Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Rent formellt är förstås alla som föds i ett annat land och sedan flyttar hit invandrare. Sedan hade jag för mig att det där med andra generationens invandrare ändrats, åtminstone i SCB:s statistik, men jag kan ha fel. Tidigare var det i alla fall så att man räknades som invandrare om man hade minst en utlandsfödd förälder. Det skulle i så fall betyda att inte bara jag (född i Canada av svenska utlandsboende föräldrar) och min dotter (adopterad från Ukraina), utan även min son (mitt biologiska barn med min kärnsvenske man) skulle vara invandrare. I vår familj finns alltså bara en svensk. Inte syns det direkt på någon av oss heller. Sonen är en blåögd lintott, själv är jag väl lite för kort och i avsaknad av blå ögon för att vara "typiskt" svensk och dottern är snäppet mörkare än genomsnittssvensken, men mer än så är det inte.

På ett sätt tycker jag att det är lite fånigt att kalla oss alla tre för invandrare. Samtidigt är det bra. Om jag och mina barn kan representera invandrarbegreppet så tappar det snart sitt innehåll. Det går inte att prata om ivandrare som vare sig "annorlunda" eller som en enhetlig grupp om en sådan som jag ingår, sida vid sida med somaliern som kom hit i förrgår. Allt som kan sätta käppar i hjulet för människor som vill dela upp befolkningen i VI och DOM är väl egentligen bra.

Umm Elias skrev 2008-08-09 22:31:49 följande:

Jag blir lite nyfiken på hur du tänker kring detta. Är du själv adopterad? Har du på annat sätt erfarenhet av adoption, t ex bland dina närstående? För mig som adoptivförälder betyder ju en sådan åsikt som din mer om den framförs av en adopterad.

Umm Elias skrev 2008-08-09 22:55:26 följande:

Vad är ens kultur? Min dotter kommer från ett land med mer än en folkgrupp. De ser ungefär likadana ut, men har olika historia och kultur. Vi har ingen aning om vilken av dessa grupper min dotter tillhör. Det beror inte på att hon är adopterad. Barnhemmet visste inte heller. Vi vet inte ens vilket språk hennes ursprungliga familj talade. Om någon har berövat henne språk, kultur och värderingar så är det i så fall hennes biologiska föräldrar genom att överge henne. Det är tragiskt att barn överges, men det kan inte jag som adoptivförälder göra något åt. Jag kan bara försöka kompensera den förlust vår dotter varit med om genom att ge henne kärlek och en trygg uppväxt. Plus en fast förankring i den svenska kulturen. Och jag kommer aldrig någonsin att tro att jag äger min dotter.

Umm Elias skrev 2008-08-09 23:46:06 följande:

Du har hunnit få en hel massa svar sedan du skrev detta, men eftersom ämnet är viktigt för mig väljer att svara, jag också.

Min dotter har kvar sitt ursprungliga förnamn. Vi använder det som tilltalsnamn. Det råkar vara ett namn som fungerar bra även i Sverige. Vi har även fortsatt att använda de två smeknamn hon hade i ursprungslandet. I det landet har nästan alla namn minst ett "fast" smeknamn, som alltså används av alla som heter så. Det används framför allt till barn och mellan familjemedlemmar. Vår dotters namn har alltså två sådana smeknamn, möjligen hör de ihop med vart och ett av de två språk som talas i landet, men det är jag osäker på. Smeknamnen låter ganska osvenska, men vi tycker att de är fina och de är dessutom en länk till vår dotters ursprung, vilket är ytterligare ett skäl att använda dem.

I övrigt har vi gett vår dotter ett släktnamn. Hennes båda förnamn blir på det sättet symboliska för hennes ursprung i ett annat land och hennes nuvarande liv här. Hennes ursprungliga efternamn har hon inte behållit. Det är inte tillåtet när man adopteras i det landet. När adoptionen gick igenom i det landets domstol fick hon till och med en ny födelseattest med oss inskrivna som om vi vore hennes biologiska föräldrar. Jag fick tjata mig till att få en kopia på den ursprungliga attesten. Vi vet inte om namnen på hennes biologiska föräldrar stämmer, de kan vara falska, men om min dotter en dag väljer att söka efter sin biologiska familj ska hon ha tillgång till allt som kan användas som ledtrådar.

