Ångest & hypokondri =(

hmm. Jag kände sådär förut.. Kanske inte lika grovt som du, men det var samma saker..
Jag vågade knappt vara hemma själv, då skulle juh ingen märka om jag blev riktigt dålig eller dog..

Och jag började gå hos en psykolog, och efter det mår jag mycket bättre. Gick å pratade med psykologen i ett halvår. Bland det bästa jag har gjort..

vänd dig till psykiatrin, har för mig att bl.a. KBT ska hjälpa bra mot hypokondri! Se till att få hjälp, sådär ska du inte behöva ha det!
Jag är hypokondriker, men inte i lika stor grad som du, och nu har jag peppar peppar lyckats lära mig att hålla det på en ok nivå. Jag försöker resonera logiskt med mig själv (lättare sagt än gjort!) när jag blir orolig över nåt, typ tänker på alla 20 andra gånger jag känt likadant och det gått över och jag inte har dött osv.
För mig var egentligen graviditeten med min dotter den stora vändpunkten, det var så lätt att tänka att alla krämpor berodde på graviditeten och vara lugn i det, och sen har det mest flutit på. Därmed inte sagt att jag blir överdrivet nojig fortfarande, men jag kan hantera det på ett annat sätt. Tyvärr kanske inte så mycket hjälp för dig dock, mer än att jag vill säga att det går att slippa det.

Jag står i kö för KBT (tack o lov). Tråkigt nog är systemet så dåligt att väntetiden är för lång. Redan vätnar i 1 år, och vet ännu inte när det ska påbörjas. Har en samtalskontakt även, känns skönt att ha n¨ågon att prata med, men hypokondrin är lika stark ändå. Jag kan även själv skratta åt de ibland, för att jag vet hur duktig jag är på att förstora saker, men det är verkligen jätte svårt att låta bli att tänka på de när man ahr dagar ¨då man knappt kan resa sig ur sängen för att halsen är spänd och man har svårt att andas (känns de som). Som du sa med graviditet så tränar jag ibland och de känns då skönt att skyla på träningsvärk, tex när man har ont i bröstmusklerna. Men de gånger man itne har svar så inbillar man sig de värsta.

Det blev som värst för 2 mån sen när min mor fick hjärtinfark, Ung, frisk och kry, lever o äter bra osv osv. dagarna efter kom mina spännignar i hals och arm, och har suttit i varje dag sen dess. Jätte jobbigt. och självfallet tror jag en hjärtinfakt ska hända mig oxå, pga att henens symptom va som det jag känner nu.

Nee fy för hypokondri, hemskt vad ens psyke kan utsätta en för.
Varje dag vaknar man och hoppas att man ska få må bra. Men då börjars alla känningar igen och håller i sig hela dagarna. *suck*

Vad skönt att du står i kö i alla fall, men typiskt att det ska vara såna långa väntetider, känns som att de som beslutar inte riktigt förstår vilka konsekvenser det kan få på den enskildes liv! Tyvärr anses man väl fortfarande löjlig av många som hypokondriker, de inser inte vilket helvete det är! Din samtalskontakt kan inte hjälpa dig att skynda på din plats i kön? Kan du medicinera med nåt ångestdämpande i avvaktan KBT:n, för att få en lite drägligare vardag?

Förstår att din mammas hjärtinfarkt påverkade dig, det kan säkert påverka en icke-hypokondriker när det händer så plötsligt! Tyvärr är det väl vanligt att panikångest kan yttra sig som tryck och smärta i bröstet, vilket då blir lätt att ta för hjärtproblem, fast det egentligen bara är hypokondrin som spökar.. Kan du någon gång känna att "ja just det, det var så här jag kände förra veckan, o då var det ju inte en infarkt, så då är det nog inte det nu heller", eller är det för svårt när du är mitt uppe i det?

Jag har bett om någon sorts medicingering, men min läkare som skriver ut åt mig har varit på semester, så jag får tar det i augusti när dom är tillbaka igen. Är lite envis när det gäller mediciner och vill helst klara mig utan, men har isnett nu att jag skulle behöva en liten dos av de för en lugnare vardag med mindre oro.

Jovisst så tänker jag ibland, tex "nu har jag mått si och såhär i 2 veckor och inget ahr hänt". Men då blir det att man inbillar sig kärlkramp, man är så duktig på att hitta något annat. För kärlkrampor behöver ju inte alltid sluta i infarkt.
Mycket är för att min mamma kände av kärlkramp 2 dagar innan det inträffa. Då i armar och hals. Just arm och hals är mina värsta besvär just nu. skillnaden är ju att jag haft et snart 2 månader, och fått svar av läkare att iallafall halsbesvären beror på spända muskler och psykiskt, oro m.m. Armen beror på muskelaturen och nerver. Men duktig som man är ska man ge sig fan på att det är något allvarligare. För varför försvinner det inte?! det är ju det som tär på en.

det försvinner inte för att du går o spänner dig och känner efter hela tiden antagligen! Men jag vet precis hur det är, man är specialist på att hitta nya allvarliga skäl till varför man mår som man gör, det kan inte vara spända muskler eller nerv i kläm eller dylikt, som de flesta andra skulle tänka!

Jag är inte heller för medicinering som en lösning, men jag kan tycka att det ibland finns en poäng i det i avvaktan en annan behandling, eller tills behandlingen börjar hjälpa.. Ska du behöva vänta länge till på KBT:n kanske det ändå är nåt att diskutera!

Jo antagligen är det ju så, spänningarna har blivit lite bättre, men man vågar ju inte hoppas på att det håller i sig. Och under tiden finner man andra besvär som har med halsen att göra.

Ja men precis, jag hade ju tänk mig någon sorts medicinering tills KBT kommer igång. Kan ju inte bi värre iallafall, bara man hittar rätt medicin, har testat vissa sorter som itne alls funkat för mig. Sen är jag väldigt skeptisk mot mycket, och intalar mi att inget ska hjälpa. Vilket oxå gör att effekten inte biter riktigt. Ens psyke kan verkligen styra ens liv.

Jag har haft EXAKT samma sak.. och har lite nu med.. men jag helt enkelt försökte tänka bort genom att göra saker jag tycker om.. och sedan bara skita i att känna efter, om  jag hade ont i väsnter armen så intalade jag mig själv att det helt enkelt abra var lite värk, även  om jag kanske var orolig.. du kommer INTE DÖ! DU ÄR FRISK!

Svårt att förkalra hur en anna ska bli av med sina problem.. det är något man måste bearbeta själv, men TRO på dig själv och försök att inte tänkapå att du är dödsjuk!

Vet precis vad du går igenom! Har kännt och mått som du beskriver!
Min mamma fick en stroke och allt blev bara värre för mig efter det!
Nu mår jag faktiskt mycket bättre,hypokondrin finns där nog alltid för min del men nu är den under kontroll!
Jag har tagit antidepp medicin under två långa perioder,en innan jag fick barn och en efter!
Gick sammtidigt hos en helt underbar samtalspeddagog som hjälp mig mycket!
Tror att i ett sådant jobbigt läge hjälper det mycket med medicin men det är samtidigt viktigt att prata om problemet,så kominationen samtal och medicin har iallafall hjälp mig!

Jag försöker hitta på så mycket som möjligt trotts mina obehag. Och rädsan kommer och går även under aktivitet. Men helt kalrt bättre än att låsa in sig. För 1 mån sen ca va jag så dålig att jag itne ens kunde gå ut. Jag kände mig jätte sjuk och kunde kanppt resa mig upp. Usch va hemskt det va!

Sen är det ju så att jag har måånga problem. Inte nog med hals och värk i armar. Utan yrsel och svaghet i benen tex. Det gör ju oxå det jobbigt att va sysselsatt, Man känner sig mör och vill bara lägga sig! Det är ju delvis psykiskt de oxå. Sen tillåter man sig att känan sig trött osv osv..

Det som nog är böand de jobbigaste med allt är att skilja på psykiska problem och fysiska. Hur vet man vilket som är vad liksom?! För man Känner ju vad man känner. Det är ju det som gör de farligt med att gå till läkeren, och hittar dom inget. Så sitter man och letar upp något annat som kanske kan va orsaken till det man känner!! Man letar och letar, och udner tiden tär det på en.

Det Du skrivit kunde jag själv också skrivit!!! allt med hals, svaghet i benen, yrsel, jaa You name it.... Jag har fått akupunktur, & går nu hos en naprapat, jag kan LOVA DIG att jag nästan grät när jag gick därifrån HELT SYMPTOMFRI!!!!! Tyvärr går det ju inte över bara  sådär, men jag är en bra bit på vägen.
Pröva det, det är ju värt ett försök

Jag går till en akupunktör =) Har gjort ett par behandlingar nu. Spänningarna i halsen har blivit liiite bättre, men en bit ifrån helt bra. Nu kan jag iallafall sitta utan att behöva hålla hakan i handen, va så pass spänd att muskelaturen inte orkade hålla upp huvudet. fruktansvärt! Svaghet i benen ska jag ta upp med honom oxå, se om han kan hjälpa mig med det. Åhh, jag vill oxå bli sympomfri, jag hoppas varje gång jag går därifrån att allt ska vara bra. Är det itne de så bli jag så skeptisk =(
Vad gör en naprapat?

Okej Jag går ju till kiropraktor ibland också. Verkar vara lite av samma sak?! Han besöker jag vell 1-2 ggr i mån. Och akupunktör 1-2 i veckan. Ska snart börja sjukgymnastik oxå verkade de som. Hoppas verkligen detta får en att må bättre.

Sant som du säger med hur man tänker, jag känner ju hur mina ben viker sig om jag intalar mig att jag absolut inte kan gå mer.
Det handlar mycket psykiskt. Sjukt vad det kan göra med en!