För två månader sedan lite drygt lämnade min sambo mig. Så nu står jag här. 23 år med tre barn och två olika pappor. Det var inte såhär livet skulle bli. Kommer jag alltid vara ensam?? Nu väntar vårdnadstvist i ingsrätten.
Finns det någon här som kan ge mig lite stöd i denna kris? någon som är i liknande situation eller har varit. Vilken ålder ni har spelar ingen roll. Hur klarar man sig igenom allt detta?
Kram
Du kommer hitta någon som kommer älska både dig & dina barn.
Det kan jag lova 
Jag blev ensamstående med 2 barn när jag var 26 år, men jag träffade en kille & nu har vi varit ihop i 8 år & har fått vårat första gemensamma barn
Nu blev det ju ingen vårdnadstvist så , men att bli ensamstående är ju aldrig roligt.
Har du inga vänner eller vän som du kan prata med? Eller mamma, pappa?
Jag tror det är viktigt att du har någon att prata med.
Jag håller tummarna för er. Lycka till.
Tack för att du svarade! Det kanske finns hopp för mig med :)
Ingen av mina vänner har barn utan de är fullt upptagna med sitt. Ded hinner komma hit i 20 min någon gång då och då. Mina föräldrar har jag ingen bra kontakt med.Jag önskar bara att jag kunde få tillbaka mitt självförtroende och våga tro att allt kommer lösa sig.
Jag har full förståelse för att du har det skitjobbigt och att det inte var så här du tänkt dig. Samtidigt är det ju många äldre som hamnar i samma sits också, för man kan ju aldrig veta innan hur ett förhållande kommer att hålla.
Mitt enda råd just nu är att ni ska försöka undvika en vådnadstvist så länge det bara går!
Jag var kanske lite otydlig. Menade inte att ditt problem är mindre bara för att samma sak drabbar äldre utan snarare att du inte ska klandra dig själv! Det kan hända oss alla och det är faktiskt ingen som "går säkert".
Vårdnadstvist kommer det bli pga att mi sambo misshandlat mitt andra barn...
Klart det finns hopp för dig också.
Som sagt, håller tummarna att allt kommer gå bra.
Åh, jag känner så väl igen det du beskriver.
Är 19 år, har två barn och ska nu skiljas.
Det känns som att alla hånskrattar, att det är såhär det går om man är "dum" nog att få barn vid 17 och gifta sig vid 18 års ålder.
Men jag måste göra det här, för min och mina barns bästa.
Pappan tar inte sitt ansvar och anser sig inte ha "lekt klart".
Jag är så besviken och rädd.
Hur sjutton ska man få livet att fungera?
Jag hoppas allt går bra för dig och dina barn.
/nanna