Jag tror förresten inte att så många adopterade tror sig vara etniskt svenska. Tvärtom. Idag får man som adoptivförälder lära sig vikten av att bejaka barnets ursprung och låta det bli en del av vardagen. Hemma har vi landets flagga i vardagsrummet, landets karta på väggen i lekrummet, typiska prydnadssaker lite överallt och vi äter landets mat då och då. Att verkligen uppfostra vår dotter i hennes ursprungskultur skulle vara omöjligt för oss. Dels för att vi inte kan vara säkra på vilken av två kulturer det rör sig om, dels för att vi inte själva är en del av någon av de kulturerna. Men vi gör så gott vi kan för att lära henne mer om sitt fördelseland och ge henne en positiv bild av det. Det gör alla adoptivföräldrar jag känner.

Ming S skrev 2008-08-10 01:21:28 följande:

Det där med att det kan bli för mycket har jag också sett exempel på. Jag har haft rätt många adopterade bland mina elever. En del har varit väldigt intresserade av sitt ursprung. Andra har bara varit trötta på allt tjat om ett land de kanske lämnade redan som bebisar.

Det blir lite av en balansgång. Vår lösning är att lära oss så mycket vi kan om landet, men vänta på att dottern ställer egna frågor innan vi försöker ge henne svaren. När hon var mindre tog vi oftare initiativet till att prata om hennes födelseland, men nu får hon själv bestämma. Hon är intresserad av allt som rör hennes EGEN historia i ursprungslandet, av barnhemmet, överlämnandet etc. Däremot tröttnar hon och börjar prata om annat när vi försöker väva in något om landet som sådant. Alltså brukar vi låta bli det. Kanske blir hon mer intresserad så småningom och då hoppas jag att vi är redo och vet tillräckligt mycket om det hon undrar över. Tyvärr kan vi inte mer än några fraser på något av landets språk. Jag anmälde mig en gång till en kurs i det större av språken, men den blev inställd pga för få anmälda. Kanske gör jag ett nytt försök längre fram, men just nu tror jag att dottern (och hennes icke-adopterade bror) har större glädje av att jag är hemma med dem på kvällarna än av att jag går på språkkurs.

Umm Elias skrev 2008-08-10 16:53:19 följande:

Jag tycker inte att det är negativt att vara invandrare. Är det själv i någon mening, eftersom jag är född i ett annat land (dock av svenska föräldrar). Jag ser migration som en positiv kraft. Världen blir bättre om människor av olika ursprung, med olika kulturer och olika värderingar blandas. På så sätt får vi alla möjligheten att "låna" det bästa av varandra.

Där vi bor finns en del invandrare, men majoriteten är svenskfödda. Räknar man alla med minst en utlandsfödd förälder så blir det kanske 5-7 stycken i varje ordinär skolklass. De invandrare som bor här är ofta väl integrerade i det svenska samhället. De har jobb, de bor inte tre stora barnfamiljer sammanpressade i en lägenhet. De må fira Ramadan, bära turban eller äta koshermat, men de lever helt normala liv, på samma villkor som alla andra. Det bidrar nog till en allmänt positiv syn på invandrare.

Jag kan ändå förstå att inte alla adopterade vill betraktas som invandrare. Dels kan det handla om tonåringar som inte vill betraktas som något alls som avviker från majoriteten. Det spelar liksom ingen roll om de är långa, korta, skåningar, hörselskadade eller invandrare. De vill inte vara något som inte alla andra är. Det kan också handla om rent praktiska saker. Om jag definieras som invandrare kan jag råka ut för andra människors fördomar. Det kan bli svårare att få bostad. En potentiell arbetsgivare kanske inte vill anställa mig. Det behöver inte ens handla om att arbetsgivaren är främlingsfientlig. Han kanske bara är rädd att en invandrare inte är tillräckligt bra på svenska för just det arbete som det handlar om.

Umm Elias skrev 2008-08-10 19:53:24 följande:

Självklart ska man protestera mot rasism. Självklart har alla människor samma värde oavsett var på jorden de har sitt ursprung. Att konstatera att det förekommer fördomar är inte detsamma som att säga att de är OK. Dock tycker jag att det finns bättre sätt att bekämpa fördomar än att gå ut och stämpla "invandrare" i pannan på en massa barn och tonåringar, oavsett om de kommit hit genom adoption, invandrat med sina föräldrar eller är födda här men har annat ursprung.

