Hatar mig själv, allt känns skit, orkar snart inte mer

Pratar du med någon om detta? Låter som du skulle behöva spy ur dig lite galla.. FÖrstår att det måste vara jätte tufft att ha det som du har det.
Jag har själv mått rikigt dåligt under perioder av mitt liv när allt känns svart. Men tillslut så vänder det, det gäller bara att orka härda ut allt det mörka.. SKickar lite styrkekramar och hoppas att din morgondag lyser lite klarare!

Du är INTE värdelös. Tänk istället så här vad vill jag arbeta med? Hur gör jag för att kunna göra det? Vilken utbildning behövs. Gå den utbildningen. Om du behöver läsa upp betyg gör det. Det är tyvärr så att inget blir bättre över att man tycker synd om sig själv. Det är bara att bita ihop och att försöka nå det mål du har satt upp.

En annan sak som du bör göra är att låta de som känner dig skriva upp alla positiva egenskaper du har. Läs dem och ta åt dig vad som står. De känner dig. Försök se positivt på tillvaron. De små glädjeämnen som finns måste du ta vara på. Det kan vara allt från att du faktiskt lever, att solen skiner eller att du fått iväg en ansökan till ett jobb.

Visst är det trist att förlora ett barn i magen. Jag förstår att det är en stor ofattbar sorg. Ge inte upp. Nu vet du att du kan bli gravid och att fler chanser finns.

Ta en promenad i skogen, läs en bra bok, sök studiecirklar så att du kommer ut och träffar folk. Försök få till en förändring i ditt livsmönster. Le mot folk du möter så lovar jag att du blir gladare. Jag hoppas att du inser att just du är värdefull det är bara det att arbetsgivare mest går efter meriter än den verkliga personen bakom ansökan till jobb. Ge inte upp någon gång är det din tur.

Skulle gärna vilja ta busskort, men har inte råd..har skuld hos kf (dock en liten på 2000) men ändå, det gör väl att jag inte kan ta studielån och plugga iheller..vet inte riktigt vad jag vill jobba med. Men buss verkar kul, älskar köra! Men hur får man råd när man inte ens kan spara nu? Och AF har inte kvar den utbildningen iheller tyvärr. Allt känns så motigt
nu..saknar mitt barn, saknar mitt gamla liv med jobb ocj trygghet. Ska jag aldrig få bli lycklig?

Är du arbetslös så tala om för arbetsförmedlingen att du vill ta busskörkort. De betalar många utbildningar så hör efter om du kan få gå en. Kanske finns inte just den hos dem men kanske något liknande. Huvudsaken är att du får behörighet att köra buss. Säg också till att du gärna skulle vilja ha praktik hos en busschaufför så att du ser hur deras vardag ser ut. Visst är det svårt att spara när det är omöjligt. Kanske finns det något du har som du inte behöver som du kan sälja på blocket/tradera eller på loppis? Många bäckar små. Om inte annat så känns det bra att kunna minska på skulden till KF. Lycka till.

T x 3: Tack för du är så gullig! Det värmer. Men jag har frågat AF om bussutb. flera gånger men det är nej därifrån, jag måste bekosta busskort själv. Och det är dyrt..skulle kunna tänka mig jobba på posten, köra budbil vad som helst. Men här finns dåligt med jobb och sambon vill inte flytta, han har fast jobb här. Tack vare han vi klarar oss. Men jag känner mig mer och mer värdelös, sorgen efter barnet är också stor. "Alla" runtomkring mig har jobb och verkar se på en med sura blickar bara för att jag "ligger på soffan och käkar praliner" typ...men så är det inte.

Men ju mer tiden går och ju fler nej man får från jobb man söker, ju mer deprimerad blir jag. Och jag kan inte släppa tanken på att jag aldrig ska få bli lycklig igen..så jobbigt.

Kom på en till sak hur ser dina ansökan om jobb ut? Detta tycker jag att du ska ha med: ett foto på dig själv, en positiv beskrivning av dig själv som person och familjesituation, dina intressen, dina meriter både på papper och personer de kan ringa och intyga vilken toppentjej du verkligen är. Det ska stå med vilken typ av körkort du har och om du har tillgång till bil. Skriv lön enligt överenskommelse så kan du inte missa något jobb pga dina löneanspråk. Vill du ha någon att bolla ideer med så inboxa mig.

