas sitter vid min huvudände men är också beredd med filmkameran. Så kommer kirurgen in, Liselott Andersson - supergullig läkare - det är i övrigt 11 pers inne i salen eftersom alla har en student med sig, men det gör inget för det är så lugnt och tyst och fin stämning.

Så börjar hon jobba, jag känner såklart ingenting, Niklas filmar för brinnande livet (det är SÅ roligt att ha dne filmen idag), narkossköterskan berättar för mig hela tiden vad som änder. Jag känner hur dom bökar i min mage, men det är inte obehagligt eller otäckt utan mer bara som att de "gör något". Så säger narkossköterskan och Niklas ungefär samtidigt : "Nu kommer bäbisen". Det har bara gått ngr få minuter efter att läkaren började snitta - otroligt! Niklas säger "Den är jättetjock...den har jättemycket hår!". och så är hon ute - precis som vi trodde är det en tjej : TUVA!

Hon har supermkt kolsvart hår och är helt ihoppressad och tjock. Hon knarrar litegran, inget riktigt SKRIK. Jag får hälsa på henne ett tag och sen går Niklas och BM ut och torkar av henne och sen kommer de tillbaka ett slag. Då får jag hålla henne längre tills de ska med henne till förlossningen för vägning osv. Under tiden sys jag ihop, det tar ca en timme eller så och jag åker sen till uppvaket dit Niklas och Tuva kommer ca 45 min senare. Då ammar jag också och det funkar superbra. Hon väger 4755 gr och är 51 cm lång!

Vi ligger på uppvaket ca 2 timmar och sen åker vi över till BB. Vi blir kvar två nätter och tycker att det är supermysigt att vara där. Är jättenöjd med denna förlossning och alla gullig peronal. Fick inga komplikationer efteråt avs läkning eller så...

22 april 2008 : Vilda föds med hjälp av profylax

19 april, 3 dgr innan BF, börjar värkarna kl 23 på kvällen. Jag andas själv genom hela natten och det går bra eftersom det inte är alltför jobbiga värkar, men jag kan dock inte sova genom dom. Är jätteförkyld sedan en vecka tillbaka, vilket känns oroväckande inför denna enorma ansträngning som jag nu ska igenom.

20 april 2 dgr innan BF: väcker Niklas kl 06 och kl 08 börjar vi klocka. Det är regelbundna värkar var 10e minut och de håller i sig ca 23-30 sekunder till att börja med men sen ökar de upp till 1- 1,5 minuter. Typisk latensfas! Vi andas ihop hela dagen,ligger i sängen och käkar snask. Vid 22 på kvällen är jag dock less eftersom inget verkar hända - jag kommer ju aldrig in i den aktiva fasen! Ringer förlossningen och de säger att jag får komma in och hämta en sovdos om jag vill. Efter midnatt drar vi in, jag känner att NÅT måste hända!

Är öppen 1 cm, livmodertappen utplånad och värkarna kommer som sagt var 10e minut varken mer el mindre. Stannar kvar på BB, Niklas åker hem, halvsover på morfin - och bricanylspruta.

21 april, dagen innan BF: hittar en stor klump gele i trosan på morgonen, tänker att det nog är gele som bm använt när hon usk mig under natten - men det var ju slemproppen! Gör en CTG-kurva vid 10 som visar i princip INGA värkar alls! Skitsur - tänker att nu kommer det ta 14 dgr till inann ngt händer. Vi åker in till Luleå för att käka lunch, vi har tid för tillväxt-UL kl 14 på sjukhuset så vi ids inte åka hem till Boden igen iannan dess. Inne på stan börjar värkarna vakna till liv igen och nu är det ngt helt annat - de kommer oftare och är mkt starkare, jag får koncentrera mig mkt mer på andningen och flåsar runt inne på stan.

Kl 14 görs UL som visar en bäbis på 4-4,4 kg. Vi åker hem och jag ligger i baksätet och andas hela vägen hem. är hemma ca 15, har hårda och täta värkar nu. Mitt i en elak jävel så går vattnet, inte så mkt men dock! Hurra! Ringer förlossningen och en bm lyssnar när jag tar en värk. u får vi komma in när vi vill och jag vill NU: har ont plus att jag vill ha detta avklarat.

