Kanske ska byta bil och det är några som är ute och provkör just nu. Fattar inte varför jag ska fästa mig så i de bilar vi har. Känns nästan som att göra sig av med en familjemedlem. Försöker tänka att det är ju bara en pryl, men den var så himla bra, och så fin. Kändes som en riktigt lyxig bil
vårad dotter har gråtit i 2 dagar när vi har bytt bil värst var nog när vi bytte våran fina BMW shit så lessen
man borde ju inte känna så över en pryl
nä men man fäster sig vid det mesta även om det känns märkligt kan själv sakna just bmw:n
Alla gånger jag har sålt bil har jag sålt till någon i min släkt.... Känns skönt att ha bilen kvar i närheten 
Båda gångerna jag sålt mina hojjar har jag varit tårögd när de försvunnit horisonten, när den senaste såldes var även min fru tårögd...
Nu är jag på väg att sälja bilen och det känns också vemodigt...
Haha, visst är det löjligt? Jag var jättesorgsen när vi hämtade Saabian och lämnade Fritz (förra bilen, en Opel) hos bilhandlaren. Han såg så ... övergiven ut.
Det var lite sorgset att kolla nuvarande ägare på min första bil också, och upptäcka att den var skrotad 
Jag grät också en tår när jag körde min Saab 9-5 Aero till dess nya ägare . Han var jättetrevlig och tar förhoppningsvis väl hand om min älskling 
Alla bilar jag har sålt har varit skönt att bli av med. Har alltid sålt dem pga att jag vill byta till något bättre/roligare eller att jag inte orkar reparera den. Inte för att jag måste.