Anknytningsteori

Ah, det där är min bästa bok just nu! Inte så mycket anknytning direkt, men en del som har med det att göra

Ska läsa Broberg, tyckte den var lite dyr bara eftersom jag lagt ner aaaldeles för mycket pengar på böcker de senaste månaderna. Har kollat in ett bibliotek i närheten som ska ha den.

under 80-talet var jag med i International Society of Prenatal and Perinatal Psychology and Medicine, och lärde mig då att bondingen, med sitt unika hormonspel, pågår som intensivast under de första 5 minuterna i livet, och att allt som barnet upplever då etsar sig in i det undermedvetna och finns kvar där hela livet.
Så här skriver den australiska obstetrikerns Sarah J Buckley om denna heliga första stund i livet: "At the time when Mother Nature prescribes awe and ecstasy, we have injections, examinations, and clamping and pulling on the cord. Instead of body heat and skin to skin contact, we have separation and wrapping. Where time should stand still for those eternal moments of first contact, as mother and baby fall deeply in love, we have haste to deliver the placenta and clean up for the next ?case?."

citatet finns i den här artikeln:

www.bellybelly.com.au/articles/birth/natural-approach-to-labour

Intressant! Och ja det kan ju bli valdigt kliniskt precis i de ogonblicken. Tyvarr andades var dotter inte sa bra efter an mycket lang forlossning som avslutades med sugklocka sa fick henne pa magen i alla fall en halv minut men sedan var de tvungna att suga rent henne.

Jag får lite ångest ifall det är de 5 första minutrarna som är avgörande för bondingen. Mina tvillingar hade en mardrömsförlossning. Prematurt, hotande syrebrist och sugklocka. Ettan hann jag inte se, de sprang ut med honom direkt. Tvåan fick ligga tre sekunder på min mage medan de avnavlade, sedan försvann han med. Det tog ett halvt dygn innan jag fick röra barnen . Den ena tvillingen utreds nu för autism och jag kan inte släppa det här med ifall förlossningen och separationen påverkat det hela.

Om man läser Broberg et al:s bok "Anknytningsteori - om vikten av nära, personliga relationer" så kan du vara helt lugn. Det är en bra och lättläst bok som sammanfattar (på svenska!) den aktuella anknytningsforskningen, och alla verkar vara rörande överens om att barn måste forma NÅGON form av anknytning under sitt första levnadsår för att kunna fungera normalt - men om man bara har någon anknytning att bygga på så kan man utnyttja den för att sedan gå vidare - "reparera" en otrygg anknytning till en trygg osv.
De första minuterna verkar vara mest avgörande för FÖRÄLDRARNAS bonding (på engelska skiljer man på "attachment" som är barnets anknytning till föräldern, där "anknytning" betyder "en nära relation som barnet använder för att få skydd och tröst", ungefär, och "bonding" som är förälderns svar på barnets attachment, dvs den starka drift man har att skydda och trösta sitt barn. Tillsammans bildar attachment och bonding det starka band som man på svenska kallar anknytning, men som är en i grunden ojämlik relation, där den ena söker tröst och beskydd och den andra ger tröst/beskydd.), och jag tror det är därför som många upplever det som så traumatiskt om det blir en komplicerad förlossning så att barnen måste tas undan för behandling direkt - man ligger där med sina starka känslor och ingen att rikta dem mot!

Det jag gillade mest med brobergs bok var dels att den är väldigt saklig och går igenom forskning på området, förklarar termer osv, men ffa att jag efter att ha läst den hade en genuin övertygelse om att människan är en anpasslig varelse - vi är inte som ankor som måste präglas direkt annars är det kört, utan vi klarar oerhört mycket stress och kan bygga upp sunda relationer med andra bara vi får den minsta chans.

Så jag tror definitivt inte att separationen vid förlossningen har något att göra med att din ena tvilling utreds för autism, däremot så vet man ju att både syrebrist och prematuritet kan påverka en känslig bebishjärna så att man kan få autistiska symptom. (Man vet också att anknytningsstörningar inte leder till autism, samt att även klassiskt autistiska barn knyter an till sina föräldrar med samma styrka som icke autistiska barn. Däremot kan de vara mycket svårare att läsa för föräldrarna och kräver en helt annan lyhördhet!)

