Varför behöver jag "byta liv" så ofta, vad är felet på mig??

Jag har bytt jobb en gång om året de senaste tre åren... fast det har berott mycket på att det har varit projektanställningar också. Nu vill jag byta igen, trots att jag precis har blivit tillsvidareanställd efter ett halvårs provanställning. Känner att detta inte är rätt jobb för mig. Men jag ska försöka hålla ut, ser ju inte så bra ut i CV:n om jag skulle byta igen...

Vad gäller relationer och övriga livet är jag dock helt tvärtom, där söker jag trygghet och stabilitet.

Jag är också en sökande själ och blir aldrig nöjd. Jag har visserligen varit på samma företag nu i sex år men under de sex åren har jag varit på tre olika avdelningar och nu har jag påtalat att jag vill ha något projekt. Jag har även tagit deltidstjänstledigt ett par omgångar och läst kurser. Nu väntar vi första barnet lagomt till när jag fyller 30 efter flera års kämpande. Vi båda är lite så här rastlösa gällande jobb men min man har lättare att bara nöja sig lite längre. Jag tror nu i efterhand att varför vi inte sökte hjälp när vi inte fick barn inom ett par år var just för att vi behövde sansa oss lite innan för det känns som att jag har lugnat mig iom graviditeten nu. Sen känner jag att jag måste tona ner allvaret jag känner gentemot det som kommer. Jag behöver inte hålla fast vid samma jobb, bara jag har inkomst på något sätt för vi har alltid prioriterat ekonomisk trygghet mellan varandra och byggt upp mycket tillsammans så jag vill inte riskera det. Vi har bestämt oss för att resa mer och då behövs pengarna också, för att upptäcka nya länder och se nytt helt enkelt. Det kommer att klicka för dig när du känner dig redo för familj eller om du känner redan ni stinget så försök bromsa dig själv. Kram

Tror att man lätt kan komma in i en spiral av att vänja sig vid snabba förändringar... Känner som du, har varit som längst på ett jobb i 2 år, och nu pluggar jag. Har flyttat en gång om året ca de senaste 5 åren (inom samma stad alla ggr utom 1, men ändå...) Jag tror att jag har vant mig vid att det alltid "ska hända nåt". På det stora hela är det nog nyttigt att se sig omkring, jobba på olika ställen, flytta runt, så länge man själv mår bra av det! Nu börjar vi planera för barn när jag är färdig i skolan, och jag börjar känna ett behov av att komma till ro. Känner ingen panik inför det längre, utan längtar litegrann efter att skaffa oss ett mer långsiktigt boende, och att jobba på samma ställe i alla fall tre år i taget

Min syster är sådär...hon kan inte ha samma jobb eller man någon längre tid och verkar trivas att leva så. Hon har nog accepterat att hon inte är som andra och det fungerar bra

Hon är en streber av naturen som alltid vill ha något bättre, så hon har ju kommit väldigt långt i karriären pga det!

jo känner igen det....

Samma här, bytte nog 4 jobb på 3 år....det "skulle alltid hända nåt".
Kände många gånger mig så rastlös o ucsh va tråkigt allt e.
Jag har nu vart på samma jobb i nästan 1 år o denna gången valde jag inte att byta jobb utan sökte terapi, en rastlös själ bottnade för min del i nåt helt annat, handlade inte jobbet.

Känn efter hur du lever ditt liv idag, hur mår du inombords?

p´åminner lite om mig bytt bostad lflera ggr. bott längst i 5 år på ett ställe , längsta anställningen hitills 3 år då har jag sagt upp mig istället för att bli fast anställd.
nu har jag haft turen att hittat en lägenhet som jag trivs i och bra jobb som jag trivs med. ändå sitter4 husletar takterna i.. fast domnärmaste 4 åren så är läget perfekt där jag bor. alltid velat ha hus, men inte kunnat köpa nu när det går så har jag kommit på va skönt å bekvämt jag har det. jag är singel 36 år.
tror du p´å stjärntecken osv menar riktigt ställda horoskop. på mig stämmer det i alla fall bra, testa kan va skönt å vet vem man e.jag tror nog att du hittar din plats också, men även om man trivs osv är jag för nyfiken på andra sidan vill inte fastna helt nån stans. lucka till följ ditt hjärta men tänk till lite extra om du äa väldigt flexibel.

Vad skönt att höra att jag inte är ensam om detta!!!