Är tillbaka på förlossningen kl 17. Avböjer akupunktur men prövar badet vilket blir ett helvete eftersom värkarna bara pulserar i hela mig. Lustgasen funkar ej på mig eftersom den inte kan kombineras med profylaxen och den känns viktigast för mig nu.Kl 19 sätts EDA, är då knappt 5 cm öppen. Får äntligen vila en timme, skönt att slappna av. Ligger och halvsover i det nedsläckta förlossningsrummet - detta förtjänar jag; är helt slut!

Kl 22 kommer natt-bm in och förkunnar att "Inatt ska vi föda barn". I ett huj har hon satt värkstimulerande dropp och jag står vid sidan av sängen och värkarna bara bombar mig, EDA:n funkar inte alls lika bra längre och jag måste andas för allt vad jag är värd. Niklas är ett oerhört stöd i denna stund! Efter en timme kommer bm in igen och hon blir helt exats när det visar sig att jag öppnat mig 3 cm på en timme! Har nu bara 2 cm samt kanten kvar. Ligger ner och tar dessa, slumrar mellan värkarna, helt sönderkörd.

Kring midnatt så är jag öppen 10 cm och krystvärkarna kommer snabbt tack vare att bm speedar på droppet. På ngt mysko sätt krånglar jag mig upp i sängen och frå tillslut börja krysta. Nu gör det inte ont längre - det är bara förjävligt jobbigt och jag tar i utav helvete och flåsar som besatt mellan varje krystning. Jag klarar tekniken bra, bm är lugn och lågmäld - Niklas desto mer högljudd då han hejjar på mig! (men det behöver jag då jag är heeeelt slut).

Krystar bra precis en timme och till slut tvingas bm klippa mig eftersom bäbisen har lite svårt att ta sig ut sista biten och hjärtljuden går ner och jag håller på att spricka. Men jag får rejält med bedövning så det är inget som känns - och så kommer hon ut kl 01.33 på BF-dagen! Vår lillasyster Vilda - jättelik Tuva som nyfödd! Sammanlagt tog det 52 timmar från första värken och vi var på förlossningen 8,5 timmar -men själva alltet hände ju under de 3,5 timmar jag hade droppet!

Hon andas lite stötigt och förs omgående till BIVA för koll - det visar sig att hon har hål på en lungblåsa och en infektion. Hon väger 4 265 gr och är 52 cm lång. Vi får åka till BB utan bäbis, snopet - men det är ingen fara för hennes liv dock. Hon blir kvar där i 8 dygn och vi är kvar på BB i 6 dygn. Lite rumphugget, men allt slutade bra och vi var nog aldrig riktigt oroliga faktiskt , fast det var trist att missa allt det där myset efter förlossningen.

Även denna gång superfin personal och förlossningen blev väl OK även om jag gärna hade sluppit vara sjuk... Profylaxen var GULD värd!

9/6 Nu har jag äntligen fått min lilla bebis. En helt underbar tjej som heter matilda och är 49 cm lång och väger 3465 . Jag blev i gångsatt 17.40 genom att dom tog hinnorna och vattnet gick(Jag var öppen 2.5 cm)Jag fick värkstimulerande dropp och Kl 19.05 kom första värken. Jag hadde bestämt mig för epidural men ville vänta så länge som möjligt. För att inte det skule dra ut på tiden. När jag var öppen 4 cm så stod jag inte ut och ville ha min epidural men som det alltid är så tog det ett tag innan dr kom. När han väl satte epiduralen så var det jobbigt att ligga stilla pga smärtan och sen ska man ju vänta 20 min innan den värkar. Så innan den började värka så tryckte det på neråt. Jag sa till sambon att nu vill jag ha hit barnmorskan hon kom in och konstaterade att det var en kant kvar och sekunden senare sa hon att du kan krysta om du vill. En eller två krystningar så var hon ute. 22.30. Så det gick ganska fort. Jag fick ligga kvar på förlossningen då det var fullt på bb. Och kl 10.00 dan efter åkte vi hem.

Förlossningen med min dotter Nova gick överraskande bra! Det gjorde inte så ont som jag trodde att det skulle göra. Jag skulle lätt kunna göra om det, flera gånger!