Jag är, som sagt, själv invandrare genom att mina svenska föräldrar fick mig när de bodde utomlands. När jag anar främlingsfientlighet bland mina elever så berättar jag alltid att jag är invandrare. Dels är det kanske svårare att sitta och snacka skit om invandrare när man i så fall måste inkludera sin betygssättande lärare. Dels vill jag visa att invandrare inte måste se ut eller vara på ett visst sätt. Skulle, mot förmodan, någon vända sig emot mig och bli otrevlig på grund av det så kan jag ta den smällen. Jag är vuxen och väljer själv att ställa mig på barrikaderna. Min dotter är ett litet barn. Enligt statistiken är hon invandrare. Det är inget vi på något sätt hymlar med, men hon får själv välja hur hon vill identifiera sig. Om hon väljer att se sig själv som invandrare så är det bra. Om hon väljer att betrakta sig som 100% svensk så är det lika bra. Det troligaste är kanske att hon inte tycker att det är så noga vilket.

För övrigt har detta med att många tonåringar vill vara som alla andra inget att göra med om man är invandrare eller helyllesvensk, om man är adopterad eller inte. Jag känner tonåringar som skäms över att mamma eller pappa har "fel" jobb, att de är längre än sina kompisar, att de har "för bra" betyg eller att de har för många syskon. Innerst inne har de säkerligen inget emot mammas jobb, de tycker kanske att det är snyggt att vara lång, de vet helt säkert att deras höga betyg är en fördel, och de älskar sina syskon. De vill bara så hjärtans gärna vara som alla andra. Inte alla, men väldigt många går igenom en sådan period i tonåren. Lite tråkigt, men det brukar gå över.

Usch! Det låter verkligen som en instruktionsbok för hur man INTE bör vara som förälder. Hoppas att din pappa var bättre (du skriver bara om mamma) och att du får bra hjälp att bearbeta vad du gått igenom.

Skönt att höra om din pappa.

Jag håller med till viss del, men det beror lite på HUR barnet fick sitt namn. Jag har hört om en del barnhem där man har listor med namn på olika bokstäver. Sedan tar man namn från listan utifrån vilken bokstav man råkar ha kommit fram till just den dagen. Då heter inte barnet Maria för att någon tyckte att hon såg ut som en Maria eller för att Maria är ett vackert namn. Det beror bara på att barnet råkade komma till barnhemmet den 14/3 när det var dags för namnlistan på M. I det fallet är ju inte namnet givet i kärlek, utan mer som en byråkratisk åtgärd. Sedan kan det ju bli bra i alla fall. Oavsett hur barnet fått sitt namn kan det ju hända att personalen på barnhemmet använder nmanet när de pratar med barnet på ett kärleksfullt sätt. Då blir ju namnet kanske ändå något positivt och viktigt.

Vi vet inte hur det gick till när vår dotter fick sitt namn. Hon hette redan så när hon kom till barnhemmet, men då hade hon legat på sjukhus rätt länge efter att hon blev övergiven som nyfödd. Det mest troliga är kanske att någon läkare eller annan personal på sjukhuset bestämde vad hon skulle heta, men det KAN också vara den biologiska mamman som bestämt det. Oavsett vilket så tyckte jag att det kändes rätt att behålla namnet. Nu var valet rätt enkelt i vårt fall, eftersom vå dotter råkade heta just det som vi från början sagt att vi gärna ville döpa vår dotter till. Troligen hade vi behållit namnet även om det inte hade slumpat sig så lyckligt, men nu blev det ju ett extra lätt val.

Umm Elias skrev 2008-08-12 11:51:29 följande:

Nu börjar det bli rundgång i din argumentation. Trist, för sådana argument går inte att försvara sig emot.

Ungefär så här upfattar jag din ståndpunkt:
Antingen så är adopterade berövade sin identitet och sitt ursprung av okänsliga och dumma föräldrar. Då känner de sig rotlösa och kan endast bli hela igen om de hittar sin biologiska familj och får veta mer om sitt ursprung. Eller så TROR de att de har det rätt bra som adopterade, men det beror i så fall bara på att de blivit berövade sin identitet och sitt ursprung av okänsliga och dumma föräldrar. Om de bara haft tillgång till hela sin bakgrund och kunnat återknyta banden med sin biologiska familj skulle de INSE att det är vad som behövs för att må bra och att de bara inbillade sig att allt var bra förut.

Hur ska en adopterad kunna diskutera med dig på de premisserna? Antingen håller hon med dig och då bevisar det att du har rätt. Eller så håller hon inte med dig och då är DET ett bevis på att du har rätt.

Det är ett gammalt beprövat retoriskt grepp, men inte särskilt renhårigt.