• Emeli

    Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

    Japp, våra barn från Colombia har kvar sina colombianska medborgarskap. När barnen blir myndiga får de själva bestämma om de vill avsäga sig det eller behålla det. Eftersom de är födda i ett annat land, där de också är medborgare är det väl ganska självklart att de räknas som invandrare. Tycker inte att det är något konstigt med det.

    För många år sedan var jag under en period bosatt i ett annat europeiskt land; mantalsskriven där men fortfarande svensk medborgare. Flyttade så småningom tillbaka till Sverige. Har ingen aning om jag därmed räknas som invandrare i statistiken. Tycker frågan är fullständigt ointressant.

    Min son upplever sig i vardagen som helt och hållet svensk, även om han tyckte att det var häftigt när han fick klart för sig att han har dubbelt medborgarskap. Han har aldrig visat något större intresse för Colombia. Han känner i dagsläget ingen längtan att åka dit, men det kan så klart ändras. Min dotter är däremot mycket intresserad av sitt ursprung. Hon umgås med tanken på att försöka söka sina rötter, men känner sig ännu inte riktigt mogen för att ta steget fullt ut. Hon upplever sig som svensk OCH sydamerikan. Det har hon gjort sedan hon var liten. Hon har varit noga med att lära sig spanska, och hon är väldigt stolt över sitt dubbla medborgarskap.

  • Emeli

    Umm Elias skrev 2008-08-10 00:05:44 följande:


    //... barnet ska ha rätt att lära sig sitt modersmål om de vill det. Nu har inte adopterade rätt till modersmålsundervisning i skolan vilket de borde ha.
    Du har fel, UmmElias. Enligt grundskoleförordningen kap.2 §§9-14 (= tvingande lag) har adopterade barn rätt till modersmålsundervisning, vilket vi har utnyttjat för ett av våra barn. Det andra barnet ville inte.

    Våra barn har kvar sina ursprungliga namn, som tilltalsnamn. Till jul blir det resa till ursprungslandet.
  • Emeli

    A pro på språk - det finns språkkurser för vuxna i de flesta språk som talas i våra barns ursprungsländer. Rekommenderas under den lååånga väntetiden. Ovärderligt att kunna en del när man kommer till landet, och för att sedan kunna stötta sitt barn, både under den första tiden och senare när barnet deltar i modersmålsundervisningen.

    Våra barns ursprungsspråk var ju spanska, och vi anmälde oss till en nybörjarkurs på studieförbund när vi anade att det skulle bli aktuellt med Colombia för vår del. Maken fick snart fullt upp med annat, men jag fortsatte, gick över till Komvux och läste så småningom spanska på universitetsnivå. Kanonroligt! Som språklärare fick jag dessutom ett helt nytt ämne att undervisa i.

    Fler och fler kurser startas i t.ex. kinesiska. Är lite sugen på att anmäla mig .

  • Emeli

    Esperando - du missförstod nog mig. Jag står inte i beredskap att adoptera från Kina (har adopterat klart) men tycker det skulle vara kul att ge mig i kast med ett nytt och helt annorlunda språk än de jag hittills har studerat. Har bara ett turistförhållande till Kina. Men tipset kvarstår till blivande adoptivföräldrar. Själv hade jag otrolig nytta av mina kunskaper i spanska när vi var i Colombia.

    Min brorson bodde nyligen ett år i Shanghai för att studera kinesiska. Han var ren nybörjare när han kom dit, men klarade efter ett år åtminstone vardagslivet. Det är han som har inspirerat mig.

  • Emeli

    Mina barn var bebisar när de kom till Sverige. Pojken har aldrig varit intresserad av hemspråksundervisning (heter numera modersmål). Han kände ungefär som mammatillvictor, och givetvis respekterade vi detta. För vår dotter har det däremot varit viktigt att lära sig spanska. Eftersom jag själv också kan det språket har det varit lätt att stötta. Vi har dessutom släktingar som bor i Spanien stora delar av året så dottern har fått många chanser att öva sin spanska.