Graviditeten gick bra, bortsett från illamåendet och kräkningarna som jag hade då och då under hela graviditeten och dom jobbiga förvärkarna. Fick starka förvärkar redan i vecka 26, och slemproppen började släppa redan i vecka 30, så jag trodde ju garanterat att hon skulle födas flera veckor för tidigt. Inte bara pga jag hade tidiga förvärkar utan också för att min mamma har fött mig och alla min 5 syskon flera veckor för tidigt, så jag trodde ju det där skulle gå i arv, men icke då.
Hela slemproppen (blodblandad) släppte i vecka 38, men Nova ville först komma ut 3 veckor senare i vecka 41, hon var beräknad att komma till världen den 16 oktober, men jag gick över tiden 6 dagar.

Dagen innan det hela satte igång så hade jag gått en långpromenad på 3 kilometer. Det var jobbigt och tungt, men det verkade ju sätta igång det hela ialla fall. Förlossningen satte igång den 21 oktober klockan 04:45 på morgonen. Då var jag i vecka 40+4.

Jag vaknade av att jag hade ont i svanken och jag trodde ju att det bara var starka förvärkar som vanligt. Men så kom smärtan tillbaka efter 5 minuter. Jag låg ner ett tag och började undra om det var riktiga värkar nu. Efter ytterligare cirka 5 minuter kom smärtan tillbaka på samma ställe.

Jag steg upp och rörde på mig och då började det kännas i magen också. Då började jag förstå att det förmodligen var värkar. Jag gick och la mig i ett varmt bad och smärtan avtog inte. "ÄNTLIGEN!" tänkte jag. Nu hade det äntligen satt igång. Snart är våran efterlängtade bebis äntligen här!

Gick upp ur badet och väckte maken vid sex tiden och sa att jag hade värkar och han flyger ju förstås upp i sängen och undrar om vattnet har gått eller om jag har ringt till förlossningen, men vattnet hade inte gått och jag tyckte jag inte hade tillräckligt ont än, så jag hade inte ringt till förlossningen.

Värkarna blir en aning starkare och jag tar två alvedon och lägger mig i ett varmt bad igen och skickar sms till mamma och pappa och berättar att jag har värkar och dom blir jätteglada, men också lite oroliga, deras förstfödda barn ska ha en bebis nu, dom ska bli mormor och morfar snart. Vid halv åtta bestämmer jag mig att ringa till förlossningen och förklara läget och dom säger att jag ska ta och äta lite frukost (som jag knappt får i mig nånting av, hade inte nån aptit alls) och sen ta och komma in på en kontroll.

Är framme på förlossningen vid halv nio tiden och det görs en ctg-kurva som visar att jag har starka värkar men dom är rätt så oregelbundna. Blir undersökt och det visar sig att jag är öppen 2½ cm och livmodertappen är nästan helt utplånad.
Mitt blodtryck är en aning högt så jag får vara kvar på förlossningen ett tag och vänta och se om blodtrycket sjunker och blir normalt igen.

Får ligga i soffan i dagrummet med en varm rispåse på magen och vänta tills dom kommer och tar blodtrycket igen efter cirka 2 timmar och det är normalt. Så dom ger mig två alvedon och skickar hem mig.

Jag och maken går och handlar lite på affären (med värkar och allt, fick en massa blickar på mig som frågade: "Men borde inte hon vara på förlossningen?") och promenerar hem sen cirka en halv kilometer.

Är hemma vid tolv tiden och försöker vila men det går inte så bra med dom starka värkarna.
Hjälper maken istället med att laga mat, men det går inte så bra det heller eftersom värkarna kommer rätt så tätt nu eftersom jag står upp.

Går och lägger mig i ett varmt bad igen, hjälper väl sådär men orkar inte vara i badet så länge så jag kliver upp och värmer rispåsen och lägger på magen som hjälper sådär också. Men det gör ju ont överallt, i både magen, ryggen och benen, så rispåsen lindrar ju bara smärtan på det stället man har den på, så jag hade ju rätt så ont likt förbannat ändå.

Min styvfar ringer mig och frågar hur det är och hur det går och jag får knappt fram ett ord. Bara gråter och skriker och säger att jag har så ont!

