Utmattningsdepression/Gått in i väggen

*puffar*

Jag är en "biomamma" som fick diagnosen utmattningsdepression i våras.  Tillfrisknandet från en utmattningsdepression sker i regel relativt snabbt, vanligen tar det ett halvår efter att man fått behandling med medicin och KBT. Men obehandlad kan man dras med problemen i åratal.

För mig har detta inneburit att barnens pappa har fått ta en större del av ansvaret för barnen. Vi har tidigare haft 50/50, men nu har jag endast barnen vid korta sporadiska tillfällen. Jag har en ambition att ha barnen varannan helg på sikt.

I mitt fall beror utmattningsdepressionen på familjesituationen och inte på mitt arbete. Och för mig har en viktig del i tillfrisknandet varit att berätta för "alla" om min sjukdom, för det var först när jag berättade som "biopappan" kunde ta sitt ansvar och ta barnen på heltid för att avlasta för mig och ge mig en chans att bli frisk.

Tack för ditt svar!

Jag tror att henens tillstånd dels beror på den jobbiga boenderutredningen och följande tingsrättsförhandlingar men även ett tufft jobb med hög arbetsbelastning. Lägg också till hennes ps. status sedan tidigare.

Jag hhoppas att hon får komma snabbt på KBT! Men vad jag vet kan väntetiderna vara långa. Min rädsla är för barnen.ja, och henne med!..jag tror inte att hon kommer att säga ngt till oss i första läget. Jag hoppas men jag tvivlar!

tack igen och jag önskar dig ett så snabbt tillfrisknande som möjligt!

/A

Anonym (mamma) skrev 2008-08-03 21:00:09 följande:

Hej!

Ursäkta mig Anonym (mamma) men det du skriver om tillfrisknandet av utmattningsdepression stämmer inte riktigt. Du skriver att det i regel går relativt snabbt. Att det vanligen tar ett halvår efter att man fått medicin och KBT. Känner att jag måste rätta dig där, för det är fel.
Det är väldigt individuellt hur lång tid det tar att komma tillbaka. Min läkare sa att det tar den tiden för personen i fråga att komma tillbaka som det tagit för personen att komma fram till utmattningsdepressionen. Bara för att man tar medicin och går i terapi behöver det inte betyda att man har ett snabbt tillfrisknande. Viktigt att poängtera känner jag.
Jag skriver eftersom jag har egen erfarenhet av samma sak. Fick min diagnos för 4 år sen.
Jag hoppas att du mår bättre nu och i framtiden.

Även jag vill poängtera att det i regel inte är något snabbt tillfrisknande om man gått med det länge. Har själv varit sjukskriven i 3 år, med behandling vill jag understryka, o först nu börjat orka med livet igen. Mina egna barn fick tyvärr en mamma som inte orkat så mkt genom åren utan först nu orkar engagera sig fullt ut igen.
Det beror på omständigheterna hur fort man blir frisk säger min läkare, men en tumregel är att lika lång tid det tar att blir sjuk, tar det att blir frisk (om man någonsin får tillbaka full kapacitet igen).

Ja, jag vet ju inte hur länge hon har "gått med det". Hon har aldrig varit ngn klippa utan en ganska skör människa. Hon har inte haft det så lätt vare sig i barndomen eller i tidig vuxenålder. Hon har brottats med ätstörningar, mindervärdskomplex, lättare fobier, toppar och dalar i sinnesstäningen, lägg också på ett enormt bekräftelsebehov....

På ett sätt har hon kanske gått med det länge och på ett sätt kanske hon inte "härdar" ut så länge. Men jag tror ju att detta är summa sumarum av hennes mående....att nu är det liksom nog. Nu kan hon inte mer.

Jag hoppas ju att hon "bara" behövde vara ledig två veckor till....att det inte ligger ngn sanning i vad hon har sagt på arbetet MEN det känns hellre dom att man skulle säga att man hade jäkligt ont i ryggen eller nåt, inte säga att man har gått in i väggen.....

Tack för ditt svar och jag hoppas att allt går bra fr dig!

