Mår dåligt av psykodynamsik psykoterapi?? Har du erfarenhet????hjälp snälla

puff

hmmm, det du beskriver är komplext...det handlar förstås om samspel mellan två personer.

Blir lite nyfiken på att du säger att hon driver dig till vansinne (låter som om att du är arg kanske?). Det är vanligt att man som patient blir arg på sin terapeut och det är MYCKET viktigt att ta upp. Ofta kan de viktigaste samtalen faktiskt handla om vad du känner när du är hos terapeuten och inför henne samt vad hon säger - inte så mycket om vad som hänt dig bakåt i tiden. Det är i mötet med andra som det händer så att säga och när man känner sig trygg i relationen med sin terapeut kan arbetet börja.

Jag har själv lång erfarenhet av att gå i psykodynamisk terapi.
Antingen är du på väg att ta ett stort steg dvs att berätta för henne hur arg du är eller så när du försökt det och det inte bär frukt dvs om du inte börjar känna dig lite förstådd så skulle jag nog byta. Men också innan du byter ta upp det med henne.

Kom ihåg - förkasta inte terapiformen för att du eventuellt stöter på en terapeut som kanske inte är bra på sitt jobb.
Om hon - som du beskriver - sätter etiketter på vad du ska känna och säger för mycket sanningar så tycker jag inte att hon är lämplig. Men det är oerhört vanskligt att bedöma det utifrån ditt inlägg förstås.

Vet inte om du blev klokare;)?

Terapi är ingen semester direkt, och har man en bra psykolog mår man oftast jävligt dåligt efteråt. Eftersom psykoterapi går på djupet är det dina känslor som kommer fram. Kanske du nånstans inom dig vet att hon har rätt därför blir du så arg. Jag brukade också vara jävligt arg, och upprörd på min terapeut när jag gick i terapi.( Hade inga minnen från min barndom när jag började) Du borde ha fått info om detta innan du började? det krävs mycket av dig och din omgivning när man går i terapi. En psykolog är inte som en kurator, h#n kommer inte att trösta dig el tycka synd om för att du har panikångest, utan försöka hitta roten till det. Tänker också att du kanske inte vill erkänna att din barndom inte varit så lycklig som du tror, du tillåter dig inte att känna efter vilket skapar panikångest.

Jo jag förstår vad du menar med att tala om att jag e arg på henne, o det kommer jag definitvt att göra! Kommer säga att jag blir arg när hon säger så eftersom det får mig att sätta igång massa grubblerier o må dåligt o fråga mer vad hon menar när hon säger så(det har jag inte tidigare vågat o inte heller att visa elelr säga att jag e arg på henne) det e faktiskt nåt jag lärt mig av terapin, att sätta gränser o tala om när något känns fel o även fråga om jag inte förstår så nåt ger dig mig allt.

Däremot e det så himla jobbigt att känna så här, ok, jag e arg på henne o det ska jag ta upp. Samtidigt kan jag inte låta bli att grubbla på det som hon säger om min kille, o ska jag vara helt ärlig så e han helt fantastsikt, visst han har ju sina dåliga o svaga sidor men det har vi alla. däremot kan jag ha vart lite dålig på att säga till honom om det e något jag tycker inte känns rätt eller e bra, så på sista tiden har vi börjat småtjafsa, vi liksom rensar luften meddetsamma-vilket känns otroligt skönt, o att det liksom e ok att göra det, det e liksom tillåtet att säga ifrån, säga vad man tycker o tänker, o säga när nåt känns fel, det e tom ok att bli arg på honom.

men på terapueten låter det som att jag håller inom mig jättemkt aggressioner mot honom med tanke på att sexlivet kanske inte e det bästa just för tillfället...o då går man o grubblar över, men ärligt alltså, jag har inte dom jätteaggressionerner, känns snarare som att jag framkallar eller hittar på de för att hon vill att det ska vara så....det e detta som gör jag menar att hon driver mig till vansinne.

ok, det e snarare så att jag inte tillåtet mig att känna själva panikångesten o andra jobbiga känslor, som att ha tråkigt, tristess, ångest, ledsen o sur o irriterad. Det e främst sådana känslor jag försökt undanröja eller "ta bort" - eftersom det e jobbigt att känna.

ok, visst jag har gråtit över min barndom....
men att jag skulle sitta o hålla inne på en massa om min sambo, nä-det gör jag inte MEN det känns som allt deta grubblande o ältande däremot förstör vår relation då jag e orolig att det stämmer som hon säger, eftersom hon ändå e profisionell o terapuet så tänker man;jaha ja, hon har säkert rätt, det ligger säkert nåt i det.....men jag kan inte känna att detksulle göra det....

puff

Kom ihåg att det är DU som ska använda terapeuten. Hon är din tjänare. Så försök bli klar över vad du vill använda henne till och var tydlig med det. Det ska vara DU som bestämmer. Ifrågasätt. Bli arg. Hon har betalt för att hantera det.