Vid halv fyra ligger jag och kvider på golvet och skriker av smärta, man kan ju undra vad grannarna tänkte, måste ju trott att jag hade gått och blivit helt galen eller så kanske dom fattade att jag hade värkar, hehe. Jag bestämmer mig att ringa in till förlossningen och kräva att få komma in, eftersom jag har haft svinont i nästan 12 timmar nu. Den snälla barnmorskan i telefonen säger att vi är välkomna in. Så vi packar ner det sista i bb-väskan och ger oss iväg.

Jag och maken tar bussen in till förlossningen och jag har ju värkar cirka varannan-tredje minut och chaffören blev lite skraj märkte jag. Han frågade om han skulle skicka en taxi eller en ambulans, men det var ju inte alls långt till lasarettet så det behövdes inte. Vi lyckades ialla fall ta oss till lasarettet med buss även fast det var rätt så kämpigt att inte kunna få skrika rakt ut i bussen när en värk kom.

Är framme på förlossningen vid halv fem tiden och det görs en ctg-kurva som visar att mina värkar är oregelbundna fortfarande. Blir undersökt, visar sig att jag är öppen 3 cm och tappen är helt utplånad nu.

Eftersom jag inte är tillräckligt öppen så får jag ju inte vara kvar, men jag vägrar att åka hem så vi blir utskickade på en promenad istället i en timme.

Det var inte lätt att gå den promenaden må jag säga, kunde knappt gå själv. Fick hänga och klänga på maken hela tiden. Gick ner till Statoil och köpte mackor och dricka. Tar egentligen tio minuter att ta sig till Statoil från lasarettet, men med mina värkar tog det säkert över en halvtimme, hehe.

Är tillbaka på förlossningen vid sex-tiden, får vi sitta i korridoren och vänta på barnmorskan som vi hade innan vi gick ut ska komma tillbaka och när hon kommer till oss vid halv sju och vi förklarar läget för henne att jag har ännu ondare nu. Barnmorskan undersöker mig igen och nu är jag öppen nästan 4 cm, så nu blir vi äntligen inskrivna och jag får gå ställa mig i en varm dusch vilket lindrar den värsta smärtan ialla fall. Nu är värkarna inte lika smärtsamma som dom var innan, men dom gör ju fortfarande ont.

Går ut ur duschen efter cirka en timme och märker att jag har fått en teckenblödning.

Tar på mig dom sexiga sjukhuskläderna och går ut och promenerar lite i korridoren och går in i dagrummet där maken sitter och tittar på tv. Han får sitta och massera min rygg för fullt. Mina värkar avtar för en liten stund där inne i dagrummet och tror för ett litet tag att det bara är ett falskt alarm och att det inte ska bli nån bebis, men värkarna kommer tillbaka igen efter några minuter. Dom var ju lite oregelbundna, så det var nog därför.

Vid åtta tiden så är det skiftbyte och får en ny ung barnmorska som hette Malin. Här nånstans blir värkarna lika smärtsamma som dom var innan vi åkte in till förlossningen.

Vid nio tiden så är jag helt slut och ber om smärtlindring, görs en ctg-kurva igen och mina värkar är fortfarande för oregelbundna, så det är fortfarande för tidigt med smärtlindring. Men barnmorskan gav mig en spruta med petidin så jag kunde få sova lite.

Lyckades slumra till mellan värkarna och började små hallucilera lite. Trodde Musse Pigg var i rummet och frågade varför hans öron såg likadana ut oavsett i vilken vinkel han stog i och undrade varför vissa katter går omkring med randiga tröjor på sig. Haha. Maken måste ju ha undrat i vilken värld jag hade hamnat i. Blir törstig och yrar mig fram till coca colan som jag hade med mig och dricker och börjar kräkas. Ni som kommer få petidin under förlossningen, drick för guds skull inte något kolsyrat. Man mår illa som ett svin av det! Eller ja, jag gjorde det ialla fall.

Vid ett tiden så börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag ber om smärtlindring igen, men jag är fortfarande bara öppen 4 cm och värkarna är fortfarande lite oregelbundna, så jag får en varm riskudde på magen som inte hjälper så mycket, eftersom det gör rätt så ont i ryggen och i benen också. Så jag går in i duschen istället, där värkarna bara blir ännu värre. Står vrålar och skriker som en flådd levande gorilla där inne. Barnmorskan kommer in och ser på mig hur jag lider och säger att jag kan få akupunkturnålar om jag vill ha det. Det tackar jag ja till, vad som helst som lindrar det värsta! Vid två tiden så blir nålarna insatta och överraskande nog så tog det bort det värsta av smärtan, det fick mig att slappna av lite mer, ialla fall ett litet tag.

