*Har varit bulimiker i tio år.

Hittade din text av en slump. Vill bara tala om att du inte är ensam. Det vet du atagligen redan, jag tror att vi är långt lfer än vad samhället anar som befinner sig i vår situation. För att göra en kort förklaring av hur det ser ut för mig så kan jag säga att allt började för ca 12 år sedan. Då med en enkel och snabb viktnedgång under en sommar. 13 kg på 8 v och alla gav mig så mycket komplimanger. Ingen anade att jag kräktes. Sedan dess kan jag säga att jag använt mig av den "metoden" för att reglera och gå ner i vkt. Samtidigt som det är själva äta massor grejen också. Har de senaste 4 åren varit ganska ok, det går i perioder. Eftersom jag under de senaste åren fått ett barn och nu är gravid så har jag skött mig ganska bra. Har även jag talat om för sambo & vänner/familj hur det var förut men ingen anar att det finns kvar hos mig. Sköter maten relativt bra under graviditen men det händer att det kommer dagar då jag äter och kräks. Övervikt har jag & det mår jag uselt över. Att sedan gå upp i vikt som jag gör nu sätter sig på psyket väldigt.

Jag tror och har inga förhoppningar om att helt komma ifrån detta. Känns som om varje gång jag tror mig själv kunna hålla mig ifrån det så trillar jag dit igen.

Har aldrig talat med någon anna som är med om samma sak. Kanske svarar du, kanske inte. Hur som helt, hoppas att du trots detta ändå mår bra nu när jag skriver detta.

Vad skönt att höra från en med samma problem. Mitt missbruk började som ditt. Jag gick ner 10-15kg under ett sommarlov. Hade varit utomlands och kom tillbaka till ny klass, smal och "snygg". Fick massor av credit. Så fort jag kände att jag gick upp, kom jag in i en ny period av äta-kräkas.

Tror inte heller att jag någonsin kommer att bli helt friskt det är ett missbruk, ett missbruk som man måste behärska. Det går inte att sluta äta.

Känns jobbigt nu när jag är inne i en "aktiv" period. Men jag vet att de går över lika fort som de kommer.

Funderar ibland att öppna mig för mina närmsta vänner, men är rädd för att de ska prata sinsemellan och att jag ska bli ett svart får.

När mina föräldrar upptäckte att jag hade bulimi blev min mamma mest orolig för att jag inte skulle kunna få barn. Något jag själv då inte tänkte på. Nu har den tanken kommit ifatt. Vi har börjat prata om barn och ska antagligen sätta igång till hösten. hoppas för allt i världen att jag inte har förstört mina chanser att bli mamma!

Här har ni en till. Har haft ätsötningar i 9 år. Började med en viktnedgång på 30 kg. Hade först bara anorexi som sedan övergick i bulimi. Har perioder då jag mår riktigt bra och perioder då jag mår sämre. Är numera normalviktig men har börjat öka lite i vikt vilket gör mig orolig. Kräktes idag.... Min man vet om det, även att jag kräks ibland. Han är mitt största stöd i detta. Mitt allt! Mina vänner och min familj vet att jag haft problem men inte att en del av dem fortfarande finns kvar. Det är dock bättre nu. Kräks kanske i genomsnitt en gång i månaden vilket är en klar förbättring från flera gånger per dag.
Hoppas att vi kanske kan stötta varandra här, byta erfarenheter, hjälpas åt.
Kramar

Hej!
Jag har också problem medmaten....typ bulimi utan kräkningar....(eller vad man nu kan kalla det.....)Du får gärna kontakta mig "privat" om du vill.Har du msn?Messa mig i inboxen så hör jag av mig!KRAMAR

Har de senaste åren varit helt öppen med vad jag håller på med. Berättar att jag spyr och har på så sätt själv tvingats tänka vad jag gör. Skäms inte över att jag spyr, det är mitt sätt att hantera problem. När jag mår dåligt spyr jag och det får mig ofta att känna mig bättre för jag blir så trött att jag inte orkar tänka så mycket på annat.

Det är omöjligt att säga till någon annan vad de skall göra men mitt råd är ändå att berätta för pojkvännen Din vad Du gör. De perioder när Du spyr men inte vill kan Du ju då ringa upp honom eller be honom att hålla Dig sällskap efter maten så att Du inte har samma möjlighet att gå och spy. Tror på ärlighet.

