Inlägg från: FrkPalindrom |Visa alla inlägg
  • FrkPalindrom

    frågor om nazistsymboler

    Min man har en dotter som är 12. Dottern har en halvsyster(annan pappa) som är 20, flyttat hemifrån och bor med kille. 12åringen tycker om sin storasyster och de har tät kontakt. Men 20åringen har nazistsymboler på sig, hakors på väggen och hävdar stolt att hon "kämpar för Sverige". Alla som försöker argumentera emot är "dumma", "förintelsen har aldrig ägt rum" och blablabla.
    Min man har sagt till halvystern att hon väl får tycka vad hon vill då, men inte ge lillasyster nazistsymboler och ha dem på sig när de träffas.
    Storasystern skriker att han är grym som vill sära syskonen åt, eftersom storasystern inte kan ändra på vem hon är. Hon identifierar sig så hårt med symbolerna att det är helt otänkbart för henne att ta dem av sig. Det lillasyster hör är att pappa är dum som inte låter henne träffa sin älskade storasyster. Han har förklarat för 12åringen vad symbolerna står för många gånger, att det är symbolerna, inte storasyster han är emot. Men 12åringen kan inte förstå hur pappan kan påstå att storasyster står för så hemska saker. Mamman har kapitulerat totalt och börjat gå till FÖRSVAR FÖR symbolerna. Eftersom mamman tycker det är okej KAN 12åringen inte förstå vad som är fel med symbolerna och varför pappan måste bråka med storasystern sådär. Mamman håller med om att det är pappan som är den dumma.
    Vi fick rådet att ge 12åringen fakta genom en oberoende part, eftersom hon vägrar lyssna när det kommer från pappan. Pappan kontaktade skolan för att föreslå dem att ta upp ämnet. Han bjöd med mamman på mötet också. Han vill ju att de tillsammans hjälps åt att förhindra att 12åringen går ut i samhället med skeva värderingar som kan göra/utsätta henne för skada. Vem vill t.ex. anställa någon med nazistsymboler på sig liksom?
    Men nu har mamman sagt till 12åringen och 20åringen att pappan vill "förtala" dem inför skolan. 12åringen lär ju knappast vara mottaglig för informationen i skolan nu när hon vet varifrån initiativet kommer. Mamman kanske känner sig anklagad för att vara "en dålig mamma" när andra bara försöker hjälpa eller säga ifrån i hennes ställe. Pappan och mamman går i familjerådgivning för att förbättra samarbetet kring 12åriga dottern. Nu har mamman avbrutit allt samarbete med pappan. 12åringa dottern vägrar bo hemma hos pappan så länge som pappan "kränker henne" (d.v.s. försöker ha regler). Hon bor hellre hos mamman eftersom hon är för ung för att förstå konsekvenserna av det i framtiden än (storasyster umgås med pundare, saknar gymnasiekompetens och lever på soc). Pappan vill inte göra rättslig sak av det här eftersom 12 är en skör ålder då man behöver all ro man kan få. Dessutom måste ju en 12årings åsikt räknas.
    Så hur tycker ni pappan ska göra i den här situationen?
    Hur skulle ni ha gjort?
    Förbjuder han 12åringen att träffa storasyster när hon har symbolerna på sig så tolkar de det som att pappan är den som förstör deras kontakt.
    Låter han dem träffas men förklarar för 12åringen att han tycker symbolerna är fel kanske hon börjar normalisera dem och tolka det som om de är okej ändå...
    Har ni något annat tips?

  • Svar på tråden frågor om nazistsymboler
  • FrkPalindrom
    Svar på #1
    Tack för att du orkade läsa och peppa. Säkert växer 12åringen ifrån det här när hon blir äldre och förhoppningsvis kan se det här mer objektivt. Men det känns som en klen tröst om det orsakar lidande utefter vägen som kanske blir svåra att rätta till.
    Att "ta" dottern från mamman är ju första tanken. Men hon mår bäst och behöver båda sina föräldrar. Jag tror det kan vara berikande att ha föräldrar som tycker och gör olika. Men det funkar ju bara om de accepterar varandras olikheter och medlar i viktiga frågor. Inte när hon baktalar pappan inför barnen.
    Det allra bästa vore om alla runt 12åringen (föräldrar, skola) samarbetar så att 12åringen kunde uppleva någon slags stabilitet. Frågan är bara hur det ska gå till, utan att skapa världskrig och ÄNNU mer kaos för den stackars 12åringen.
  • FrkPalindrom

    ...mår bäst AV...och behöver båda sina föräldrar skulle det stå. Förstås.

  • FrkPalindrom
    Svar på #4
    Ja, visst är det viktigt att stå enade. Men jag har ändå en viss förståelse för att mamman gör såhär. Det kan göra skitont att erkänna inför sig själv, andra och allra mest sina barn att man brustit som förälder och faktiskt inte orkat visa och lära sina egna barn rätt och riktigt. Om hon skulle gå med på att medla med pappan, ta hjälp från skolan så KAN hon ju förlora sin roll som allsmäktig och tappa i status i sina barns ögon. Kanske är det vad hon är rädd för. Jag tror att en förälder som kan erkänna sina fel och brister snarare stiger i status. Men det är ju lätt att säga när man ser allt utifrån. I mina egna tvister med mina egna barn (inte av detta slag, lyckligtvis) kan jag minsann stå på mig av rent principiella skäl tills ögonvitorna blöder. För viker jag mig KANSKE de slutar lyssna på mig och jag tappar greppet som förälder totalt, tänker jag helt ologiskt. Jag önskar att hon kände stöd istället för anklagan. Men hur?
  • FrkPalindrom

    Ingen mer som har tankar, tips eller kanske befunnit sig i någon liknande situation?
    Kan väl inte vara sådär jätteovanligt att två föräldrar känner sig angripna och går i försvar gentemot varann istället för att samarbeta så att barn råkar hamna emellan...? Eller?

  • FrkPalindrom
    Svar på #8

    Emil Lindblad skrev 2008-08-02 00:28:02 följande:
    exit? javisst skattefuskande bidragskrävande missanpassade psykiskt handikapade folk är väl jättemysiga..förklara din åsikt för 12 åringen, troligen kommer denne mer att lyssna på sin syrra. dock kommer ni märka senare hurvida 12åringen väljer sitt umgänge.kanske kommer denne att vända spår och umgås med "nysvenskar" eller så kommer denne möjligen att starta en ny ns grupp på högstadiet
    Javisst kommer vi att märka senare om det går utför med 12åringen eller inte. Frågan är bara vad vi kan göra NU för att förbättra samarbetet med mamman, så att alla står enade omkring 12åringen så att inga katastrofer måste hända för att folk ska vakna. Jag ser tecken och anar oråd och tror det är bäst att ingripa innan det är för sent. Men hur? Så länge som de vuxna ger motstridiga signaler och fajtas mot varann blir det bara värre...
  • FrkPalindrom
    Svar på #10
    Renoveringsobjekt skrev 2008-08-02 14:15:42 följande:
    Mitt barn hade inte fått umgås med nazister oavsett om de var släkt eller ej.
    Nej, det vore ju det bästa om det GICK att förbjuda. Nu är det ju så att det här är en syster som i f s inte behöver få komma hem till pappan när dottern är hos honom. Men de träffas ju dagligen hemma hos mamman oavsett om pappan ger sitt samtycke eller inte. Mamman tycker ju som sagt inte alls att det är något fel med nazistsympatier.
Svar på tråden frågor om nazistsymboler