Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Tror att det där med ursprung och ursprungsnamn kan bli en smula för överbetonat i vissa sammanhang.

Själv lider jag med de adopterade barn vars föräldrar oreflekterat tagit till sig den ofta alltför floskelkryddade soppan om kulturella identiteter och etniska bakgrunder, utan att inse att våra barn först har behov att få vara en självklar del av familjekulturen, dvs svenskar (för oss adopterande som nu är svenskar) Jag har t o m hört adoptivfamiljer på fullt allvar säga att adoptivfamiljen per definition är en invandrarfamilj.

Talar man med adopterade verkar det vara många som har haft svårt att värja sig mot adoptivföräldrars behov att ständigt pracka på dem seder, kultur och ursprung.

Därmed inte sagt att urspunget inte kan vara viktigt. Men måttliga korvar är bäst, som min gamla mamma brukar säga.

Vad gäller begreppet invandrare så verkar det inte finnas någon enhetlig vedertagen definition. SCB verkar föredra benämningen utlandsfödd, ibland kompletterad med gruppen svenskfödda men med minst en utlandsfödd förälder.

Om man försöker lämna de onyanserade flosklerna från dem som lider med våra barn bakom sig så framträder nyanserna lite tydligare.

Just som Manchester skriver upplever jag att det är: en svår balansgång. Ett litet barn frågar knappast efter ursprunget. Men samtidigt är det ett val att inte prata ursprung men barnet, ett val som kanske kan göra det svårare för barnet i framtiden att göra ursprunget till en självklar del av sig själv. Fast mot bakgrund av tankar och teser inom adoptionssverige av idag, är nog risken långt större att ursprunget överbetonas av föräldrarna eller att adoptionsdelen blir alltför påtaglig påträngande och närvarande genom att en stor del av familjens umgänge begränsas till andra adoptivfamiljer.

Jag tror att många av oss föräldrar känner oss osäkra på hur mycket vi ska betona ursprunget - och inte lär det finnas någon allomfattande grundregel för detta, det varierar nog från ålder till ålder, från barn till barn - just därför är det beklagligt att nyanserna i diskussionen om ursprungets betydelse så ofta försvinner bakom en massa mer eller mindre okunniga slagord.

Överhuvudtaget tycks adoptionssverige utgöra en stor lockelse för åsiktsmoralister av de mest skilda slag: Kanske för att dessa i grunden inte anser att adoptivföräldrar är fullvärdiga föräldrar, med konsekvensen att de ofta och gärna vill förklara för föräldrar hur deras barn tänker, känner och tycker - eller hur föräldrarna ska vara som adoptivföräldrar.

Personligen anser jag att det redan finns för mycket av särskiljande lagstiftning kring adoptivfamiljer, jag kan t o m tycka att kravet på att ursprungsnamnet ska behållas inte borde omfatta barn som fått sitt namn givet av en institution och där namnet inte har något med barnets egentliga ursprung att göra.

Indras dotter.

Jag tar gärna del av den forskning du hänvisar till. Inte för att jag ifrågasätter det du skriver, utan för att få ta del av urval, underlag, hur frågorna ställts kring förstanamnet har ställts - och naturligtvis, slutsatserna.

Dessvärre tycks (enligt Libris) After the Morning Calm inte finnas på något bibliotek i Sverige, Indras dotter.

Är du säker på att boken berör kvantitativ forskning utförd på ett representativt urval adopterade? Undertiteln leder snarare tankarna till att boken möjligen är ett exempel på kvalitativ adoptionsforskning - dvs inget man kan utgå från vad gäller att generalisera till adopterade som grupp.

Överhuvudtaget är väl detta ett problem inom adoptionsdebatten de senaste åren:att några få adopterade rätt självsvåldigt gjort sig till talesmän för hela gruppen adopterade.

I den här tråden kan man t ex läsa att det är synd om de adopterade som ser sig som etniska svenskar (vad tusan nu etnisk svensk är, söker man på begreppet finner man att det vanligen används i rasistiska sammanhang). Hursomhelst, vi som följt debatten vet att förolämpningen avser adopterade som anser att deras bakgrund är relativt oviktig i jämförelse med deras svenska kulturella identitet.

Umm Elias skrev 2008-08-11 20:40:14 följande:

Även en blind höna kan finna ett korn, lyder ett gammalt ordspråk. Adopterade är precis som alla andra - och precis som för alla andra ska det naturligtvis vara deras föräldrar som bestämmer deras namn.

De flesta av oss föräldrar har på goda grunder valt att ge våra barn namn som har anknytning till oss själva, våra släkter eller traditioner. Det tror jag våra barn kommer att uppskatta när de blir vuxna.

På tal om knepighet - Vad ska man egentligen säga om kineser, som gärna byter namn (för att lättare smälta in i en ny miljö)när de flyttar utomlands?

Borde inte AKF och andra församlingar med känsla för vad som är rätt för andra läxa upp dem ordentligt!

Visst försökte jag vara ironisk, mammatillvictor.

Men egentligen är det svårt att skämta om det som är djupt allvarligt och beklagligt - att några få personer under många år ville göra sig till talesmän för hela gruppen adopterade.

Det är inte alls omöjligt att det finns ett samband mellan detta och det faktum att du inte fick det arbete du sökte bara för att du är adopterad.

Jag vet inte hur många gånger jag stött på påståenden som att adopterade mår dåligt, är självmordsbenägna, psykiskt labila med mera, med mera och att forskning tydligt visar att så är fallet (och vem vill anställa en sådan person?). Forskningen som man syftar på är en registerstudie av Hjern med flera (kan beställas gratis från Socialstyrelsens bibliotek), i själva verket visar studien att det är en mycket, mycket liten del av de adopterade som är överrepresenterad vad gäller kontakter med socialtjänst eller psykiatri.

Inte desto mindre har jag mött många människor som trott sig veta att forskning har påvisat att adopterade mår dåligt.

Jag tycker att det är en del av vårt föräldraansvar att så långt som möjligt försöka bemöta osakliga eller okunniga påståenden om adopterade - och egentligen också att själva försöka skilja mellan våra egna åsikter och fakta.