Varför blir jag såhär hos mamma ?

Mycket mycket vanligt fenomen. Likadant när vuxna barn, som haft välstädade egna hem som man skött, flyttar hem igen av olika anledningar. Plötsligt slänger de prylar överallt. Hjälper inte till hemma, träter med de hemmavarande, tar för givet att morsan fixar allt.

Du är medveten om problemet och kan fixa det. Den enda du kan förändra är dig själv.

Du har nog rätt i din analys ang att det kanske förväntas att det skall vara så. Men den som förväntar sig det är DU själv.

Du har självinsikt och kan både se och analysera ditt eget beteende. Nu är det upp till dig att skapa en förändring, om det är det du vill? Dina syskon kan du däremot inte ändra på, de måste göra det jobbet själva.

Nästa gång du ska dit så bestämmer du dig för att du ska träffa din mamma som en vuxen och jämnlik person. Bestäm dig för att dom skall få lära känna den riktiga du. Ta det lugnt och försök att vara så avslapnad det går. Undvik typiska situationer som du vet triggar ditt beteende. Lycka till!

Tack för svaren båda två och mkt bra tipps Terra. Ska försöka det.

Någon mer som också blir anorlunda hemma hos sina föräldrar?

Haha, gud! Jag är exakt likadan som dig när jag tänker efter.

Anonym (dotter) skrev 2008-06-13 11:18:24 följande:

exakt så är det !! Jag flamsar, säger konstiga saker och vill ha uppmärksamhet. Sen mår jag dåligt efteråt.

Anonym (dotter) skrev 2008-06-14 10:32:03 följande:

Min bror och jag blir hur barnsliga som helst när vi kommer till våran mamma, vi fiser o rapar som 2 tonåringar.

Vi blir alltid såna när vi träffas.

Fråga inte hur gamla vi är för det kan jag inte med att säga...

(men lite kul har vi iaf...)

DaVinci: Ja visst känns det som man är den enda som håller på så. Jag vet inte exakt vad man kan göra men jag ska prova att försöka lugna mig och tänka efter innan jag säger nått när vi träffas nästa gång. Får se om det fungerar.

(Flamsiga): Ja typ så håller vi också på.

Allså man är och kommer alltid vara sina föräldrars barn. Det är väl inget fel på att bli lite flamsig när man är där men det finns ju en gräns. När man själv ogillar sitt beteende eller när ens beteende leder till obehag för andra (å då menar jag inte bara fisar) så är det ju läge att ändra på sig. I övrigt är det nog bara bra att släppa ut barnet inom sig lite då och då

Håller med dig men problemet är att jag inte gillar att hålla på så men likt förbaskat kan jag inte ge fan i det ändå.

Anonym (Terra) skrev 2008-06-16 08:49:46 följande:

Haha jag är likadan. Men jag tycker om det då jag alltid kommer vara barn i hennes ögon och i mina ögon så kommer hon alltid vara mamma. Nog är jag vuxen och kan bete mig men det är väl skönt att kunna vara tvärtom någon gång också.

Nu fick jag mammalängtan!