Kan en hundvalp hjälpa en människa att ta sig ur en depression?

Jag tror det kan vara väldigt bra för de som uppskattar djur.
Ofta tror jag ansvaret för ett djur skrämmer bort lite.
Om jag inte minns fel har jag hört om ett äldreboende som hade en katt och de äldre uppskattade väldigt mycket denna för det ger en social bit mellan djuret och personen.

Men vad skulle hände med hundvalpen när han väl inte är arbetslös längre hade du tänkt?

Både ja och nej.

Är mannen riktigt deprimerad är risken stor att han inte orkar ta hand om hunden. För någon som är riktigt deprimerad är det en oövervinnerlig uppgift att bara ta sig ur sängen och in i duschen.

Samtidigt kan det vara som du säger att han kanske ser en mening med livet och att någon behöver honom.

Kan du tex låta honom låna en hund över dagen? Se hur han är när han tar hand om den,ifall han inte orkar eller faktiskt ser det som en rolig uppgift att ta hand om hunden?

Det är dumt att köpa en valp som chansning.

Chansen att han får ett arbete är väldigt liten. Han är 62 år, har ingen utbildning och bor i en kommun där det inte finns många arbeten. OM han skulle få ett arbete så arbetar hans fru skift så det skulle nog lösa sig ändå. De flesta som har hund arbetar ju också! och om det skulle visa sig att han inte vill/orkar ta hand om hunden så går det ju att sälja honom. Att det blir en förlust på några tusenlappar spelar i detta läge ingen roll.

Tycker det låter dumt att skaffa en hund och resonera som att det "bara" är att sälja om det inte funkar.

En hund är en levande varelse som fäster sig vid "sina" människor. De är inga slit och slänggrejer.

Man köper inte en hund på prov,man köper en hund när man så gott som är säker på att kunna behålla den hela hundens liv.

Tycker i så fall han skall prova att vara daghusse eller dyl för att testa först om han har intresset.

Kanske bättre med en kattunge. Vet av en tjej som skaffade en valp i samma syfte men det gick åt pipsvängen.

Den valpen fick hon omplasera, och då är ju frågan hur den valpen hade haft det hos henne.

Jag står som sagt denna person väldigt nära så jag hade haft full koll på hur hunden skulle ha det hos honom och jag skulle inte låta den "bo kvar" om den inte skulle få den omvårdnad som den behöver.

Zaria: Sen resonerar jag inte så lätt att det "bara" är att sälja hunden. Min starka förhoppning och tro är ju att denna man och hunden ömsesidigt skulle må bra av varandra. Sen är det ju väldigt svårt att veta när en människa har börjat må psykiskt dåligt åt vilket håll det kommer att gå i framtiden. det enda jag känner nu är att jag vill göra allt i min makt för att han ska få livsglädjen tillbaka.

Hundar är inga handelsvaror som man säljer för någon tröttnat. Köp i så fall en robothund till han. Skrämmande hur vissa människor resonerar.

GNUKU: Läs ordentligt innan du svarar! Mitt inlägg handlar inte om en ansvarslös människa som ev. "tröttnar" på att ha en hund.

Jag skulle inte ha köpt en hund till en människa som inte uttryckligen har sagt att han vill ha hund

Man blir låst av hund,hundar kostar pengar o behöver motion mm mm

O nej jag tror inte att depressionen försvinner av en hundvalp

HUR kan man missuppfatta ts i den här tråden? Helt otroligt vad folk här på fl har mycket irritation inom sig som de måste spy ut!
Ts, det är ju viktigt att mannen också vill, annars kan det lätt bli att han skyller på att han ändå inte ville ha den. Lycka till!

Nej!! En hund är en levande varelse som måste vara efterlängtad och älskad och bo med någon som orkar ge den minst tre timmars motion om dagen. Det är jättesvårt att omplacera hundar eftersom väldigt få mänisskor vill skaffa en hund som inte är valp. Dessutom mår hunden dåligt av att omplaceras!!!! Sen är han 62 år och måste orka ta hand om en hund i ca 15 år framåt. Då är han 77 år.

Håller även med linjes om ngn säger att den inte vill ha hund ska man absolut inte köpa en hund till den!