Har inga meriter..jag har bara haft ett enda fast jobb i mitt liv, resten har varit praktiker och timanställning. Inte mycket att komma med, ser så fjuttigt ut på mit cv. Just nu har jag så mycket sorg i mig så jag orkar knappt tänka klart...jag önskar man bara kunde ringa något företag och fråga om man fick jobb där, också skulle dom sagt ja direkt! Det hade varit nåt det . Men så lätt är det ju inte...och när man inte jobbat på länge vad säger man då? Känns så dumt..hoppas ju såklart att det löser sig. Det viktigaste är för mig att få känna glädje igen, lyckas med något i livet..

Praktikplatser är också meriter även när du är timanställd. Ryck upp dig. Sluta tyck synd om dig och gör något åt din situation. Då får du känna glädje. Hårda ord men jag menar inte att vara elak utan bara att du måste kämpa för att lyckas. Alla har vi motgångar och allt ibland känns allt nattsvart. Det är då vi måste fokusera på det positiva och visa oss själva och alla andra att vi faktiskt kan bara vi vill!!!!

Jag förstår vad du menar, jag försöker. Jag söker ju jobb varje dag men får inget..då är det lätt att tappa allt. Speciellt när man tror att man inte duger..känns ju mer jobbigt också när man varit borta så länge från arbetsmarknaden. Men visst, det är lätt att säga ryck upp dig till en annan...och jag förstår vad du menar, men det är bannemig svårt..men jag kommer fortsätta kämpa, för jag vill ju ha glädje i mitt liv.

Förstår hur du mår och känner.
Har själv haft depressioner i livet.
Du kommer ta dig ur det med rätt hjälp.
Fortsätt att gå i terapi men börja även att medicinera.
Det är mitt råd.
Enbart terapi kommer nog inte hjälpa då du verkar vara rätt så långt gången i din depression.
Jag beklagar verkligen sorgen och förlusten av ert barn.
Lovar att det kommer bli bättre med tiden, och du kommer må bättre med medicinering, du orkar mer, får mer krafter att klara av allt som känns jobbigt. Du kommer säkert få ett jobb så småningom
*tänker på dig*

Det är lätt att säga jag vet. Jag försöker själv vara positiv trots alla motgångar och det fungerar sådär. Det går iaf bättre när jag försöker ta tillvara det positiva i livet vilket iaf är så mycket fast man ibland glömmer bort det och tar allt för givet. (Mina motgångar som jag skriver om är att många nära är mycket svårt sjuka.)

T x 3: Jag förstår dig precis, det där med motgångar alltså. Men just nu är det svårt för mig att se något positivt överhuvudtaget. Ibland känns det som att ett jobb är det enda som hjälper mig, fast jag vet att det inte är så. Jag vill kunna glädjas åt solen, fågelkvitter, alla små ting i vardagen som jag känt glädje av innan..jag vill så mycket men har så svårt för att "göra något åt det" pga att jag inte vet hur jag ska göra. Och såklart en del hindrar mig för ekonomin för tillfället. Vi klarar oss men jag har inte råd att tex ta busskort som jag så gärna vill..skulle vilja bli väktare eller trafiklärare också, men mitt dåliga självförtroende hindrar mig och jag vill absolut inte det. Men viljan har jag, det är rädslan jag vill ha bort, och gärna en rejäl spark i baken som kan hjälpa mig framåt. Känner att jag skulle behöva en "coach" som kan pusha mig, hjälpa mig osv.

Men framförallt vill jag få tillbaka tron på livet, jag vill se en mening med livet igen, ha kul, känna mig behövd. Jag vill hålla ett levande barn i min famn, jag vill finna ro.

Gosetussen: Jag har haft medecin innan, men läkaren vill helst att jag klarar mig utan. Har sömntabletter att ta vid behov, för jag har svårt med sömnen nu. Äter rosenrot varje dag, och unnar mig en mörk chokladbit varje dag med, sägs ju vara bra för sinnet..försöker vara ute mycket i skogen, men sorgen och rädslan att inte få bli lycklig igen skrämmer mig..