Försöker hantera och andas igenom värkarna så gott det går. Vid tre tiden så börjar värkarna bli mer regelbundna och vid halv fyra tiden så blir jag undersökt igen och är nu öppen 5½ cm, så nu får jag äntligen börja med smärtlindring! Lustgasen åker fram och den släppte jag inte för en sekund. Andades i den även när jag inte hade några värkar. Barnmorskan fick säga till mig flera gånger att jag inte skulle andas så mycket i den då jag inte hade nån värk. Haha, den blev verkligen min bästis.
Ville gärna ha EDA också och narkosläkaren skulle komma så fort han fick tid.

Vid fyra tiden så tar barnmorskan hål på hinnorna så vattnet går och det är lite missfärgat, minns att maken sa att det inte kom så mycket vatten och att jag tydligen frågade barnmorskan varför det bubblade så mycket i underlivet. Haha. Var nog lite hög på lustgas då. Och så sätter barnmorskan i värkstimulerande dropp och sätter en skalpelektrod på Novas huvud.

Efter att det är gjort så gör det något jävulskt ont!! Skriker, gormar och klämmer nästan sönder makens hand. Skriker hela tiden efter EDA, men narkosläkaren hade fortfarande inte tid än.
Det var som själva fan då, vilken tid dom ska ta på sig!

Vid fem tiden så höjer barnmorskan lustgasen en aning, och då börjar det verkligen snurra i skallen. Hade svårt att uppfatta vid barnmorskan och dom andra säger till mig. Börjar hyperventilera och tappar andan för en kort stund pga smärtan. Barnmorskan och maken blir oroliga och tror att det är ett epileptiskt anfall på gång. Som tur var kom inget anfall och jag började andas normalt igen efter en liten stund.

Minns att här nån gång att maken frågade mig vad min mamma hade för hemnummer. Och jag tänkte efter mitt i lustgasruset och råkade rabbla upp pappas hemnummer istället för mammas. Minns också att maken berättade att en av mina yrvakna bröder svarade och maken berättade att dom skulle bli morbröder idag. Så fick han ju mammas nummer av min bror eftersom jag var för hög på lustgas för att komma ihåg det nummret i huvudet, och ringde till mamma. Mammas sambo svarade att han berättade för mig senare att han hörde hur mycket jag vrålade och skrek i bakgrunden. "Du skrek som om att du hade blivit knivhuggen." sa han.

Vid halv sex så börjar det trycka på rätt så ordentligt där nere och jag trycker panikslaget på klockan och skriker att jag börjar få krystvärkar. Barnmorskan undersöker mig och säger häpet: "Men du är ju helt otrolig, Nina! Du har öppnat dig från 6 cm till 10 cm på mindre än 2 timmar!"

Vid fem i sex så börjar krystvärkarna och det går inte att hålla emot, utan jag börjar krysta för fullt. Krystvärkarna gjorde inte ont alls utan det tröck på bara och det sved och brände inte så mycket heller när huvudet var på väg ut. Hade väl fått i mig lite för mycket lustgas för att uppfatta att det gjorde ont när hon skulle ut kanske, hehe.. Minns att när jag började krysta så vid varje krystvärk så mådde jag jätteilla. Var väl pga att huvudet passerade spinae eller vad det nu heter. Som tur var kräktes jag inte.

Och när klockan slog 06:30 på morgonen den 22 oktober 2007 så såg Nova dagens ljus för första gången. Då hade jag krystat i cirka 35 minuter. Använde bara lustgas som medicinsk bedövning. EDA hann jag aldrig få.

Blev helt paff när maken sa: "Det blev en flicka älskling, precis som du sa att det skulle bli." Jag fattade ingenting, jag trodde inte att det var sant. Men till slut så började lilla Nova skrika och fick komma upp på bröstet, så fick den stolta pappan klippa navelsträngen som var rätt så kort enligt barnmorskan.

Jag bara låg och tittade på henne och log och frågade gång på gång om detta var på riktigt, och barnmorskan och maken skrattade och sa: "Ja, det är på riktigt!" Jag grät ingenting som jag trodde att jag skulle göra. (Gråten kom först två dagar senare. Det tog ett tag innan man fattade att det var sant.)