/A

Anonym (är där) skrev 2008-08-04 18:07:27 följande:

Tack så mkt! Är på väg tillbaka, men måste ta små små steg för att inte få bakslag. Visst vore d lättare att säga att man har ryggproblem, brutit ett ben etc. Bara slippa säga att man gått i väggen.
Tror även som du skriver att allt som hon har burit med sig har tagit ut sin rätt nu och jag vill inte på något sätt vara pessimistisk, men då kan det tyvärr ta lång tid. Att hon sedan är skör som person verkar inte så bra. Oftast vill man inte erkänna ens för sig själv att man faktiskt är sjuk, men när man väl gjort det kan man påbörja resan att bli frisk igen!

Önskar verkligen att hon tar tag i detta nu, innan hon sjunker för långt.

Det är därför jag innerst inne tror att det är på "riktigt"...man säger nog inte att mn har "gått in i väggen" om man inte har det! Och, ja jag hoppas att hon tar tag i allt....men jag ror inte att hon kan se pappan och mig som en resurs. Hon är oerhört knyten till barnen. De är inte så stora heller och krävande, så jag förstår inte hur hon ska klara det?

Allt gott igen till dig och en massa styrkekramar!

Anonym (är där) skrev 2008-08-05 11:50:32 följande:

...fast nu börjar jag undra om hon är så slut...hon har varit på bonusens fritids minst två dagar den här veckan....eller är det så att hon har drabbats av ngt annat...."jag-klarar-mig-inte-utan-barnen-bara-de-kan-få-mig-att-må-bra"

Det är så att innan man är helt "kaputt" så har man ofta lite reservkraft som man kan använda. Som sagt så vill man inte se sanningen i vitögat o låtsas istället som om allt är som vanligt. Detta kan man orka 1,2 el fler dagar men sedan djupdyker man ner i total matthet ett tag. Kroppen samlar då lite mer kraft o så går hjulet runt, tyvärr. Är hon nu verkligen sjuk så kommer det inte att hålla speciellt länge. I alla fall funkade jag så. När jag egentligen borde vila, så försökte jag göra allt annat för att så länge jag var på benen så kände jag mig friskare, slapp ångesten man oftast får och slapp tänka på min situation.
Sen finns det tyvärr en del som drar nytta av vår sjukdom och låtsas ha den för att komma lindrigt undan! De skulle ha en spark där det känns!
Vet faktiskt inte vilket jag hoppas för hennes del. Är hon sjuk på riktigt lider jag med henne. Låtsas hon är det fel. Ursäkta att det blev så långt...

Ja, jag har nu förstått det jag med. Pratade länge idag med en kompis som har varit i samma sits. Henne tog det 1,5 år för. Det är ganska snabbt! :)

Hon menade också att biomamman kanks etom har ångsest över att inte ha barnen.....men sedan när hon väl har dem...så kommer hon inte att orka. De ska till henne nu på fredag för en veckas vistelse....

Och tack för att du svarar. Jag är orolig!

Förstår oron ni känner. Det allra bästa vore såklart om ni kunde prata med henne, men det är ju inte lätt i er sits. Har ni ingen bra relation så kommer hon att känna det som om ni inte litar på henne, men har ni hyfsad relation så kan ni ju alltid säga att ni har hört att hon inte mår bra och fråga om det är något ni göra för att hjälpa henne. Svårt att råda så här :)
Hon kan mkt väl känna sig förnärmad i början, men när hon smält det tror jag ändå att tycker det är skönt att ni vet. Då kan hon kanske ringa till er (el om d e känsligt ringa ngn annan)och att ni kan ta barnen ett par timmar så hon får sova lite. Vet själv hur jobbigt det var att folk fick reda på det, samtidigt som jag kunde slappna av och våga tala med folk om hur det är och varför jag var som jag var.
Tror att hon till slut kommer uppskatta ert stöd.
Kramar till er!

JAg tror att vi behöver vänta lite. Hon behöver nog smälta att hon "förlorade" i rätten. Annars tror jag att hon kan hitta på vad somhelst...

Tusen tack! Helst av allt skulle jag vilja ringa henne och säga att jag på omvägar har hört att hon inte mår så bra. Och sedan säga att det bara är att ringa så hämtar vi grabbarna, om det bara är för två timmar...

Anonym (är där) skrev 2008-08-07 11:39:42 följande:

Att hjälpa henne med avlastning är ett underbart erbjudande. Om föräldrarna mår bra har barnen förutsättningar att må bra. Ge allt stöd ni kan!

Jo, men just nu känns det som om vi har bakbundna änder...vi måste nog vänta lite och se vad som händer!
Anonym (mamma) skrev 2008-08-11 12:02:01 följande: