Numberone:
Förstår precis hur ni känner! Vi kände starkt att vi ville ha syskon redan vid förlossningen, långt innan vi förstod att vårt barn var cp-skadat och den känslan har inte blivit mindre pga vårt barns handikapp, snarare tvärtom. Det enda är att jag är jätterädd för att det ska hända igen, speciellt som vi inte vet vad som hände förra graviditeten trots många utredningar. Nu ska vi försöka igen under hösten och jag funderar på att söka stöd av terapi för min rädsla.
Jag hade en okomplicerad vaginal förlossning (skadorna skedde ej under förlossningen), men funderar trots detta på kejsarsnitt om jag skulle lyckas bli gravid igen(för att utesluta risk för förlossningrelaterad cp-skada).
Vi hade ju också mycket svårt att få barn och därför känns det inte som om vi kan vänta hur länge som helst, man blir ju dessutom bara äldre och därmed blir graviditeterna riskablare.
Och det är som du säger, man kommer inte över att man har fått ett handikappat barn, man bara vänjer sig gradvis att leva med att det har hänt...
Det är nog bara man själv som kan känna efter om man är redo!
Det är skönt det ni säger om att det har varit bra för era barn att få syskon, för lite dåligt samvete har man för att man är rädd för att det äldre barnet inte ska få lika mycket tid till träning etc. Samtidigt kan det kanske främja ett större oberoende - man blir lätt överbeskyddande med bara ett barn som dessutom har ett handikapp, tror jag.
Samtidigt har jag tänkt mycket på de praktiska aspekterna, hur det funkar om man ska ha två barn och det ena inte kan gå, kanske nästan svårare ju längre man väntar? När barnen är små kan man ju har syskonvagn tex, men det är lite svårt med rullstol + barnvagn...Hur har det funkat för er som har småsyskon?