7 minuter senare så fick jag en krystvärk till och då kom moderkakan ut, hel och fin. Sen blev jag sydd med sex stygn och sen efter det blev vi lämnade ifred med våran fina lilla dotter. Sen fick ju vi ju förstås den fina grattisbrickan med mackor och dricka.

Några timmar senare tänkte vi vad våran underbara lilla dotter skulle heta. Denise? Nej.. Det såg inte ut som nån liten Denise. Julia? Nej, för vanligt. Nadja? Nej.. Och så satt vi och grubblade ett bra tag tills maken sa: Supernova. (en slags stjärna) Nova.. Ja, det får bli ditt namn. Våran älskade, underbara, fina lilla Nova. Våran älskade lilla stjärna.

Fick komma till specialist-bb pga min epilepsi. Så maken fick inte sova över där utan bara hälsa på om dagarna. Stannade på bb i tre dagar.

Nu har Nova hunnit bli 11 veckor och hon ammar på jättebra och är inte en sömntuta om nätterna längre utan vill vara uppe med mamma nästan hela nätterna men för övrigt är hon en snäll och glad bebis. Första leendet kom vid 4 veckors ålder. Åh, hela mitt hjärta smälte. Så otroligt gulligt! Och numera så ler hon åt det minsta lilla. Det är så underbart och se. Lilla tösasnutten.

Trots min epilepsi och att jag medicinerade under hela graviditeten så fick vi en frisk och fin liten dotter ändå. Underbart!! Förlossningen tog cirka 26 timmar från första värken och vi var inne på förlossningen i cirka 11 timmar innan hon kom ut. Jag förlorade sammanlagt 200 ml blod. Nova föddes som sagt den 22 oktober 2007 klockan 06:30 (i vecka 40+5). Hon var 52 cm lång och vägde 3650 gram.

När Sean kom till världen 050615!

Jag vaknade vid 7,15 tiden, tog mig upp på bästa sätt från sängen och tänkte avstå från att väcka min sambo som alltid annars måste gå upp för att hjälpa mig med frukost så jag slapp kräka.
(Gjorde det hela graviditeten)
Väl när jag står upp börjar det forsa från mig.
Det pinsamma i denna händelse var att det var som kissade på mig, det var alltså INTE vattnet som gick *skrattar*
Och istället för att väcka min gubbe eller försöka springa in på toaletten står jag kvar och försöker stoppa kissandet med papper som jag alltid hade vid sängen, fortfarande vägra jag nu väcka gubben i ren skam *L*
Nåja jag lyckas torka upp och smiter in på toa, tvättar mig själv och konstigt nog mitt trosskydd så att jag kan kasta detta i papperskorgen, jag undrar i dags läget vad jag egentligen tänkte på *S*

Klar på toa går jag ut i köket för att fixa min frukost. Ställer mig och ska precis öppna kylen så fick jag nån rejäl värk i magen. Stänger kylen och kallar på gubben.
"Martin kan du fixa frukost är du vänlig?"
Upp kommer han och gör sin vanliga rutin denna gången fick han dock riva sockerbitar på rivjärn för strösockret var slut.

Inne i soffan får jag en värk till så jag säger till gubben.
"Jag tror jag har värkar Martin!"
Det enda som hörs är ett...
"Aj ops"
*S* Japp han rev knogarna när han hörde mig säga dom orden :p Så nu om inget annat fattar jag varför dom rinjärnen kallas "knogjärn" *flinar*

Ringde min syster och fråga henne om hon var beredd på att bli moster nu då.
"Nej vänta, sa hon. Jag har ju ingen bil. Jag måste ta bussen" fortsatte hon och plötsligt säger hon. "jag ringer snart hejdå" och slänger luren i örat på mig inprincip haha hon är söt min virrpanna syster

Nåväl tog taxin in till UMAS och var där ca 10 dom satte CTG och kolla mig då var jag öppen (kl 10,30) 3-4cm. Hade aktiva värkar hela tiden och var uppe den mesta av tiden och gick gick och gick.
Kl. 16,00 gjorde dom en hinnsprängning fram tills nu hade jag bara haft lustgas en stund senare någonstans på vägen fick jag EDA detta minns jag knappt men kan väl bero på att jag sov väldigt dålig hela graviditeten pga foglossning (kom redan vecka 14) så detta tog BM och Martin ställning till då jag var helt avtuppad.
När den väl satts var jag uppe och gick igen en massa. Trivdes bra uppe på benen av någon anledning.

