Finns det fler än jag som inte vill vara mammaledig längre?

Har du tröttnat på att vara mammaledig, eller saknar du vuxet sällskap. Det låter lite som det sista tycker jag. Det verkar på ditt inlägg som att du är ensam med barnen hela tiden....det är inte bra för dig, man behöver träffa vuxna med så klart. Det har inget med kärleken till barnen att göra.

Har du testat öpnna förskolan, grannar, kyrkans barntimme, och andra aktiviteter där du kan träffa mammalediga kompisar?

Kram

För sjutton, jag vet hur det känns! Du får ha sådana känslor!!! Var mammaledig med första sonen i 1,5 år och det var GUDOMLIGT att komma tillbaka till studier och vara JAG .
Det tycker nuvarande sambon om för han vill gärna vara med och dela på pappaledigdagarna efter denna graviditet.

Visst kan det vara så att du saknar vuxet sällskap, för det gör man, men det kan också vara inblandat att det är du som måste strukturera upp dagen och det "ansvaret" finns inte på samma sätt när man jobbar. Där finns det strukturerade måsten som är mer begränsade än när man är hemma med barn. Där blir de strukturerade måstena (påklädning, äta, vila) en ganska tråkig och enformig dag, som måste kombineras med annat. Och det ansvaret dag ut och dag in är jobbigt.
Men dte låter inte som om det är hemmafru som är tanken att du ska vara utan att du ska komma ut och jobba sen, eller?
Och du är INTE en dålig mamma!!

Självklart får man tröttna på att va mammaledig! Jag känner igen mig, ibland är man helt spyfärdig på att gunga, gräva och åka rutschkana. Så fort jag är hemifrån några timmar, oavsett vad jag gör så är jag en bättre och gladare mamma när jag kommer tillbaka. Jag tycker verkligen inte det är ett tecken på att man är dålig mamma.

Tack och lov att jag är ensam!!!

Det är liksom inte accepterat att tycka så här om man pratar med folk omkring...

Åh inte ska du skämmas över att känna så! Det är så himla trist att man inte ska kunna erkänna det utan att känna att andra tänker att man är en dålig mamma.

Jag har eget företag och jag har mer eller mindre varit tvungen att jobba några dagar i veckan sedan min dotter var 6 månader för att hålla företaget vid liv. Då gjorde jag och min man så vi turades om och var föräldraledig dagar i veckan och jobbade några dagar. Det är det absolut bästa för alla inblandade och jag vill varmt rekommendera det för alla som har möjlighet att göra så. Både jag och min man längtade efter de dagar vi var hemma med dottern. Samtidigt uppskattade vi att jobba (vilket man inte alltid gör annars...). Det är trots allt skönt att komma ifrån litegrann och lämna över till någon annan, att inte alltid ha hela ansvaret själv, kunna vara fri att äta lunch i lugn och ro, eller kanske shoppa lite på lunchen, träffa arbetskamrater, hålla sig uppdaterad om vad som händer i omvärlden. Samtidigt missar jag ingenting hemma, jag är med i dotterns utveckling, har full koll på rutiner och allt som rör henne. (Samma sak gäller förstås min man, han har lika full koll och är lika tajt). Och min dotter mår alldeles utmärkt, och har knutit mycket starka band mellan både mig och sin pappa. Hon märker att vi uppskattar tiden vi spenderar med henne, att vi är glada att vara hemma. Och jag skäms inte över att erkänna detta, att jag tycker att det är urskönt att vara hemifrån ibland och jobba isället. Man behöver både och.

Du som har varit hemma så länge nu, är det inte dags att låta pappan ta över föräldraledigheten ett tag nu så att du får komma loss lite? Man kan verkligen inte klandra dig för att känna som du göra iaf, det är då ett som är säkert. Det finns så många fördelar med det. Vill som sagt rekommendera alla att fördela föräldraledigheten jämnt mellan er. Min familj mår jättebra av det och jag känner mig som en jättebra mamma (och pappan känner sig som en jättebra pappa, inte att förglömma!)