Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

hej, till Umm Elias men också bara en kort kommentar till detta med identitet.

Jag är själv invandrare och jag vill adoptera (håller på med hemutredningen), jag har växt upp i Sverige men är från Irak och jag har alltid känt mig hemmahörande i båda kulturerna. MEN jag har faktiskt känt att min identitet präglats mer av ANDRA saker än mitt hemland.

Som ung var jag syntare, det var en stark identitet (det var vi mot hårdrockarna ), senare blev politiken en viktig identitet: jag var politiskt aktiv i flera år och identifierande mig utifrån det. Nu känner jag en stark yrkesidentitet, och identifierar mig med andra med samma yrke. Träffar jag kollegor från Frankrike, England el Indien med samma yrke har jag mer gemensamt med dem än med ngn random Irakisk eller svensk sjuksköterska el bilmekaniker. Dessutom är jag kvinna, sjuttiotalist, storasyster, kulturälskare, Dallas-fan, ja allt möjligt som skapar min identitet!

Kultur är en del av identiteten, men inte den enda delen (det kallas kulturessentialism).
Om vi adopterar så hoppas jag att mitt barn har en lite mer mångfacetterad identitet än bara sitt land/länder! men jag kommer göra allt för att h*n får den kunskap h*n efterfrågar, såklart.

Varför denna identitetshets?! Folk verkar så oroliga och ska ständigt fråga mig hur jag "känner" mig, är jag svensk, är jag irakier, samma sak gäller de adopterade jag känner... trist