Ett par timmar senare var vi ute och tog en cigarett (FY MIG) men jag erkänner i alla fall *L* Då sa jag till folket som var där (min mamma, syster, systers svägerska och självklart Martin) att
"Nu bajsar jag på mig alltså!" Då skratta alla åt mig och sa att vi skulle gå in och säga till så detta gjorde jag. Min BM sa då att vi skulle höja EDAn och jag sa självklart "javisst in med det bara haha"
Sedan bad jag dom kolla hur jag hade öppnats eftersom dom ändå var inne på mitt rum och spruta in EDA manuellt och BM mena på att
"nej det behövs inte, vi har ju nyss kollat"
Så jag bad henne än en gång, kolla är du snäll och det gjorde hon och som en stort frågetecken tittar hon på mig och säger.
"Men va, har du varit uppe och gått till NU det är ju dax!"
Martin och jag titta på varann och sa "ska vi gå hem nu då?" *L*
Man blev ju nervös såklart men allt gick super bra.

Klockan var då 22,00. Klockan 22.30 krystar jag aktivt en timme senare dvs klockan 23,36 föddes vår fina son Sean med 10 fingrar och 10 tår!
Han vägde 3305g och mättes 50cm
Och Pappa Martin klippte navelsträngen.

Detta var det mest underbara upplevelse jag varit med om på alla dess sätt och vis jag kan säga inkluderat all smärta som var under tiden.

Ja detta var min historia. Tack för att man fick dela med sig =)

Min senaste.

Var beräknad till den 1 sep. Hade planerat att få ett augustibarn så lite trumpen var jag allt när jag fick bf i sep. Min son hade kommit till världen 3 år tidigare genom en normal forlossning på ca 9 timmar, räknat från värkstart. Han kom två dagar innan bf och jag trodde nog att jag skulle föda ännu lite tidigare denna gång. När aug började närma sig sitt slut så börja fundera om jag skulle gå över tiden. Kände inga tecken på att den lilla ville komma ut.

Natten mellan 30 och 31 aug kom vår son in till oss som han alltid gör på natten. Han somna så gott brevid mig men jag kunde inte somna om. Något hände i magen. Det var mycket defust och gjorde inte ont men något var det som höll mig vaken. Låg så ca en timma och sedan kom första värken. Kl var då ca 3 på natten. Väckte mannen och han leta red på en klocka och var berädd att klocka värkarna. De kom tätt direkt och vara mellen 3-5 min. En timma senade ringde vi in till sös och de tyckte vi slulle vänta med att åka in men vi kunde gått be barnvakt komma (min mamma och pappa). Jag blev rädd och ville åka snabbare men de påstod att vekarna inte kom regelbundet. Mamma och pappa kom och och då kom väkarna jätte tätt, ibland hade jag ingen tid alls att vila mellan. Vi ringde vid ca kvart i 6 och då fick vi komma in. Kände att jag inte hade tid att vänta på taxi så min pappa körde oss. Dumklok som jag är så la jag ut plastad frotè i bilen innan jag statte mig. Hur kunde jag tänka på det fattar jag inte än idag. Vi åkte in. I bilen kom krystvärkar och vattnet gick. Väl framme var alla dörrar låsta. Ringde som en tok och ingen kom. Börja gråta eftersom jag kände huvudet mellan bena. Till sist kom en tant och alla hjälpe mig upp på en bår. Vi hann in i förlossningsrummet och 9 min senade var vår flicka ute. 06.29 födes hon

Rätt omtumlad var jag efteråt. Lite sur också eftersom jag hade velat ha smärtstillande. Hann inte få lustgas eller ens vatten. Precis när jag kom in i förlossningsrummet sa de du är helt öppen nu kör vi. Jag svara att jag ville ha epidural och saftsoppa som förra gången men de bara skrek krysta. Så jag krysta på.

Vi åkte upp på BB några timmar senare och på kvällen kom min pappa och hämta oss igen så vi kunde åka hem till en glad storebror.

zyppazepp.blogg.se/2008/june/forlossninngsberattelse.html