Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Nu har jag läst om den där boken i flera trådar, får skriva upp den på min inköpslista. Tack så mycket!

Allmänt - För min del ses jag oftast som konstig när jag i n t e känner mig helyllesvensk. Jag är varken eller o. hör inte hemma någonstans :( istället.

Umm Elias skrev 2008-08-11 20:42:00 följande:

Umm Elias skrev 2008-08-11 21:04:27 följande:

Umm Elias skrev 2008-08-11 21:18:22 följande:

Har bara mig själv att utgå ifrån, men för min del fungerade inte detta med adoptionen. Det kommer att ta resten av mitt liv med terapi att ordna upp det.
Så om man får det som jag haft det, säger jag instinktivt nej till internationell adoption trots att förnuftet naturligtvis säger ja.

Att min mamma hade behandlat mig bättre, att man inte varit ett uttalat andrahandsalternativ, att man fått vara sig själv, bra på helt andra saker än hon o. uppmuntrats till att utveckla sin talang. Att hela tiden känna sig otillräcklig är jobbigt i längden.
Haft en mamma som sagt ifrån när "mormor" säger att jag inte är hennes barnbarn..

Hoppas det räcker.

Svar på inl. 286-88: Pappa gav mig mina papper sedan mamma gått bort, han uppmuntrade mig från dag ett när jag berättade om att jag skickat in uppgifterna till programmet.
Han var med ner första gången vi var nere.

Behöver jag säga ngt annat än att han är världsbäst?

Umm Elias: För min del gav min mor mig mitt namn eftersom hon hade hand om mig mina 4 första månader i livet.
Det betyder "minne" eller ngt liknande o. är idag oerhört viktigt för mig idag.
När jag sa att det var Spomenka när min syster ringde till mig första gången grät hon av lycka - det är ju den jag är för alla där nere, det är ju j a g .

Thalis o. Nericia: Kanske det verkar så för de flesta av oss som i någon mån varit inblandade, kanske känner det som att "den andra sidan" menar den med andra erfarenheter än de egna får komma mest tilltals?

Ni här gör ENORMT mycket mer för era barn än vad det gjordes för mig. Hoppas ni här tar det för det beröm det är .

Flera av er har fått stå ut med mitt gnäll tidigare o. sanningen är den att jag är rätt förvånad över att ni inte bett mig hålla mun .

Klart man vill göra allt för sina barn, att de blir trötta på en hör liksom till konceptet , adopterad el. ej.
Anar inte hur många ggr jag har funderat på vad hon tänkte på, hon som skulle föreställa min mamma..
Hoppas att mina också känner att jag/vi gjort allt för våra