Något ot apropå vad abuelita skrev: jag kan inte hjälpa att jag blir lite irriterad när jag läser den typen av romantiska skildringar av "en idealisk förlossning" eftersom jag både privat och genom jobbet träffar många som inte alls känner igen sig i den bilden, och som i sämsta fall känner sig avvikande, usla och får dåligt samvete för att de är onda mödrar. Och ibland är det ju alldeles nödvändigt att rycka en bebis fort, hellre ett friskt barn som andas och växer upp oskatt, men som inte fått ligga på sin mamma efter förlossningen, än ett barn som förvisso fått ligga på mammas mage men som inte behandlats för sin grava syrebrist...
Samtidigt tycker jag att det ligger mycket i det hon skriver, man ska låta friska barn ligga i fred hos sina mödrar och det GÖR man ju också på de flesta förlossningskliniker idag! Jag tycker också det är ett stort steg framåt ur bonding-synpunkt att många kliniker numera har "barnborden" inne på förlossningssalen, så att även om barnet är dåligt behöver man inte ta det längre än en meter från mamman.

Det har snarare med förlossningen att göra än de första fem minutrarna. Autism är en skada på hjärnan och har inget med bonding att göra. Hoppas du ändrar dina tankar där.

de var länge sedan jag läste någon anknytningsteori nu eftersom dottern är så gammal och jag verkar ha lyckats fått till en trygg anknytning. men jag kommer aldrig att glömma de första minuterna när min dotter fick ligga på min mage och började genast leta bröstet. men det var tvungen att suga ur fostervatten ur henne innan jag fick henne och trots att de berättade de för mig innan så blev jag livrädd för att hon inte skrek. men de sekunderna är nog de längsta i mitt liv. men de jag skulle säga är att som jag uppfattar anknytningsteorin och de jag har diskuterat med de som kan mera om det än jag så är de inte så viktigt för barnet att komma upp till mamman direkt. utan det är vad man gör resten av barnets första år som spelar roll. och med rätt hjälp kan man även åtgärda en otrygg anknytning.

TygTiger: Tack för din förklaring (och ni andra med). Nej, separationen kanske är mest traumatisk för mamman. I vårt fall gjorde ju läkarna såklart helt rätt som förhindrade en allvarligare syrebrist hos barnen och det är jag enormt tacksam för.

Hoppas det inte blir OT nu, men jag har funderat lite över de barn som är väldigt framåt och gärna hälsar på okända människor, inte har problem att gå iväg hand i hand med nån de precis träffat, eller sitta i knäet hos främlingar. Jag har några barn i åtanke som fungerar så, och de har alla börjat tidigt på förskola. Det får mig att fundera på om anknytningen till föräldrarna störs av tidig dagisstart och att barnen då sträcker ut till "vem som helst" för att få närhet. Föräldrar till adoptivbarn kan ju få det "problemet" att barnet tyr sig till vem som helst som ger det uppmärksamhet, för att det har varit en överlevnadsstrategi på det barnhem det kommer ifrån. Adoptivföräldrarna får då arbeta på att knyta an till barnet så att det lär sig att i första hand ty sig till mamma och pappa. Jag reagerar lite över att om ett barn håller sig nära sina föräldrar så betraktas det som något negativt, men ett väldigt socialt barn pratas det gott om. Men kan inte det "översociala beteendet" indikera att anknytningen är störd? (I vissa fall).

Hoppas jag inte svamlar för mycket, jag är trött...

Jo, och det kan också indikera att det är ett tryggt barn som bara har en social personlighet.
Knepigt.

Jag lånade boken i dag och håller på med den. Den refererar hela tiden till en annan bok som heter "Anknytning i praktiken" som nog är ännu mer intressant. Fattar det som att den inte har kommit ut ännu dock.

Karl Fazer skrev 2008-08-05 23:05:35 följande:

Jag tror att den har kommit ut nu, ganska nyligen *har båda på min lista men byns bibliotek är sommarstängt*

Sommarstängt! Det är ju då folk har tid att låna böcker och läsa. På bokus hemsida står den som ej utgiven

www.bokus.com/b/9789127114845.html

eller kanske både trött och svamlar? ;)

håller med tyg tiger, indikerar kanske ett barn som är så trygg med föräldrarna att det inte har något som helst problem med andra människor, ex min dotter, som jag har varit hemma med hela tiden, vars pappa också var hemma i 5mån, som är super social, eller som du kallade det över social...till skillnad från grannpojken, som varit på dagis, och när han är med mamman inte lämnar hennes knä och gråter når hon går...eller som du kallar det, tyr sig till henne.