Anonym (lisa): Jag gick i terapi pga min depression för några år sen, och förstog då att jag har viss prestationsångest....fick övningar om hur jag skulle lokalisera det egentliga problemet....ändå är det svårt att kontrollera känslan av att man har "stagnerat" och inte utvecklas längre....och av att man tycker villkoren på jobbet är dåliga...osv. Jag började känna så här redan för 1 år sen men bestämde mig för att vara "vuxen" och stanna lite till....2 år nu.. *applåd till mig*

Anonym (Liz): Så din rastlöshet gäller inte familj och relationer? Skönt.... Jag hoppas att jag en dag inte lämnar framtida familjen pga "tristess"....vore ju eländigt....

Fru G: Det är också en frihet för en flaxig själ som mig att ha en tillfällig anställning, man kan lättare byta då... Ingen trygghet alls, men mindra krav också....

Problemet kommer när man inser hur mkt sånt flaxande har påverkat ekonomin, jag hinner ju aldrig bli fast anställd nästan...och därför har det inte blivit nån bostadsrätt.

Nu har jag kommit på att jag vill ha högre lön, så nu kanske jag ska plugga.....får väl se hur länge den idén håller i sig...vågar ju knappt välja utbildning.

för ekonomin är det flaxiga livet inte så bra.
jag började plugga i våras 1 termin kvar. jag som alltid hoppat av men jag trivs skitbra.

Jag är också sån.Har bott på 16 ställen.Är 31...

Jag har jobbat max två år innom samma företag, sen blir jag så less att jag måste byta jobb. Har dessutom bott i två länder de senaste tio åren och då på sju olika sällen i dessa länder. Är en rastlös själ och blir lätt uttråkad. Lider av mild depression (dock medicinerad). Det kanske har nåt med saken att göra?

Hahahahaa...nilla, hur tog du beslutet? Blev det mkt velande?
Jag är rädd för att hoppa av en 7:e gång.....puh.....

Inlägg 11: Ja, kanske har det med depression att göra?? Jag äter också seroxat 20mg.........

gav mig f-n på att fixa det, en syrra o en kompis som stöttade mig. pratade med klasskompisarna om det fått stöd där också.
jag har också ätit citalopr. men slutade för 1 år sedan dom gjprde ingen nytta till slut och nu mår jag bra nästan jämt, svackor har väl alla men innan var det var o varannan dag..
e.som skolan bara var på 1 år och för att få en utbildning och bättre lön så sporrade det mig.jag är en ganska säker persson men i vissa lägen kan jag bli att känna mig väldigt osäker det är då jag behöver hjälp, tyvärr är jag bra på att dölja dom sidorna för andra så det gäller att va ärlig mot sig själv hela tiden. ta en vecka i taget och är det en vecka som är lite jobig så släpper det så småningom.
man känner sig jävligt nöjd med sig sj'älv när man klarat av något.lycka till kör på med mål i sikte

Jag träffade rätt ganska snabbt vad gäller min man ts men sen är vi ganska lika varandra till sättet, alltid något projekt på gång, rastlösa och vill att saker ska hända. När andra gick till läkaren då det inte blev några barn så tog vi det lugnt på den fronten och gjorde en massa annat istället. Sanning och säga nu i efterhand så var vi nog inte redo utan behövde stilla oss mer. Vi flyttade mycket innan vi köpte hus för fem år sen. Då kom smällen, jag blev sjukskriven pga utmattningsdepression och fick Seroxat under ett halvår, var hemma ett år innan jag började arbetsträna. Min man blev arbetslös året därpå och det blev hans chans att varva ner från ett jobb som tog knäcken på honom. Efter det senaste åren hittade vi lugnet tillsammans. Båda två har jobb som vi trivs bättre med. Jag brukar fortfarande läsa lite kurser och dra i småprojekt medan han är mer nöjd. Nu när vi väntar barn är det världens omställning inför det som ska komma. Vi ska förbereda och flytta närmare jobbet men samtidigt vill jag resa lite innan jul. Hm som du ser är jag inte i mål än. Jag har ett fåtal nära vänner kvar sen jag var sjuk och resten har jag rensat bort. Vi klaffade inte längre då de bara nöjde sig medan jag åkte ut och sökte nya vägar. Kram. Du kommer finna din familj .

jag blir ofta raslös på jobb och tröttnar så fort jag känner mig varm i kläderna..