Jag och min sambo försökte efter konstens alla regler i nästan 3 år utan resultat. Till slut blev jag rejält deprimerad varje gång mensen kom. All min tid räknades utifrån ägglossning och beräknad mens; "nu är det 1 vecka kvar till ägglossning", ..."en vecka tills mensen kommer". Ett par gånger blev min mens fördröjd ett par dagar och genast tändes hoppet att kanske, kanske.... Bara för att bli besviken gång på gång...
Till slut bestämde vi oss för att söka hjälp. Det är nog det bästa vi gjort! Utredningen visade att vi troligtvis aldrig skulle kunna få barn tillsammans på normal väg. Både mina och sambons prover var urusla; vi bar båda "skulden" till att det inte blev något barn. Jag har 3 barn från ett tidigare förhållande och kunde aldrig ana att min kropp inte längre fungerade som förut.
Men vi bestämde oss direkt för IVF, läste allt som kom i vår väg och lånade pengar på banken till ett 3-pack på CvL. Första försöket misslyckades och det kändes fruktansvärt hårt, men andra gången gick det vägen och nu är vår lilla dotter snart 5 månader. Hon är ett riktigt mirakel (och har fått Mira som andranamn).
Kram, Leva