    Håller fullständigt med om att det är viktigt att vara lyhörd för vad barnen själva vill.

    Trots att jag är lärare kommer jag inte ihåg när bestämmelsen om rätt till modersmålsundervisning för adopterade infördes. Det är helt klart ett antal år sedan. OBS att alla rektorer inte känner till detta och säkert försöker slingra sig för att slippa kostnaden. Av den anledningen är det bra att känna till var denna rättighet står (Grundskoleförordningen kap 2 §§ 9 - 14). Läs gärna på www.skolverket.se. Observera också att det gäller skolbarn - jag tror inte förskolebarn har samma rättighet även om jag vet att det finns förskolebarn som har fått modersmålsundervisning också. I de fallen handlar det nog mer om rektorernas goda vilja, plus god ekonomi i kommunen. Någon förskollärare kanske kan hjälpa till och reda ut vad styrdokumenten säger?

  • Emeli

    Det är klart att våra utlandsfödda adoptivbarn är invandrare. Varför har man så svårt att inse det? Är det negativt att vara invandrare? Man kan vara både invandrare och svensk på samma gång.

    Det finns många olika kategorier invandrare, t.ex. arbetskraftsinvandrare, flyktingar och de som kommit till sina familjer genom adoption. Många invandrare i Sverige kommer från våra nordiska grannländer. De allra, allra flesta sköter sig, arbetar, betalar skatt och bidrar till vårt samhälle. Många kommer hit som unga vuxna, färdigutbildade och redo att göra rätt för sig. Rena vinstlotten för det svenska samhället.

  • Emeli

    Ming S skrev i inlägg 120 2008-08-10 15:39:27 följande:


    //... Personligen anser jag att det redan finns för mycket av särskiljande lagstiftning kring adoptivfamiljer, jag kan t o m tycka att kravet på att ursprungsnamnet ska behållas inte borde omfatta barn som fått sitt namn givet av en institution och där namnet inte har något med barnets egentliga ursprung att göra.
    Forskning har visat att det inte spelar någon roll för de adopterade om det är någon biologisk förälder eller t.ex. en barnhemsföreståndare som har gett barnet namnet. Det är i alla fall det första namn den adopteraade hade. Det är adoptivföräldrarna som anser det vara betydelsefullt vem som har gett barnet namnet.
  • Emeli

    Hagström, Charlotte(2006): Man är vad man heter. Namn och identitet, som i sin tur bl.a. refererar till Wilkinson, Sook & Nancy Fox (2002): After the Morning Calm. Reflections of Korean Adoptees. Detroit: Sunrise Ventures, MI.

    Ursäkta att jag inte uppgav någon källa. Var lite bekväm i den sena timmen.

  • Emeli

    Umm Elias skrev 2008-08-12 11:48:21 följande:


    ... så ger föräldrarna namn till barnet och det betyder något för dem, det är inte alla adoptivbarn som lämnats på gatan etc//...// det är grymt att radera deras namn som berättar lite om deras ursprung.
    Ett hittebarn har också med sig ett namn från ursprungslandet, även om det är en barnhemsföreståndare eller sjukvårdspersonal som har gett barnet namnet. Faktum är att detta namn kanske är det enda barnet har med sig från sin första tid i livet. Födelsedatum, bilogisk bakgrund, anledning till övergivandet - ALLT annat är raderat. I det läget kan det första namnet bli mycket viktigt. NÅGON har brytt sig om detta barn, gett det omvårdnad, mat, näring, kläder, kärlek och inte minst ett namn. Den man bryr sig om ger man ett namn!

    Att endast tillmäta ursprungsnamnet betydelse om det är en biologisk förälder som har gett barnet namnet är att betona det biologiska släktskapet enligt mitt sätt att se det hela. Får inte ihop det hela med själva adoptionsidén, som ju bygger på att man tar till sig ett barn som någon annan har fött och upptar det som sitt eget.
Svar på tråden Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?