Hoppas Du snart kommer in i en okay period igen.

Hej igen. Det verkar som om det är väldigt lika det vi gått/går igenom. Tror inte att du ska oroa dog över det om du kan bli gravid eller inte. Ta det sen när ni ska börja bebisverkstaden istället. Om det nu skulle ta lite tid för dig att bli gravid kan det bero på så många andra saker än att du har detta missbruk. Själv vet jag att jag är VÄLDIGT fertil trots alla år som jag missskött maten. För min del har det i perioder varit så illa att det enda jag gjorde var att äta-kräkas-träna. Kan inte få saker och ting som berör min kropp att fungera på en normal nivå. Börjar jag träna så blir det hysteriskt och jag missökter det ( minst ett par pass/dag alla dagar/veckan är då vanligt)

Nu är jag överviktigt igen, höggravid och tänker en massa på hur jag ska bli av med övervikten så fort bebisen kommit. Vill ta tag i det och vill göra det på ett friskt sätt. Men det visar sig hur det går.

Jag har som sagt berättat för min omgivning men inte hela sanningen. De vet inte hur illa det var, de vet inte hur mina tankar kring detta går och de vet inte att det händer då och då att jag faller tillbaka.
Det är ju lätt att ge dig rådet att tala om men jag vet hur svårt det är. Gällande din sambo så tror jag ändå att du mår bättre om du delar med dig i alla fall lite av det du går igenom. Tala om att du mår dåligt över din mathållning, att du är rädd att du missköter det. Du behöver inte tala om de kvällar som du äter-kräks-äter-kräks...
Det kanske gör att du allt eftersom kan släppa in honom mer och mer i din värld och dina funderingar. Det behövs inte göras på en gång. Lite åt gången...värt att prova kanske?

Hejsan tjejer!!

Jag har val inte direkt nagra atstorningar, men som kvinna sa vet man ju hur det ar att ha en konstig kroppsuppfattning och sjalvbild!!! Dessutom sa ar manga av mina kompisar lidande i samma situationer som ni har.

Maste bara saga att som kompis sa har jag alltid vetat och fattat att min vanner inte matt bra, men det har alltid varit sa kampigt att prata med dem om det. Jag har forsokt pa sa manga olika satt och de nekar alltid. Nar det val har blivit sa daligt att de inte lagnre kan neka sa forsvinner de fran jorden liksom. Vad skall man som van gora da??

Jag vet inte hur langt jag kan pusha dem, sa jag skulle jattegarna vilja veta vad ni skulle vilja att era vanner gjorde for er om ni pratade med dem om hur ni mar!!

Som kompis sa vill jag aven rada er att ni skall tala med era vanner. Vi vet alla hur det ar att ma daligt och det ar bra att dela med sig. Hur manga av er pratar med psykolog/nutrionist, (lesten men jag vet inte vad de heter pa svenska!!)? Det kan vara jattenyttigt att gora det, inte bara for eran skull, utan aven for era barns. Barn lar sig att ata och hur man skall forhalla sig till mat och sig sjalv av sina foraldrar, (alla mina kompisar som mar daligts morsor har varit obsessed vid bantning och mat sa lange de kan minnas t.ex.), sa att kunna avbryta den cykeln ar ett jattesteg for er och er familj.

Lycka till, hoppas ni mar battre snart. Prata, prata, prata.

Jag är inte bullimiker, men jag har haft ätstörningar i 11 år nu. Till och från, ibland värre, ibland helt bra. Jag har svårigheter med att äta...kan inte förklara min ätstörning riktigt, är varken anorexi eller bullimi. Vet hur jobbigt det är, för min del började allt när jag fick reda på att min pappa var sjuk. Var väll mitt sätt att reagera. Hamnade på sjukhus och så vidare. Mår ganska bra idag, men de hänger alltid med mig endå, och finns alltid i mina tankar.