Ja, jag tror en hund skulle kunna hjälpa en människa ur en depression. Kanske inte helt. Men definitivt som en stor knuff i rätt riktning. När vi fick våran dotter (3 månader för tidigt) så var det enda alternativet att låta min far ta hand om honom medans vi låg på sjukhuset. Han var sjukskriven och hade varit det sen nov -06 (detta gällde våren -07) Han låg mest bara inne och mådde skit och grävde ner sig totalt. Men när han fick hem våran hund vi hade så vart han efter ett kort tag en mycket gladare människa, rörde på sig mer och aktiverade sig bra mycket mer än innan. För honom var det själslig läkning att få ha hunden hos sig. Tyvärr var vi tvugna att göra oss av med honom (av div. anledningar). Hade min far haft bättre ekonomi hade jag lugnt överlåtit hunden på honom. Utan att tveka en sekund. För hade vi kunnat göra det hade han nog varit frisk idag, vilket han ännu inte är tyvärr.

Läs tråden själv TS:

"och om det skulle visa sig att han inte vill/orkar ta hand om hunden så går det ju att sälja honom. Att det blir en förlust på några tusenlappar spelar i detta läge ingen roll."

Att du redan gör en förlust-estimering, ger ju inte intrycket att du är säker på att han vill behålla hundvalpen.

Att ge hundar till människor som inte har en stabil grund, kan visa sig vara en mindre god ide.
Under 70-talet gav man narkomaner hundar, för att de skulle ta ansvar, det gick rent åt helvete. Observera att jag INTE likställer depression med narkomani.

Jag är själv depremedad, och visst har mina katter hjälpt mig oerhört mycket i mitt tillfrisknande.

Men vi bor på landet, katterna har egen kattlucka och kan komma och gå som de vill.

Vi har möjligheten att åka iväg och låta grannarna ge katterna mat.

Hur god och hur mycket kärlek du ännsin lägger i dina tankar om att ge en hund till en sjuk människa för att denna ska må bättre, så är det inget val som du ska göra. Det är den som ska ta hand om hunden i resten av hundens liv, som ska välja om den vill ha en hund i sitt liv.
Det är inte ditt betslut. Tyvärr.

Så det är jättefint att du vill stötta, men att ge ännu ett ansvarsområde till en människa som inte klarar av sig själv, är inte en hjälp, det kan tära ännu mer på livet.

(Sedan så kostar hundar, försäkring, avmasking, sjukhuskostnader till högkostnadsskyddet, medeciner utanför försäkringen, kastrering, om de vill ge hunden riktig mat så drar det iväg...)

Men uppmuntra och förklara att chansen finns, men det måste fortfarande vara hans och hans frus beslut, inte ditt...

(Blir lite irriterad på folk som tycker att djur bara är slit och släng om de inte skulle funka... djur och också känslor.)

Lycka till.

Tack för alla svar, många var väldigt kloka och fina och jag håller fullständigt med i mycket. Jag kan ju inte köpa en hund till en människa utan att denna är med på det och det har aldrig varit min tanke. I detta läge bollar alla runt omkring honom med olika tankar om hur han ska få ett mer innehållsrikt/meningsfullt liv. (Vi säger såklart inte allt till honom eftersom det hade kunnat stressa honom, vi pratar med varandra)Att hitta någon lösning kanske är hopplöst. Jag kanske måste lämna hans tillfrisknande i händerna på honom själv och läkarna men det är svårt, den erfarenhet jag fått av "psykvården" är inte bra.

Jag tror att det skulle vara bättre för alla parter om du kunde hjälpa till så att din vän exempelvis får gå ut med en grannes hunde ett par timmar om dagen. Eller om ni bor så att ni har ngt humhem i närheten att han kan gå ut med hundar därifrån. Då får han den viktiuga motionen och det sociala livet som hundprommenader innebär samt rutiner men han blir inte betyngtd av ansvar påde praktiskt och ekonomiskt och ingen hund far illa om han inte orkar och det blir inget stort misslyckande för honom om det inte funkar.

Hur gick det med hunden, har han gått med på något, eller har ni lyckats få honom "aktiv" på något annat sätt??