Hatar mig själv, allt känns skit, orkar snart inte mer

Skulle gärna vilja ta busskort, men har inte råd..har skuld hos kf (dock en liten på 2000) men ändå, det gör väl att jag inte kan ta studielån och plugga iheller..vet inte riktigt vad jag vill jobba med. Men buss verkar kul, älskar köra! Men hur får man råd när man inte ens kan spara nu? Och AF har inte kvar den utbildningen iheller tyvärr. Allt känns så motigt
nu..saknar mitt barn, saknar mitt gamla liv med jobb ocj trygghet. Ska jag aldrig få bli lycklig?

T x 3: Tack för du är så gullig! Det värmer. Men jag har frågat AF om bussutb. flera gånger men det är nej därifrån, jag måste bekosta busskort själv. Och det är dyrt..skulle kunna tänka mig jobba på posten, köra budbil vad som helst. Men här finns dåligt med jobb och sambon vill inte flytta, han har fast jobb här. Tack vare han vi klarar oss. Men jag känner mig mer och mer värdelös, sorgen efter barnet är också stor. "Alla" runtomkring mig har jobb och verkar se på en med sura blickar bara för att jag "ligger på soffan och käkar praliner" typ...men så är det inte.

Men ju mer tiden går och ju fler nej man får från jobb man söker, ju mer deprimerad blir jag. Och jag kan inte släppa tanken på att jag aldrig ska få bli lycklig igen..så jobbigt.

Har inga meriter..jag har bara haft ett enda fast jobb i mitt liv, resten har varit praktiker och timanställning. Inte mycket att komma med, ser så fjuttigt ut på mit cv. Just nu har jag så mycket sorg i mig så jag orkar knappt tänka klart...jag önskar man bara kunde ringa något företag och fråga om man fick jobb där, också skulle dom sagt ja direkt! Det hade varit nåt det . Men så lätt är det ju inte...och när man inte jobbat på länge vad säger man då? Känns så dumt..hoppas ju såklart att det löser sig. Det viktigaste är för mig att få känna glädje igen, lyckas med något i livet..

Jag förstår vad du menar, jag försöker. Jag söker ju jobb varje dag men får inget..då är det lätt att tappa allt. Speciellt när man tror att man inte duger..känns ju mer jobbigt också när man varit borta så länge från arbetsmarknaden. Men visst, det är lätt att säga ryck upp dig till en annan...och jag förstår vad du menar, men det är bannemig svårt..men jag kommer fortsätta kämpa, för jag vill ju ha glädje i mitt liv.

T x 3: Jag förstår dig precis, det där med motgångar alltså. Men just nu är det svårt för mig att se något positivt överhuvudtaget. Ibland känns det som att ett jobb är det enda som hjälper mig, fast jag vet att det inte är så. Jag vill kunna glädjas åt solen, fågelkvitter, alla små ting i vardagen som jag känt glädje av innan..jag vill så mycket men har så svårt för att "göra något åt det" pga att jag inte vet hur jag ska göra. Och såklart en del hindrar mig för ekonomin för tillfället. Vi klarar oss men jag har inte råd att tex ta busskort som jag så gärna vill..skulle vilja bli väktare eller trafiklärare också, men mitt dåliga självförtroende hindrar mig och jag vill absolut inte det. Men viljan har jag, det är rädslan jag vill ha bort, och gärna en rejäl spark i baken som kan hjälpa mig framåt. Känner att jag skulle behöva en "coach" som kan pusha mig, hjälpa mig osv.

Men framförallt vill jag få tillbaka tron på livet, jag vill se en mening med livet igen, ha kul, känna mig behövd. Jag vill hålla ett levande barn i min famn, jag vill finna ro.

Gosetussen: Jag har haft medecin innan, men läkaren vill helst att jag klarar mig utan. Har sömntabletter att ta vid behov, för jag har svårt med sömnen nu. Äter rosenrot varje dag, och unnar mig en mörk chokladbit varje dag med, sägs ju vara bra för sinnet..försöker vara ute mycket i skogen, men sorgen och rädslan att inte få bli lycklig igen skrämmer mig..