Våga ge sig in i en relation med alkoholist?

Jag har träffat en man några gånger som jag verkligen tycker om. Han är fin på alla sätt och det känns som vi verkligen skulle kunna passa ihop. MEN..han är alkoholist och genomgått en rad olika behandlingsformer under ganska många år. Jag skulle aldrig någonsin kunnat gissa det.

Han lever ett lugnt liv med sin dotter varannan vecka, bra jobb osv. Detta berättade han för mig nästan på en gång för att han ville vara ärlig och rak. Han kan inte lova någonting men han inser själv att han har problem som han alltid kommer kämpa mot osv.

Jag känner mig oerhört tveksam. Om det inte hade varit för detta hade jag inte tvekat, men nu känns det något tungt faktiskt. Vågar man ge sig in i något sådant? Jag har nyligen (ett halvår sen) haft en ganska jobbig relation (ej alkoholproblem i det) som tog mycket av mina krafter..har ju längtat efter en relation med någon som är stabil nu när jag själv känner mig stark.

Hur skulle ni ha resonerat?

För min del aldrig i livet , livet har varit tillräckligt kämpigt för att orka kämpa med en alkoholist därefter då söker man harmoni och trygghet  i stället . 

Ja, det är stor skillnad om han varit ren i några år, jag håller verkligen med. Det är det som gör mig tveksam. Inom mig har jag bestämt mig för att jag inte kommer gå in i någon djupare relation med honom. Däremot älskar jag att prata med honom och det kommer jag antagligen fortsätta göra, ser ingen anledning till att bryta kontakt med honom. Jag måste göra klart för mig själv och för honom att jag inte kommer låta mina känslor ta över, dvs bli kär i honom. Skulle jag känna att det blir för svårt får jag ju bryta.

Han kommer förstå det. Men visst är det som någon skrev; alkoholister är ju också människor som är värda att bli älskade. Men visst är det väl så att de måste älska sig själva först??