Hej alla ni.
Jag blir så ledsen när jag läser om all bantning som är idag, idioti-bantning på så många tusen dumma sätt. Det är ju så mycket på TV om hur man ska göra så jag kan inte förstå att alla fortsätter på det destruktiva sättet endå.
Jag har haft aneroxi när jag gick i gymnasiet, och sen övergick det till bullimi. Efter den värsta tiden så blev det ganska lugnt med lite kräkningar ibland bara om jag ätit för mycket. Sen så slutatde jag med det. Jag vet att det tog nog en ....bra många år..? men i alla fall så är det såhär: nu äter jag nyttig mat, jag äter när jag är hungrig, jag äter onyttigt ibland i måttliga mängder, jag tränar och jag är smalare nu än innan jag fick barn, smalare än när jag bantade jämt.
Det är för att min kropp vet att den får mat och får behålla den när den behöver och kan göra av med fett i normal förbränning. Den behöver inte spara allt i rädsla att aldrig mer få mat.
Jag mår bra och bryr mig om viktigare saker.
Vill inte vara dum emot er alla men jag önskar ni kunde försöka förstå att det är jätteskadligt för kroppen att kräkas och banta. Allt tar skada. Tarmarna slutar fungera som de ska.
Ta hand om er själva, ingen annan gör det åt er!!!!!!!!!!

Jag har varit bulimiker i typ 20 år, i perioder har jag kräkts i andra bara överätit. Jag är kraftigt överviktig pga detta. Fick behandling för det för ca 5 år sedan och det hjälpte periodvis. Fast någon normal relation till mat lär jag nog aldrig få. Jag tänker på mat, hur jag ska få tag i onyttig mat, osv. hela dagarna. Nu när jag är mammaledig och hemma själv mycket är det sjuka matbeteendet allt lättare att hamna i. För mig är ätandet ett sätt att lindra ångest, deppression och stress, med ibland blir ångesten av ätandet så stort att jag måste kräkas upp det. Min sambo vet om detta och ibland berättar jag för honom när jag kräkts för att få stopp på det. Men oftast så smyger jag och håller det hemligt för jag skäms så för hur sjuk jag är!

vill vara anonym eftersom jag inte vill att folk ska veta vem jag är har också dragits med att varit bullimiker har nu varit frisk i 2 år men när det var som värst vräkte jag i mig mat tills jag började känna mig jätte illamående sen sprang jag in på toaletten och så fortsatte det.under denna tid åt jag inte vanlig mat utan bara snabbmat godis kakor och chips kunde inte äta nyttig mat utan var ute efter allt fett och söt.hade hemliga gömmor med onyttigheter lite överallt.blev svårare med det när jag flyttade ihop med min kille han upptäkte det och ställde ultimatum han hjälpte mig enormt första tiden var jätte jobbig.
men nu har jag som sagt varit frisk i 2 år

hej!

jag vet hur det känns med ätstörningar. hade anorexi som övergick till bulimi under en sex års period. det var en min pojkvän som hjälpte mig. vi hittade på grejer som fick mig att glömma maten. ni vet hur det är att vara nykär och bara glömma allt omkring sig, så var det då. jag började gå upp i vikt och det tog slut med killen. jag trodde det berodde på att jag blev fet och böjade banta.

under fyra år spydde jag. mina föräldrar visste också skrek på mig hela tiden och vaktade mig som hökar. jag insåg att jag gjorde min kropp illa vid ett tandläkarbesök då man tyckte jag hade så nötta tänder. jag höll på skämmas ögonen ur mig. det blev min vändpunkt.

TS, jag tycker du ska öppna dig för dina vänner. du känner dem bäst och kanske vet hur de reagerar. min vänner tyckte jag var jobbig, men de stöttade mig på olika sätt för att komma ur det. man känner sig så ensam och då man verkligen vill ha hjälp så får man den från de mest oväntade håll. Strykekramar till alla kämpande!!

Har oxå haft ätstörningar. Du måste berätta för din pojkvän så han kan hjälpa dig!! sök hjälp o var inte ensam. BESTÄM DIG för jobbet måste du göra själv. Men den här sjukdomen blir ens bästa vän trots att hon leder en in i döden eller i" bästa fall bara" en försörd kropp Slösa inte din energi o dig själv på det hä du är värd bättre, men varje dag är en kamp, först när jag blev gravid kunde jag släppa taget om tankarna men innan dess hade jag ändå bestämt mig att låta det stanna vi tankar, klarade det men det är yungt o gick inte som en dans... Bor du i stockholm tycker jag att du ska vända dig till Serafen stockholms center för ätstörningar!!! tel:08 672 44 00

