Hur får man det att fungera?

Problemet verkar vara att du inte blir delaktig i deras plötsliga umgänge! Du får inte vara med och bestämma, när det passar att träffas, eller vara med och bygga upp en relation!! Hur är eran kommunikation i vanliga fall??

Han har alltid haft svårt att prata djupare men jag brukar kunna få honom att öppna sig lite efter ett tag men då har man kunnat ta honom lite då och då och tillslut fått till det. Vi är ju bägge över 40 vilket också kan vara en orsak till att det är svårt att ställa om.

Men kommunikationen är grunden till ett fungerande förhållande! Så länge man inte har så stora problem, kan det funka, men så fort det inte går på räls, blir det svårt!
Kan du inte säga hur du känner det?? Att du vill få bli delaktig i vad som händer??

Jag försöker men just nu tar han det som om jag försöker förstöra deras försök att hitta tillbaks till varandra vilket slutar i att han blir sur istället, sedan efter två tre gånger så brukar jag ha lyckats banka in vad det igentligen är jag menar. Han är en person som går in 200% i allt han gör och glömmer ofta bort resten då. Detta är ju något som jag vet om och har lärt mig handskas med i vanliga fall men nu är det för mycket eftersom jag hela tiden måste smyga med det eftersom jag inte vill att dottern ska behöva höra eller märka något för det är ju inte hennes fel. Allt skulle nog ha varit lättare om hon hade varit med från början istället för att komma in 9 år senare.

Du får fortsätta diskutera med honom att du vill bli delaktig i deras relation, för att eran ska överleva!

Vågar man ta upp det lite med dottern? Hon är ju 16 år så det är en känslig tid och hon har inte haft det lätt. Jag vill ju inte på något sätt att hon ska känna sig ovälkommen men samtidigt måste jag få känna mig välkommen i mitt eget hem.

är det riskabelt?

Jag skulle inte ta upp det med henne som ett problem, men kanske hitta nåt sätt att försöka närma dig henne!! Har ni något gemensamt intresse??

Innan de här två veckorna hade jag träffat henne 3 gånger och då har det alltid varit något vi gjort så jag har inte fått den kontakten med henne så att jag vet vad hon igentligen tycker om, allt är trevande.

Igår hjälpte jag henne att färga håret och när vi var klara så säger jag åt henne vad fin du blev, då mummlar hon bara något och går därifrån.

En kväll hade jag datorn hos mig i soffan, och så vänder hon sig till sin pappa och frågar, får jag ta din dator? Han satt med ryggen till så han såg inte och sa ja. Då kastar hon sig över datorn och säger -Jag fick faktiskt lov av pappa! Jag satt som en fågelholk och fick bara ur mig ett mumlande svar.

Mitt råd är att sätta gränser, både direkt till dottern och gemensamt med din man. Det är jobbigt men är nödvändigt om man ska kunna få ihop sin nyfamilj så att alla mår någorlunda bra. Det är inte acceptabelt att din man ignorerar dig när dottern är hos er.

Det där med datorn. Det är ju självklart att dottern inte skulle få ta den när du redan höll på med den. Du kunde ha sagt något om att "Ja, din pappa sa ja men han var inte medveten om att den redan var upptagen av mig. När jag är klar kan du få låna den." Tonåringar testar ofta gränser och det är viktigt att inte låta sig bli överkörd. Hon kör över dig därför att hon kan köra över dig. Tror dottern kommer att respektera dig mer om du står upp för din person.

Och jag tycker inte att du ska ta upp det in sin helhet med dottern - det är din man och du som behöver reda ut hur ni ska få till livet när det blivit förändrat genom att ni fått ett barn i huset. Det är ni två som är vuxna.

Nej jag skulle aldrig ta upp det i sin helhet, aldrig att jag skulle få henne att känna skuld eller liknande, utan snarare lite hur jag känner det (bara allmänt att det även påverkar mig) Hon ska aldrig få känna det som om hon ställer till det mellan oss på något vis, hon är helt oskyldig i det här.

Det var därför jag vikte ut mitt liv här för att få goda råd innan jag gör något helt galet. Jag känner mig helt lost och det är väll svartsjuka som spelar i bakgrunden antar jag men jag har ingen aning om hur jag ska handskas med situationen. Så ni här som har så mycket erfarenhet både av egna och andras barn får gärna berätta hur ni gjorde och gärna hur ni tycker att jag ska göra.

Ska försöka sätta gränser men jag blev bara så paff och det är väll för att man inte är van.