Sen kan det ju vara så att hon inte är rätt för dig, det är ju svårt att veta eftersom terapi ofta är förvirrande och upprivande.

Att hon säger att du kanske har aggressioner mot din man behöver ju inte betyda att ditt förhållande är dåligt.

Lycka till! Och glöm inte att det är du som bestämmer.

jo du har rätt...
det e så mkt jag vill säga till henne, bla att jag e arg på henne för att hon säger sådana saker när hon ser att jag har kraftig ångest, hon spär ju bara på allt, inte så att hon ska trösta mig men ....
sen så känner jag att jag vill ha mera svar. Jag vill veta mera hur vi ska jobba, hur metoden funkar, på vilket den kan hjälpa mig...men det som att jag inte vågar fråga. vet att jag frågade vid nåt tillfälle, (om jag minns rätt) o då var det som att jag hon började ifrågasätta att; måste du ha svar på allt o det du inte vet svaret på e lurengrejer o så vidare.

men du har rätt, jag betalar ju för det så då måste jag väl att ha rätt att fråga igen o hon måste väl kunna svara. Känner att jag vill ha en mera klarare bild av hur det går till, hur man jobbar, på vilket sätt man kan se resultat...osv. är det för mkt begärt?
har för mig att hon förklarade vid nåt tillfälle men kan ändå inte rikigt känna att jag greppat det.

Hej TS,

knivig situation du hamnat i! Önskar att jag kunde hjälpa dig på nåt sätt. Det finns så många frågor och nivåer det du skrivit att det är svårt att veta vilken tråd man ska plocka upp, och det är ju omöjligt för oss som utomstående att yttra oss om det som sker i ditt terapirum med någon säkerhet.

I alla fall vill jag säga att jag tycker att det låter bekymmersamt att din terapeut kommer med så många tolkningar av det som sker i dina nära relationer och i ditt liv. Jag har själv lång och god erfarenhet av psykodynamisk terapi, men jag känner andra som har haft mindre tur med sin terapi och där deras relationer faktiskt kommit till skada på grund av terapeutens brist på yrkesskicklighet och yrkesetik. En gammal kurskamrat till mig på psykologprogrammet lämnade sitt äktenskap sedan hennes terapeut övertygat henne om att det var dåligt. Hon mådde väldigt dåligt i flera år innan hon och hennes man hittade tillbaka till varandra, och efteråt menade hon att även om det funnits problem i deras äktenskap var det helt orimligt att de gick ifrån varandra.

Sådant händer, alltså, och även om de känslor som kommer upp i terapin kanske har viktiga budskap till dig om ditt liv och din barndom - vad vet jag - så tycker jag att det är viktigt att du har ditt kritiska öga med dig, och inte låter dig dras med i alla tolkningar som terapeuten föreslår.

Jag tycker också att det är väldigt rimligt att du som klient vill veta hur terapeuten tänker kring din behandling. Många psykodynamiska terapeuter vill av princip inte svara på sådana frågor, men jag tycker inte att du ska nöja dig med det om du vill veta.

Finns mycket mer man skulle kunna säga, men jag stannar här... Hoppas att du snart mår bättre! Försök få njuta lite av sommaren, klappa en katt, ät glass, krama din fina kille och var snäll mot dig själv!

Jag tror jag kommer till insikt om några saker här.

För det första, jag har länge känt att jag haft många funderingar på denna terapiform o att jag inte fått svar....min första tanke blir, om jag nu går o oroar mig för detta varje dag hela veckan,VARFÖR tar jag då inte upp det med min terapeut??? Om det e så vikigt för mig o det ger mig så mkt oro e det ju vikigt att jag pratar om det vid själva terapitillfället...kanske e jag rädd för att fråga, för att framstå som dum? hon har ju redan förlarat en gång o då sk aman ju fatta. Men hallå, klart man kan fråga flera gånger om man inte fattar. Men klart att jag måste ta upp det om det oroar mig, det e ju en av anledningarna till att jag går i terapi, för att komma underfund med min oro.

Likadant om jag känner att jag behöver mera svar, varför kräver jag inte det då???Jo, för jag e feg o tala om vad jag vill ha för nåt! Hm, vill jag ha svar på nåt så får jag ju se till att fråga det, desutom betalar jag ju för det.

Nu kommer jag på mig själv med att jag helt glömmer av vad som är viktigt för mig, vad jag känner o vad jag tänker....hm, va konstigt, jag tar inte upp något sånt i terapin, istället sitter jag o babblar om saker som jag "tror" man ska prata om, eller typ vad jag tror att hon vill höra....

Hm, nu fick jag mig allt en rejäl funderare....förstår du vad jag menar??
Jag går o betalar för hjälp med när jag väl e där så ber jag inte direkt om den hjälpen jag behöver utan iställe försöker jag vara till lags o vill vara duktigt o känna att jag går framåt o gör stora framsteg....