Känns skönt med allas stöd. Tack.
Berättade för min sambo igår kväll. Han blev väldigt orolig och undrade hur vi kunde lösa det här. Han ska se om han kan sluta med kvälls- och nattpass för att stötta och hjälpa mig när det är svårt. Självklart tyckte han att jag ska söka hjälp, vilket jag själv har tänkt på massor av gånger, men skammen gör att jag inte gör det. Har varit dum och trott att "det här klarar jag själv". Han trodde att jag inte kräktes längre. Blev jätte förvånad när jag berättade att så är fallet. Han har inte märkt något! Efter 10 år är man rätt bra på att dölja sitt missbruk. Han sa saker som: Men du som verkar så lycklig. ...är så duktig,...framgångsrik osv. Men det är väl så det är; en duktig flickas missbruk och hemlighet. Senare på kvällen grät han, för han tyckte så otroligt synd om mig. Kände då, liksom många gånger förr, att det här absolut måste sluta. Vill inte förstöra ytterligare år i mitt liv genom att stundvis vara helt obsessed av mat. Har också tänkt på hur min syn på mat kommer att påverka våra eventuella barn.
Nu ska jag ta mig i kragen och söka hjälp. Och denna gången ska jag det.
Känner mig dum som låtit det gå så här lång tid utan att ha försökt få hjälp. Men nu när jag har öppnat mig för min sambo behöver jag inte dölja telefonsamtal/besök hos rådgivare och psykolog. Har ju lovat honom att söka hjälp. Ska bli skönt att komma ur missbruket. Men jag inser att jag aldrig kommer bli helt frisk. För jag har inte hört eller läst om någon som blivit det. En gång bulimiker alltid bulimiker sägs det ju.
Jag ska kämpa mig igenom det här. Min sambo är ett otroligt stöd. Bättre vän (eller pojkvän för den delen) finns inte. Ska redan nu kolla upp vilka hjälp möjligheter det finns i min stad för att ringa imorgon bitti. Så det så!

Jag har haft bulimi i 15 år och kräks dagligen, har fått hjärtproblem ibland nu vilket gör mig lite rädd pga att hjärtat kan stanna pga av den obalans av elektrolyter som uppstår i kroppen då man kräks.

Berättade denna veckan för min sambo om min bulimi, skönt att äntligen få berätta för någon efter 15 år , har nu även sökt hjälp. Han tog det bra och är orolig.

Vill nu bli frisk, 15 års bulimi räcker, vill inte skaffa barn för än jag är frisk, vill inte att mitt barn skall växa upp med bilden av en mamma som står lutad över toalettstolen. Även rädd för de risker jag utsätter barnet för i magen om kräks under graviditeten pga av min bulimi.

Samtidigt vill jag få ett normalt förhållande till min kropp, kunna äta utan att få ångest.
Vet att det kommer bli mycket kämpigt att övervinna min bulimi, men jag är nu beredd att kämpa för att bli frisk.

Vad bra att du berättade för din sambo. Det gör mig jätteglad! I mitt fall när jag fick hjälp så¨hjälpte en kompis mig att ringa och förklara (när jag satt bredvid) och sen följde hon med mig första gången till anorexi och bulimi mottagningen. Jag är än i dag oerhört tacksam för det att hon hjälpt mig, en riktig guldkompis. Och du har en riktig guldkille !

Kolla denhär sidan, där finns några telefonnummer:
www.abkontakt.se/index.php

Ring din vårcentral eller till landstinget annars så hjälper dom dig rätt

Lycka till!

En dryg månad har gått och det går jätte bra!
Min sambo är ett otroligt stöd. Har fått återfall en gång när jag var själv hemma en kväll.
Tack vare att min sambo vet om det känner jag en slags ansvar gentemot honom. Han ringer ofta när jag är själv och undrar hur det går. Skönt med stöttning!

Har köpt en självhjälpsbok, "Sluta hetsäta". Vänder sig kanske mer till dem som kräks upp allt och inte får i sig några måltider. (Mitt problem de senaste åren har enbart rört middag/kvällssnack. Frulle och lunch har jag behållt och inte överätit.) Men det är bra med en bok att vända sig till, det räcker med att den ligger där så känner jag mig hjälpt!

Tack för allas svar och stöd.

Bra. Håll nu fast vid vad du kan, och lär dig mer. Om några år har du kanske samma uppfattning om detta som mig och blir lika ledsen som mig över hur dumma många är. ( Jag skrev tidigare ett svar). Kram och lycka till!